Emellertid hade denna hans buse en bundsförvant, som gjorde den dubbelt fruktansvärd och öfvermäktig, och denna bundsförvant var hans naturliga godsinthet. Nästan alltid dukade han under för endera af dessa makter eller för båda förenade, och hans fruktlösa kamp öfvergick då hvarje gång till ett otåligt brummande mot den, som satt dem i rörelse emot honom. Sålunda började han sin dag med hunger efter bestyr och knot, och han grep då till sina handelsangelägenheter för att ur dem tvinga så mycket af detta slag, som han förmådde. När han kommit till slut med dem, kunde han sägas hafva gjort en tarflig frukost. Nu begaf han sig till sina vänner för att ur deras affärer pressa ut åt sig sin middagsmåltid, och denna blef alltid rundeligare. Därpå hade han gärna tagit sig en liten lur; men då kommo vanligen hans vänner i sin ordning till honom och proppade i honom ett mellanmål af kommissioner, som, om hans tjänstaktighet än var mätt, hans godsinthet dock tvang honom att hålla till godo.
Under allt detta var han i ett omedvetet uppror både mot sin hunger och dem, som tillfredsställde den, emedan hvardera lika litet unnade honom fred och ro. I alla fall och oaktadt allt hans brummande var han för sitt i grunden välvilliga och fördragsamma lynne allmänt älskad. Kanske hade hans egenheter också blifvit mera jämnade, om han kommit sig till att gifta sig; men i sina yngre dagar hade han icke fått tid att tänka på sådant; och numera började han äfven anse könet för mycket inskränkt till sin natur och för litet dugligt i affärer för att vara värdigt någon reellare uppmärksamhet.
Denna originella man, ett af de många egna lynnen, smärre städer i synnerhet föda, kom nu med god fart tågande på den steniga vägen, full af både hopp och längtan att få sig sin verkeliga middag, som, för att uttrycka hans egna tankar, "hvar och en annan kunde äta, när lusten infann sig, men han allena aldrig fick tid att njuta, förrän han redan hunnit blifva mätt af idel bestyr." Just då han fått detta bittert ljufva knot färdigt i sitt hjärta, nalkades han klockstapeln, förbi hvilken vägen ledde, och hörde i detsamma sitt namn ropas tvenne gånger liksom ifrån höjden. "Herr Flygerman", ljöd rösten, "herr Flygerman, se hit!"
Om lika många pilar som ord susat kring herr Flygermans öron i detta ögonblick, hade han icke kunnat blifva mera häpen, än han blef. Han anade genast något nytt arbete och såg med förskräckelse opp, liksom hade han fruktat att få himmelens kommissioner till på sin nacke, då han redan hade så nog af jordens. Man skulle tycka, att en man af herr Flygermans oberoende ställning i lifvet hade bort kunna med lugn invänta hvilken anmodan som helst, såvida det stod i hans fullkomliga val att afslå den, om den föll honom tung; men det var just i den dunkla känslan af sin svaghet i detta afseende och af sin oförmåga att rädda sig ur trollkretsen af ett gifvet uppdrag, han blef bestört och förtviflad.
Han såg omkring med ögonen riktade uppåt och blef ändteligen varse ett hufvud, som tittade fram ur klockstapelluckan, och en hand, som gaf honom tecken att komma dit opp. Då han snart märkte, att det var ett fruntimmer, med hvilket han hade att göra, blef han tryggare och ropade med en tämmeligen myndig och vårdslös ton, i det han vinkade ett par gånger med sin pappersrulle: "Har icke tid, har icke tid."
Härvid bemannade han sig med sinnesstyrka, så godt han kunde, och fortsatte åter sin gång i full afsikt att icke låta den vackra bedjerskans anrop störa sig mer än kråkans på kyrktaket. Emellertid var hans tjänstaktighet en gång väckt, han började redan känna små stötar af denna sin plågoande, och innan han väl hunnit förbi klockstapelns dörr och trappa, ansatte den honom så, att han förlorade allt hopp om att kunna göra motstånd.
Då han märkte, hvart det skulle bära af, blef han rasande, och i den ljufva lusten att än ytterligare öka sin harm började han klättra uppför klockstapelstegarna med en sådan fart, att han så när förlorat andan, innan han uppnådde tornet.
"Hvad är å färde?" sade han med en häftig och afbruten röst, då han såg och igenkände vår bekanta där uppe, "hvad vill kusin Storm?"
Den unga frun, som varseblef hans hetta och med skäl slöt, att hon själf var orsaken till den, började ursäkta sig: "Förlåt, bästa kusin Flygerman, att jag besvärar er; men till hvem annan har jag här i min oro kunnat vända mig?"——
"Det är förbannadt bra", inföll herr Flygerman straxt med sin förra ifver. "Men jag skall säga, att jag också har behof som andra människor, och till hvem kan jag vända mig? Hvem gör mig den tjänsten, att han ens skulle äta för mig, om jag fäktar huru mycket som helst för andra? Jag försäkrar", härvid stego nästan tårar i ögonen på den gode herrn, "att jag på denna dag icke hunnit smaka ett gudslån, om jag undantar en sup hos Kryddströms och en bit ost hos gamla rådmans och två, tre små halfstyfverskringlor, som jag sprang in och tog från bagarns boddisk, då jag gick till hamnen. Annat har jag ej fått tid att förtära på hela dagen och trodde nu, att jag skulle kunna stjäla mig helst till en kvart timmas ro för att hinna få mig middag; men det är som vanligt: ställ dig blott i redet, nog finnas de, som lassa på."