Enskilda ljus hade redan tindrat upp i fönsterna, klämtningen afstannade, buller af hjul och hästtraf genomkorsade de glesnade ropen, och skaror af människor störtade in på herr Gyllendegs gård.
Herr Gyllendeg stannade en stund och drog andan.
"Bevare mig, fattige man", sade han, "en sådan fart kväfver mig alldeles. Tviskinn och brända bullor! Hvarför släpar man mig ut midt om natten? Hvad är å färde? Hvarför åkes här, hvarför ropas här? Är då elden lös, efter jag hör larmtrumman?"
"Tag ert förnuft till fånga, herr Gyllendeg, och begrip då en gång, att er gård brinner ned rubb och stubb", sade generalen, som började frukta, att den vördige bagaren förlorat förståndet, "det är ju för att bärga lifvet, som ni nödgats rymma hus och knut, minns ni icke det?"
Dessa ord väckte åter i herr Gyllendegs sinne en erinring af hvad som passerat, han blef lugnare och lyssnade på trumman, hvars ljud närmade sig mer och mer.
Aldrig hade stadstrumman förefallit honom så hes och svag som nu. Denna omständighet grep honom djupare än hela eldsvådan, åtminstone klarnade hos honom nu den föreställning tydligare än någon förut, att en högre makt i vrede beslutit straffa staden och därför betagit äfven trumman styrkan att kalla folket till hjälp. "Ingen klämtning", sade han därför med sorgligt saktmod, "ingen skrämma; folket sofver, och vår arma stad brinner upp. Vi hafva vreden öfver oss, säger jag. Hör, hur det är med trumman! Förr darrade fönster och väggar, då den rördes; nu låter den, såsom om man skulle strö ärter på den."
"Kom, herr Gyllendeg", sade generalen, som nästan kände medlidande med den gamle mannen, men dock icke ville lämna sitt skälmstycke halffärdigt, "kom, jag vill föra er till er granne, rektorn, han kan väl ej neka er värme och tak."
Men herr Gyllendegs olycka spelade nu på trumman ett slags solo i hans öra och bestormade honom icke mer med de förvirrande ljuden af alla instrumenter på en gång. Hans känsla hade därför fattat flere och flere passager, blifvit stämd till sorg och utbrustit i en ström af tårar, "Tak", svarade han generalen, "tak, min gode vän, skall min granne gifva mig; men huru länge är det, innan äfven han är taklös? Och nu, mina räddare, farväl! Hafven pris och ära för den hjälp, ni gifvit mig. Jag behöfver den icke mer, jag går nu till rektorn, ty jag börjar känna kyla. Viljen I söka mig i morgon i min bod, så skall jag gifva eder färskt bröd för mödan, om Sanna blott kunnat få undan den där jäst —— Åh! Hvad talar jag nu, fattiga man! Farväl!" Med dessa ord löste han sin högra arm ur täcket, omslöt generalen, tryckte honom till sig, kysste honom högt gråtande och gick sakta in på rektorns gård.
Generalen skyndade att bortstryka hans kyss från sina läppar och stod ett ögonblick öfverraskad af den gamles beslutsamhet. Skulle han följa honom vidare och se till att han verkeligen gick in till rektorn, eller skulle han tänka på sin egen säkerhet och begifva sig bort; därom var han ej fullt enig med sig själf. Men just nu inträffade en omständighet som bestämde honom till försiktighet och kom honom att slå ur hågen vidare planer.
Trumman, hvars ljud förekom herr Gyllendeg så svagt och olycksbådande, passerade förbi, och med förvåning och harm såg generalen, att den bars och slogs af ingen annan än vår lilla trumslagare. I sin vanliga skinnjacka, lika bred som lång, och med en fart och häftighet i armarna, att han kunnat spränga trumskinnet, sträfvade han framåt och såg hvarken åt höger eller vänster. Det var med yttersta möda generalen fick honom hejdad. Vår lilla kund ville alldeles icke se någon fara i sitt förehafvande, och om han än medgaf, att han kunde blifva igenkänd, ville han dock, som han sade, gärna taga ett tjog till, blott han nu kunde få folk tillsamman och branden i gång.