Herr Gyllendeg tyckte sig stå i sin verkstad och afvakta gräddningen af en ugn saffransbröd. En utomordentlig glädje rådde i hans sinne, ty allt hade lyckats öfver förmodan. Bullorna hade jäsit upp och fördubblats, ja, mångdubblats till storlek, och den sparsamma, bleka saffransfärgen hade fyllt sig till en gulhet, liknande morgonsolens, då den nyss stigit upp ur sin rodnad. Med klappande hjärta räknade den vördige bagaren minuterna för gräddningen, längtande att se, om den skulle motsvara hans öfriga framgång. Ändteligen kom den rätta stunden, han tog ut ett spjäll, och se! Hvarje bulla därpå glänste som guld, var tung som guld, var guld. Hans hjärta klappade, tysta, halfdragna andedrag tillkännagåfvo under sömnen hans förtjusning. Han såg in i sin ugn och öfverögnade sitt ädla bröd; så långt han kunde se, såg han spjäll vid spjäll, och på hvart och ett af dem glänste gyllene buller. En rysning genomfor honom; han trodde sig förflyttad till himmelen och visste ej, om han hade med sig ens sina sedlar eller om han glömt dem i sin kista på jorden. Snart förjagades dock detta moln af oro, och med en ifver, som antyddes af lätta, brutna flämtningar, skyndade han att försäkra sig om sin omätliga skatt, medan några orediga embryoner af tviskinn och brända buller då och då betecknade de ögonblick, då Sanna icke med tillräcklig skyndsamhet gick honom till handa.
Det var just det ögonblick, då herr Gyllendegs sköna dröm höll på att utveckla detta gyckelspel, som generalen med sitt biträde ytterst stilla närmade sig hans trappa. I en pinsam väntan tillbragte de båda äfventyrarene där de få stunder, som förgingo, innan de till klockstapeln afskickade hunno gifva signalen.
Ändteligen ljöd ett slag, så ett annat; klämtningen började i all sin dysterhet, och i detsamma återskallade i alla gathörn i gröfre och gällare toner ropen: "Elden är lös hos bågar Gyllendeg!" Generalen och hans kamrat störtade in i herr Gyllendegs rum.
"Elden är lös", ropade båda med en mun, "upp, upp, om någon finns här inne, upp, upp, människor, och skynden ut!"
Detta förtviflade eldsrop nådde herr Gyllendegs öra just i den stund, då han började kunna handtera de först uttagna guldbullorna, som redan svalnat, och därför kände sig som ljufvast hemmastadd i sitt himmelrike. Det förmådde också icke väcka honom fullkomligt, så djupt var han fången i sin lyckliga sömn; men det förbryllade dock hans dröm och kastade hans inbillning in i en rad af de mörkaste kombinationer.
Försvunna vore såsom genom ett trollslag hans skatter och hans sällhet, och i stället för att han nyss drömt sig i en himmel, drömde han sig nu i eller åtminstone nära en afgrund.
Han tyckte sig vara förvandlad till en stor limpa och låg i denna ömkeliga gestalt på brödspaden, färdig att inskjutas i ugnen. Ingenting kan förliknas med den värdiga bagarens nöd. Sina sinnen och sitt förstånd hade han bibehållit, han förutsåg ganska klart sin våda, och hans mänskliga natur uppreste sig häftigt emot den gräddning, som hotade honom. Han hade velat slå hufvudet af den gamla Sanna, om han kunnat. Han försökte tala till henne i sin nöd, men hans tunga var förlamad. Hon hörde honom icke, hon kände honom icke, hon stod klenögd och sotig om näsan som vanligt framför ugnen, höll brödspaden redan i handen och gjorde sig med full tjänstemin färdig att insticka limpan Gyllendeg i samma ugn, dit hon infört så otaliga limpor rågdeg förut. Den gamle bagaren var i förtviflan. Han bemödade sig att se på sin hushållerska, då han ej kunde tala; han gaf henne än hotande, än bedjande ögon, men allt var såsom bortkastadt, Sanna var och förblef förstockad. Ändteligen, då han redan var nära ugnsdörren och tyckte sig svedas af hetta, öfvervann han sin förlamning och gjorde ett räddningsförsök med så stor ansträngning, att han i verklig och kroppslig måtto for upp ur sin säng och blef stående midt på sitt kammargolf.
"Tviskinn och brända bullor!" ropade han öfverljudt, "vill du steka mig lefvande, sprakved?"
Detta fantastiska utrop, hvars förbindelse med något föregående gossarna på intet vis kunde ana, hade nära kommit bloden att stelna i deras ådror. Men herr Gyllendeg själf började vakna, välsignade sig och trefvade i kolmörkret åter efter sin säng.
Förr dock, än den gamle hann samla sig till full redighet, fattade generalen åter mod och förnyade eldsropet omedelbart i herr Gyllendegs öra. Liksom en rädd sjöman, som med knapp besinning styrt sin båt i stormen, vid anblicken af en ovanligt hög våg förlorar all sans och släpper rodret, så domnade nu herr Gyllendegs förnuft helt och hållet och lämnade sitt stolta linjeskepp, den vördige bagaren, redlös åt vind och våg.