"Ha, du skojare, ha, du skojare! Slapp du mig denna gång? Jag ville önska, du vore tre mil ut till sjöss, så sant jag skulle känna igen dig likafullt på skrytet och ståten redan, om ej på annat. Hvem är det, du skyldrar för?—Och kanongluggar har han låtit måla på det ruttna skrofvet och stuckit opp bogenbramstänger och hängt klutar på läsegelsspirorna. Kunde han ej hinna hem med mindre till hustrun, det tjocka sockerfastaget? Gud förläte honom!"

"Hvem är det?" frågade hans båda bisittare på en gäng.

"Märsen, den gamla narren, Märsen. Om Flygerman låtit bli att skämma bort min kikare i går, då han nödvändigt ville putsa glasen, så kände jag redan igen gubben själf på däck, så nära är han. Men nu ro vi ut till hamnen att ta emot honom, och någon viker in på vägen till hans gumma och får henne att komma ut; och du, syster",—här steg han opp och vände sig till den unga frun—"kommer också med, så kan du få höra ett ord om Stormen kanhända, om han ännu finnes ofvan sjö. Ja, ja, det är så dags att lipa och gråta nu. Det är annat att gå som skepparhustru och trampa trötta fjät och kika efter sin mans sönderblåsta lärftslappar än att stå i min bod och ha goda dagar och plocka russin i munnen och bläddra i nya kattunsdukar—ja—jag undrar, hvilken nöd gick åt dig då, syster?"

Sällskapet följde nu den barske gubben ned ur klockstapeln, den unga frun mera sorgsen än hon var, då hon steg dit upp, och herr Flygerman utomordentligt förtretad öfver sitt misstag med båken och öfver den skam, han fått till tack för sitt besvär med kikaren.

Denna hans förtrytelse stegrades än ytterligare af aningen om att han och ingen annan skulle få lof att göra invikningen till fru Märs. Han brummade under hela vägen, ehuru för mycket afbrutet och tyst, för att man skulle kunnat urskilja annat än enskilda ord. Först då, när man nalkades den tvärgata, vid hvilken fru Märs bodde, började hans knot höras tydligare.

"Och den gamla tjocka ankan!" hördes han säga, "om hon kommer med eller icke, kan det vara just lika. Märsen får tids nog händerna fulla ändå. Aldrig har jag hört en människa prata så mycket, som hon pratar; och hennes eviga 'hjärtandes och jämmerli' kan skära öronen sönder på folk. Och hvem skall gå och säga till åt henne! Jag?—Vänta får man! Fan besitta, någon har det goda i sig att ens be mig; utan man tar bara för afgjordt, att jag skall vara på post och färdig att orka och springa;— jag skall säga, att det blir förbannadt tungt i längden."

Med dessa ord vek han af på tvärgatan, och de båda andra fortsatte sin gång, öfvertygade om att hans förtrytelse alldeles icke skulle hindra honom att vara en pålitlig budbärare. Efter en kort promenad kommo de till hamnen.

Den gamla herrn började genast ställa sin båt i ordning för sjöfärden, reste opp mästerna, emedan vinden var begagnelig, och lossade seglen.

Dagen öfvergick emellertid redan till skymning, och en dimma, oktoberkvällens vanliga sällskap, utbredde sig småningom öfver vattnet och jagades blott sakta af den aftynande blåsten. Det var ingen tid att förlora, och gubben var redan i beråd att lägga ut och icke bry sig om sina båda dröjande passagerare, då han i hast hörde den väntade fruns tunga steg och kände hennes kopparstämma:

"Jämmerli, om kusin Flygerman har hjärta att narra mig? Var det nu gubben själf bara, riktigt han själf, stackare? Såg kusin honom på däck? Hjärtandes, om han är sjuk kanske och måste vara i kajutan. Annars går han i sin blåa rock med stora mässingsknappar och i röd filtmössa och med sin gamla pipsnugga i munnen—tvy! Jag snusar själf och tål inte de där röktrutarna.—God afton, gamla rådman, god afton, stackars barn, är du här också och väntar din gubbe? Gud tröste dig, hvar han må hamnat! Men jämmerli, hur liten den båten är; kan den bära fyra personer?"—