"Saken är sådan: käranden äger en tupp, som ibland utredes hafva gått på svarandens gård och myllat sig bland hans tobaksplantor. Svaranden har brukat hot. En dag hafva vittnen förnummit hundskall och därjämte häftigt kacklande på svarandens gård, gått dit och sett kärandens tupp ligga ihjälrifven och besagde hund löpa femton till tjugu alnar från stället. Gårdsägaren utredes hafva stått på trappan och lockat honom in. Hvad tyckes er, Gåsevinge, så långt är saken klar."
"Alldeles", anmärkte denne, "och synes ej kunna förloras."
"Vänta", sade öfversten med ett finger på näsan, "nu kommer en benigare omständighet. Samma vittnen intyga äfven, att de i samma stund sett en stor slaghök sätta sig opp på stallstaket vid pass sjuttio steg från valplatsen. Huru vill man få bort den? Tuppen är rifven, efter kärandens påstående af gårdsägarens hund, efter svarandens påstående af höken. Ser ni, min vän, saken har mera vikt, än man ville tro, och Gud vet, hvad som i den kan utredas."
Herr Gåsevinge hade i grunden ingen lust att uppträda i detta mål, i synnerhet sedan han insåg vanskligheten af detsamma och befarade, att omständigheterna därvid skulle väcka uppseende och göra honom till ett åtlöje för hans bekanta vid tinget; han började därför söka draga sig ur spelet och anmärkte, huruvida det icke vore skäl att låta saken förfalla, så mycket hellre, som den icke vore herr öfverstens egen och som för bristande vittnen och upplysningar föga anledning vore att vänta en gynnsam utgång.
"Vasserra nej!" sade öfversten, "här är icke fråga om mitt, om ditt, om vinna eller förlora, utan om en vida viktigare sak: hvad kan människoförnuftet uträtta, då det användes rätt och känner sina hjälpmedel? Lagen har sin form, och domaren måste döma efter den, för eller emot, må vara; men märk väl, talangen ligger däri att kunna bringa sin sak så nära vinsten som möjligt. Ser ni, här äro tre omständigheter att öfverväga: först hundens natur, sen tuppens och sist hökens. Det är afgjordt och kan bevisas, att den förstnämnde skäller på fågel, följakteligen biter, när han kommer öfver någon; och likaså kan man med skälig visshet antaga, att han denna gång blifvit eggad af sin husbonde."
"Men", anmärkte herr Gåsevinge, "huru kan man väl förklara, att tuppen inväntat honom, då den hade vingar och fötter att draga sig ur spelet med?"
"Var icke enfaldig, min vän", sade hans patron missnöjdt, "ni vet, att den var tam, såvida den lefvat sin mesta tid med sin ägarinna i hennes trånga koja."
"Men höken?" mente herr Gåsevinge.
"Nåväl höken", sade öfversten ifrigare, "är det väl rimligt och öfverensstämmande med detta djurs natur, att han skulle vågat sätta sig upp på stallstaket blott sjuttio steg från stället, ifall han blifvit bortjagad från rofvet af hundar och människor?"
"Men om herr öfversten förlåter", invände hans klient, som allt vidare ville rädda sig undan det ledsamma uppdraget, "är det väl mera rimligt, att han skulle hafva vågat flyga midtemot skallet och sätta sig så nära utan anledning?"