"Huru kan man", sade den unga frun, sorgligt förebrående, "vara så nogräknad om några steg, då man kan göra en annan en stor tjänst. Kusin hjälper så många andra i saker, som de själfva kunde uträtta, och blir så lätt ledsen på mig. Kunde jag själf se längre, än jag ser, och skulle jag förstå att urskilja, om det är moln eller fartyg, som skymta där ute på hafvet, så ville jag visst icke be någon trötta sitt öga med att kasta en blick dit."
Herr Flygerman, som på sätt och vis fann sig slagen på denna punkt, gaf sin förtrytelse en annan riktning.
"Eljes", sade han, "vet jag icke, hvad fruntimmer hafva här oppe att göra. Förstå de något, och uträtta de något? Jag är säker på att om fiskarpojkarne på Sandnäs udde släppte opp en pappersdrake, skulle man kunna inbilla hvilken fru i staden som helst, att hon såg sin mans stora skepp komma med fulla segel och en flygande vimpel i aktern. Sådana äro fruntimren; men månne de tro det själfva? Nej, de skola se allt och vara med i allt, eljest mena de, förbanna mig, att världen icke skulle kunna stå en enda dag. Men jag har brådtom och hinner icke förnöta tiden med prat.—Gif mig kikaren!"
"Jag har ingen sådan", sade den arma, unga frun förlägen; "men det är nu snart tre timmar, sen någon haft kikare här oppe, så att det visst vore möjligt, att man redan kunde se fartyg äfven utan."
Herr Flygerman blef synbart lättare till sinnes, då han nu tyckte sig hafva fått en handgripligare sak att anfäkta och häckla. Hans uppsyn öfvergick ifrån en mulen otålighet till en triumferande belåtenhet, och hans röst, som hittills sväfvat mellan vresighet och klagan, blef spotsk och ironisk.
"Jo, jo", sade han, "det är visst möjligt, att man kan se fartyg redan äfven utan kikare, kusin Storm; såsom om jag ser mot hamnen, så ser jag där straxt mästerna af Kryddströms aftacklade skonert och Jakobsons Jakobina, som kom hem i förra veckan, och en förskräckelig hop jakter och slupar, som ligga vid hamnbodarna—ha—ha—ha! Det är fartyg nog, det är fartyg nog, kusin Storm."
"Se icke ditåt", sade denna med sorglig och bedjande ton, "se genom den andra luckan, ditåt jag ser, se mot hafvet!"
"Hvarför icke", fortfor herr Flygerman lika segersäll, "haf blott tålamod, kusin lilla, så skall hon straxt få höra, hvad ditåt syns för blotta ögat. Först och främst ser jag kapten Styres flaggstång, som är nästan lika hög som en skeppsmast, vidare ser jag två smärre mäster, som stå uppställda mot rådman Vises stallsvägg och ibland brukas som fimmelstänger, sen ser jag garfvar Barks skyltkäpp med ett stort kalfskinn till segel i toppen;—skall jag säga, hvad jag vidare ser utan kikare, eller är det tillräckligt, hvad jag redan uppräknat?"
Under detta uppbyggeliga tal, som lik en vårbäck strömmade fram ur herr Flygermans uppsvällda glädje, hade den unga frun brustit i gråt. Då han därför kastade sin blick på henne för att med en förnäm fägnad betrakta verkningarna af sitt skarpa skämt, fann han det hafva träffat hårdare, än han önskat, och blef till mods ungefär som en kamfiospelare, då han med triumf gifvit en svag granne husuhugg och sluteligen finner, att han själf måste hjälpa honom att stryka. Hans pösande sinne föll tillsamman som en spräckt väderblåsa, och hans godsinta hjärta blef mjukt som vax, då han såg hennes tårar. Han började försöka trösta henne och godtgöra sitt fel, och han blandade uppmuntringar och ursäkter tillsamman i ett tal, som, ehuru vida mildare till sitt lynne, föga eftergaf det förra i rörlighet och fart.
"Hvad nu", sade han, "hvarför gråter kusin Storm? Lägg icke sådana småsaker på sinnet, meningen var icke så ond, som den lät. Ingen kan neka, att icke det är litet besynnerligt att kalla en opp i klockstapeln för att se efter fartyg, då man icke har någon kikare. Men hvad man icke har, kan man väl få. Jag får väl lof att gå till gamla rådman ännu, så hungrig jag är, och be honom komma hit med sin stora tub, som jag själf skrufvade sönder i går och rengjorde åt gubben. Och hvad Stormen angår, må man säga huru mycket som helst, att han är i sjöbotten; men jag har mina egna tankar om honom, jag. Snarare håller jag före, att han ligger i Norge och dansar med norskorna vid denna tid. Huru var det med Styre här om året? Han var borta i sjutton veckor, utan att man visste, om han sjunkit eller flugit, och kom hem ändå; det vet jag bäst, som fått trampa många trötta fjät för hans skull och hela sista våren grassera med den där lättingen segelsömmaren för att få hans nya segel färdiga."