"Stig in, syster, så får du prata sen", sade den gamle och hjälpte utan vidare omgångar den kolossala frun i båten, som sviktade under detta väldiga tillskott i last. Snart befann sig sällskapet ett godt stycke ute på sjön, och ett lika så godt stycke hade fru Märs redan hunnit in i ett sladder, som hotade att aldrig bli slut och som helt och hållet betog alla de öfriga både möjligheten och lusten att yttra ett ord. Det är dock endast i några droppar vi här kunna återgifva detta störtregn af prat, öfvertygade om att skuren, i sin helhet lössläppt, skulle dränka läsarens tålamod i en syndaflod. Herr Flygerman var den, som först drabbades:
"Aj, aj, hur tunt klädd kusin far ut i kölden", sade hon, "Gud bevare någon från att förkyla sig för min skull. Drag opp rockkragen; kusin har hela tiden hållit sig för öronen. Ack, den örvärken, när den anfäktar en rätt, vill den spränga hufvudet på en människa. Jag har låtit rycka ut tre tänder i fjol och en i år och vet, hvad värk vill säga. Se nu, ja, se nu på bara hur han grinar, och det är visst och sant, att man kan förlora allt sitt humör med mindre press. Gud gifve, att Märsen, stackars gubbe, må slippa alla efterslängar af sin höstresa, om han nu verkeligen kommer hem. Och du, stackars barn, har ingen att möta! Gud förbarme sig öfver den, som skall lita på vatten och vind—hu, kvad den båten kränger—det är inte en ensam, som går till kost, det är två och tre och hundrade.—Men du skall drömma, syster, det är otroligt, hvad det hjälper att drömma. Hvar gång Märsen kommit, har jag drömt om honom; det låter underligt, men det är klara sanningen. Såsom i sista natt, förlåte mina synder, bäst jag ligger i min sötaste sömn och har Anna bredvid mig i sängen, tycker jag, att jag går i boden för att hämta in kött, och då jag lyftar opp locket, står Märsen i tunnan och säger: Hälsningar från Köpenhamn, mamma! Vi se nu, hvad det hade att betyda.—Men det blir ju alldeles mörkt, mitt herrskap, och bäst det är, så stöta vi väl på en sten och drunkna här allesamman."
Det hade också i själfva verket redan mörknat så, att den gamle rådmannen började misströsta om att hitta på fartyget. Hvad än värre var, hade han anledning att förmoda, att kaptenen redan hunnit ankra och begifva sig från skeppet, och han var därför angelägen om att förebygga den ledsamheten att förfela hans kurs och segla förbi hans båt utan att möta den. Han begagnade alla de pauser, han kunde tvinga in i sin språksamma följeslagarinnas sladder, för att lyssna efter rösten af någon talande eller ljudet af ett årtag ute på den vida, bortskymda fjärden.
Då icke ett ljud förspordes och vägen till den vanliga ankarplatsen för skepp, som antingen af motvind eller mörker voro hindrade att segla in i den inre bukten af hamnen, var alltför lång och besvärlig att så sent på kvällen tillryggaläggas, ändrade han sin första plan och beslöt att lägga till vid en plats, från hvilken den väntade båten lika säkert kunde varseblifvas som från slupen. Det var en udde, förbi hvilken inåt hamnen sträfvande farkoster måste styra, men som äfven hade en enkom för slupar inrättad brygga, vid hvilken mången från redden kommande plägade landa, om han för tillfället fann det bättre att gå till fots till staden än att med armar och rodd sträfva dit.
På denna udde landsatte den värde styrmannen sitt sällskap, öfverlåtande åt deras val att dröja kvar eller begifva sig tillbaka. Omständigheterna fogade så, att man knappt hunnit opp på bryggan, när man till allmän glädje hörde de raska årtagen från en slup, som nalkades den. Man gissade genast, hvem det var, som kom, och herr Flygerman, som icke var någon hatare af surpriser, när han själf hittade på några, glömde för nöjet att få syssla och ställa till sin harm öfver den gamla fruns språksamhet, tog henne bestyrsamt vid handen och ledde henne så nära randen af bron, som hon kunde förmås att gå.
"Stå här", sade han, "och var tyst, om det är möjligt, en handvändning. Om båten far förbi, så ropa vi den an, men om den lägger till, så tag emot gubben, det första han stiger med sin fot på trappan. Man har en gång förr ställt till ett dylikt spektakel och tagit några trötta fjät för att få det i gång."
Med en pigg handtryckning gaf fru Märs till känna, att hon både begrep tillställningen och var förtjust öfver den. Hon blef kvar på sin plats, jämkade om sin stoppade salopp, torkade med näsduken mun och näsa, strök opp sitt på pannan nedfallna hår och utstyrde, mörkret till trots, sina behag på det allra bästa.
Ett kommandoord, bortblandadt af rodden, hördes nu från slupen, årslagen upphörde och straxt därpå såg den goda frun de dunkla konturerna af båtens befälhafvare bredvid sig på bron.
Utan att dröja slog hon sina väldiga armar kring hans hals, tryckte en smällande kyss på hans läppar och utropade med glad ifver: "Ha, din skälm, känner du icke igen mig? Gud välsigne dig, välkommen hem!"
"Lagom bäst, fru Märs", svarade den främmande med en röst, så förvånad och så olik den väntades, att hans ömma emottagerska sprang en famn tillbaka af förskräckelse.