Det öfriga af detta tröstetal försvann bland stegarna i den gamla klockstapeln, under det vår kund skyndade ned för att åter svettas och hungra en stund i sitt nyss åtagna värf.
Så hastig var herr Flygerman i sina rörelser, när han en gång kom sig i språng, att den unga frun icke hann räkna många bedröfliga minuter, förrän hon åter hörde hans stämma från de lägre våningarna i tornet.
"Jag har legat öfver borgmästare och råd i två års tid", hördes han säga till någon, som gjorde honom sällskap, "och bedt dem låta laga nya trappor till klockstapeln, och jag har för sakens skull lofvat att själf utan betalning se efter timmermännerna, men hittills har ingenting blifvit gjordt, och härefter göres icke heller något, förrän en eller annan brutit armar och ben af sig på dessa fördömda trädpinnar."
"Fjäska icke, Flygerman", hördes den andra svara, "och slå ej kikaren så hårdt mot stegarna för hvar gång du fattar tag med handen, så fördärfvar du hvarken dig själf eller den. Jag har i femtio års tid gått opp och ned på dessa trappor och bärgat både armar och ben, Gud ske lof, till denna dag."
"Det är förbannadt bra", anmärkte herr Flygerman åter, "så mycket mer kan man räkna, att de tjänat ut och behöfde förnyas. Men mig gör det detsamma, jag har nog arbete förut och ser gärna, att jag slipper alla extrabefattningar."
Vid dessa ord hade han hunnit opp i tornet. Han tog genast plats vid en af luckorna, drog ut kikaren, lade den till ögat och började med rynkad panna och framskjutna läppar öfverfara synkretsen.
Hans följeslagare blef något senare synlig. Denne var ingen annan än den unga fruns förra fosterfader, och den hälsning, hvarmed han mötte hennes, röjde en viss portion af den köld och det missnöje, hon var van att se hos honom ända från den stund, då hon emot hans vilja bortbytte omsorgen om hans gamla kattunsdukar, röda filtmössor och lerpipor mot den om en ung och blomstrande man.
För öfrigt var han en kort och rund gubbe af buttert och allvarsamt utseende, till någon grad likväl mildradt nu af det nöje, hvarmed han fann sig på en plats, som näst kyrkan skänkt honom den största tillfredsställelse i lifvet. Med en skälig lott af naturlig stolthet förenade han nämligen en järnfast likgiltighet för allt, hvad storhet fanns i staden, från borgmästarens till skoflickarens, den enda undantagen, att med hastig blick och osvikelig visshet upptäcka och igenkänna ankommande fartyg. Han dref handel, men i kramboden stod han och slumrade; han var rådman, men på rådhuset teg han; i klockstapeln var han och ville han vara ett orakel.
Lik den bedagade stöfvaren, som låter valpen vädra i buskarna och i lugn väntar, tills han ger skall, stod äfven den gamle nu helt trygg och afvaktade resultaterna af herr Flygermans hetsiga forskningar, hvilken äfven, att fortsätta den oartiga liknelsen, i sin ifver alltför hastigt gaf ljud.
"Jag har mina egna tankar om fartyget där!" sade han och teg åter med den mystiska min, hvarmed han alltid älskade att ge sina små hemligheter vikt.