Med flit förbigår man att beskrifva den gamle bagarens inträde hos skolans rektor och hans triumftåg därifrån, då han, ändteligen upplyst om narrspelet, tågade hem, följd och med jubelrop hälsad af stadens alla både skol- och gatpojkar. Ävenså skulle en skildring af hans besök i sin bod, hvarifrån det mesta befanns bärgadt, och hans öfriga mångåriga förargelser i anledning af denna natts uppträden kanske i någon mån förnärma den respekt, hvilken den vördige bagaren alltid var mån om att åtnjuta.

Det må blott tilläggas, att många år efter dessa uppträden fanns vår lilla kund såsom länsman i en aflägsen socken opp i landet. Där fick han en gång besök af generalen, som då i egenskap af hans landshöfding kom för att tilldela sin gamla vän en medalj i guld för hans nitiska, kraftiga och lyckliga försök att fånga och uptäcka alla penningemyntare och tjufband i nejden. Så förmäler vår berättelse: när landshöfdingen nu begärde att få se sin gamla väns barn, kom där sluteligen fram en gosse, som modren med våld måste skuffa in genom dörren. Tårar stege den ädle höfdingen i ögonen, då han såg honom. Sen han tagit gossen i famn och kysst honom, och denne, undluppen på golfvet, skyndat på dörren åter, fattade landshöfdingen sin väns hand och försäkrade, att det varit, som om han blifvit flyttad tillbaka till herr Gyllendegs tid. Han beklagade blott, att gossen icke hade någon trumma, i hvilket fall likheten varit fullständig. Men i detsamma ljöd i rummet bredvid junior-trumslagarens lertupp så gällt, rullande och skarpt, att landshöfdingen med det gladaste skratt försäkrade, att även trumman var umbärlig och likheten ändock fullkomligt.

DEN VÄNTANDE.

Så dyster och stel den senare perioden af vår höst än är, medför den dock på flere orter egna sysselsättningar och intressen, som bidraga att göra den för dessa trakters innevånare lika efterlängtad och viktig som någon af de blidare årstiderna. Längs hela sträckningen af vår kust är förhållandet sådant. Sjön, som är kustbons egentliga åker, ger sin rikaste skörd först då, när den sparsamma växten på några stenbundna tegar kring hans hydda längesedan blifvit inbärgad, och hans friska lif bland vågor och vindar börjar då, när septemberstormarna drifva fisken i land och göra nätet och noten lönande.

I dubbelt mått liflig är rörelsen då i de små sjöstäderna, hvilkas hela bestånd vanligast hvilar på skeppsfarten, såvida i de flesta af dem inga andra näringsgrenar finnas eller ens kunna idkas. De stora notvarp, handeln från dem utsträckt till vidt aflägsna länder, väntas om hösten tillbaka, än med hopp, än med fruktan, i hvardera fallet med spänd längtan.

Det är då man ser den runda rådmannen, med ett halft dussin fartyg i sjön och lika så många på staplarna i sitt spekulerande hufvud, titta gravitetiskt fram ur dörren till sin krambod vid storgatan för att ge akt på grannens flaggstång och än svära öfver den ihärdiga nordvinden, än triumfera öfver den gynnande sydvästen, än ropa ett ord af glädje eller harm åt en förbigående vän. Det är då den arma sjömanshustrun i sin helgdagsdräkt kommer med ögonen fulla af tårar från sin rika patron och klagar, att allt ännu ingen underrättelse ingått om det skepp, på hvilket hon har sin man, eller med klara blickar och lätta steg skyndar hem för att berätta för sina nyfikna barn, att ett Helsingörs-bref redan kommit och att pappa endera dagen är att väntas hem med engelska dockor och russin. Männerna hafva fartyg, varor och vänner ute på sjön, kvinnorna sina män, sina anförvanter och söner. Kärleken, tillgifvenheten, vinningslystnaden, allt har något att omfatta, att frukta eller önska; och när vid det egna patriarkaliska förhållande innevånarena emellan, som ännu äger rum i våra små städer, ingen har sina angelägenheter helt och hållet skilda från den andras, ännu mindre är okunnig om eller likgiltig för hvad som angår dem, så kan man lätt föreställa sig, hvilket utbyte af förtroenden, hvilka ömsesidiga anlitanden, hvilka känslor af deltagande, af sorg eller fägnad, kort sagdt, hvilka ämnen för prat och skratt och tårar måste förekomma i dessa små samhällen under den årstid, då på andra landsorter och i större städer människorna sluta sig inomhus och lefva för sig själfva.

Vi hafva här anmärkt dessa allmänna förhållanden för att inleda en kort berättelse, hvars lokal är ingen annan än en af våra små sjöstäder långt opp i norden, och vi bedja läsaren nu kasta en blick på följande små scener.

Det var en klar dag i början af oktober. Vinden, som en längre tid varit mindre gynnsam för hemåt sträfvande fartyg, hade natten förut vändt sig, och i anledning däraf såg man hela förmiddagen skaror af män och kvinnor, som voro i rörelse för att antingen af andra inhämta underrättelser om väntade skepp eller själfva söka upptäcka några segel på det vida hafvet. De gamla stegarne, som ledde upp till klockstapelns högsta våningar, stadens enda observatorium, hade den ena gången efter den andra sviktat under tyngden af frodiga skeppsredare och bäfvande matronor, lockade upp i det obekväma tornet, en del af blott nyfikenhet, en annan af varmare och viktigare intressen; men all undran, alla eder och allt kikande oaktadt hade icke ett enda skepp låtit upptäcka sig utanför hamnen.

Middagen kom och åtskilde skarorna. Hvar och en gick hem till sitt för att vid en god måltid skingra sitt missnöje och styrka sig efter färderna; blott en enda person blef kvar ännu i klockstapeln.

Det var ett ungt fruntimmer, sedan ett år maka åt en sjökapten. Hon hade som en värnlös flicka blifvit upptagen i ett af de mindre handelshusen i staden och där genom sin flit och sitt saktmod inomhus och genom den ordentlighet och vana, hvarmed hon förstod att handhafva försäljningen i kramboden (ty äfven de bättre fruntimren kunde utan att förlora i anseende betjäna den), gjort sig så oumbärlig för sina fosterföräldrar, att hon icke utan en formelig brytning med dem kunde följa sitt hjärtas böjelse och gifva sin hand åt en barndomsvän, som nyss förut fått sig fartyg och blifvit sin egen.