Men för en af sällskapet var denna röst icke tillbakastötande. Den unga frun hörde den med ett glädjerop och kastade sig ett ögonblick därpå i sin hemkomna mans armar.—Det var kapten Storm.
Man förbigår de ordrika utbrotten af fru Märs förundran och sorg, beledsagade både af skratt och gråt, och likaså den gamla rådmannens kort och halfhögt yttrade förtrytelse öfver de unga skepparenas osed att låta tackla om sina fartyg på utländsk ort och förnya segel utan att låta höra ett ord därom, hvarigenom hederligt folk kom att löpa liksom narrar, som första gången varit oppe i klockstapeln. Den belåtnaste af alla näst det unga paret var herr Flygerman, som oupphörligt under vägen till staden gnuggade händerna af glädje öfver sin själfinbillade förtjänst att hafva haft "sina egna tankar" om fartyget redan i början, en sak, som han esomoftast påstod sig hafva yttrat med klara ord och kunna bestyrka med fru Storms intygan, ifall vittnen behöfdes.
PROCESSMAKAREN.
Det var en kall vinterdag. Den skarpa blåsten och snön, sona i vilda flockar jagades kring i rymden, lockade ingen ut på lustfärder, och hvar och en, som icke hade ärender af vikt att förrätta utomhus, hölls gärna inne vid en brasa. Emellertid rådde i den aflägsna landsort, på hvilken läsaren nu ville fästa sin uppmärksamhet, en ovanligt liflig rörelse på vägarna, och man såg både gående och åkande sträfva fram genom de hopade drifvorna.
Vintertinget skulle nämligen börjas med påföljande dag, och parter af alla slag skyndade att inställa sig. Den fredliga bonden, som dock ännu hade lust att våga sin riksdaler för att få höra lagen tala ett snedt ord mot hans granne; slagskämpen, som nödtvungen vandrade framåt med en klen vägkost på sin rygg och ett dussin örfilar på sitt samvete; tjufven med sina ultraliberala idéer om gästfrihet; lösdrifvaren med sin frisinnade håg; herrn med sina affärer och narrn med sina, människor af alla åldrar, villkor och bekännelser samlades nu till den kända mötesplatsen för att anklaga och anklagas, vittna och skåda. Tingsgården och gårdarne närmast den vimlade af folk, bekanta träffades och samtalade, slädar skötos fram och åter, hästar skrapades, vattnades, bundos, och öfver den brokiga skaran blickade då och då en ung sekreterare och en annan, utkommande på trappan liksom för att mönstra sina arméer.
Bland de många anlända främmande satt i ett af pörten en man med sin hustru. De sågo stundom med oro ut genom det trånga fönstret, och på bådas ansikten visade sig omisskänneliga spår af ett djupt lidande. Efter en stunds tystnad börjades dem emellan ett samtal. "Du såg då visst, att han ej kommit ännu?" sade kvinnan.
"Se själf", svarade hennes man, "luckan är ju ännu fastskrufvad för hans fönster och farstun är stängd."
"Kanske", utbrast hustrun med ett svagt uttryck af glädje, "kanske blir han borta och låter hela saken förfalla."
"Säg hellre: kanske blir domaren själf borta", invände mannen. "Har det hållits något enda ting, sedan öfversten fick sig sitt boställe här i socknen, då han ej varit tillstädes och släpat med sig vittnen och stämt in folk, så att knappast gubbar och barn fått bli hemma. Han har ju redan i flere år haft sin egen stuga vid tingsgården, liksom andra hafva sina kyrkstugor, ty vid tinget, där håller han sin gudstjänst och där har han sitt sannskyldiga hem."
"Men vi skola bönfalla och be honom", sade hustrun, "kanske har han ändå ett mänskligt hjärta och vill ej se oss drifvas ut på landsvägen med våra många små barn. Kommer ett godt år, så få vi råd och kunna betala vår skuld, hvem vet, kanske redan i höst."