"Goda människor", sade han i en ödmjuk och bönfallande ton, "hjälpen mig, att jag ej brinner upp lefvande. Mörden mig icke och tagen icke bort det lilla, jag sparat, fattige man. Gud bevare mig, hur skall jag få den jästsmulan unnan, som Sanna sprang och tiggde lös hela dagen i går. Gode vänner, jag ser er icke, men känner er välmening. Hvad skall jag göra? Lämnen mig icke i nödens stund! Herren bevare mig, brinner min gård?"
"Förspill icke tiden med prat, herr Gyllendeg", skrek generalen, "utan tag tofflor på fötterna och täcket omkring er och kom ut, ty här är minuten värd ett människolif."
"Ja, ja, gode vän", sade herr Gyllendeg, förblifvande orörlig på sitt ställe, "här är minuten värd ett människolif; men hvar får jag tofflor och täcke, fattige man? På landsvägen är jag, och tiggarstafven, tiggarstafven, den blir slutet på allt."
Jord och himmel hade kunnat störta tillsamman och herr Gyllendeg hade dock stått, där han stod, om han blott öfverlämnats åt sig själf och sin egen rådighet. Men hans båda plågoandar, som märkte detta och icke hade för afsikt att låta honom drömma bort sin skrämsel i en varm kammare, ryckte täcket af hans säng, svepte det omkring honom, så godt de kunde, jämkade med någon möda ehuru i största hast strumpor och tofflor på hans fötter och kommenderade: Framåt marsch! Nu gällde det för herr Gyllendeg. att följa dem åt och rädda sitt lif. Den vördige bagaren lät som ett offerlamm leda sig ut, och snart kom han i farstun och kölden i ett tillstånd, som föga var afundsvärdare än det, då han låg som en limpa på Sannas brödspade och skulle stickas in i ugnen.
Vid första kalla fläkt, som mötte honom, då han öppnade dörren, var det, som skulle han hafva vaknat till ett ögonblicks besinning. Åtminstone föll det honom åter in och klarare än förra gången att tänka på bärgningen af något annat jämte sig själf, men därvid fastnade åter hans tanke vid samma föremål, som nyss fäste den en stund och hvars anskaffande dagen förut kostat honom så många förargelser.
"Hafven tålamod, gode vänner", sade han och försökte göra sig lös från sina ledsagare, "jag måste gå in till Sanna som hastigast."
"Hvad har ni att uträtta där?" frågade generalen.
"Jag ville höra", svarade herr Gyllendeg, "hvart hon i sin galenskap stoppat undan den där jästsmulan, som hon tiggde lös i går. Ser ni, gode vän, brinner den upp, så är det förbi med min bakning i morgon, fattige man."
"Var icke galn, herr Gyllendeg", sade generalen, "och tänk på bakning nu; i morgon har ni ju hvarken bagarstuga eller ugn. Det ligger allt i aska då."
"Allt i aska, Gud bättre!" fortfor herr Gyllendeg och föll tillbaka i sin apati, ur hvilken hvarken Sannas nödrop, som med en katt under hvardera armen störtade ut ur köket, eller klämtningen eller skolgossarnas skrål på gatorna kunde väcka honom. Han lät föra sig vidare som ett barn och svepte blott täcket högre omkring hufvudet, dels för köldens skull, dels för att icke behöfva vara vittne till den jämmer, hvarom hans ledsagare ständigt predikade honom i örat. Sålunda kom man med den gamle bagaren ut på gatan.