"Inga krokmarscher och advokatknep!" ropade den gode öfversten och slog sin hand mot stolkarmen, högeligen uppbragt. "Ni kan gå, hvart ni behagar, jag behöfver er icke mer för i afton, och vill ni icke åtaga er denna sak, så får jag nog den, som gör det. Utan anledning!" upprepade han litet lugnare, "var det icke anledning nog, att han hörde kacklandet?"

Herr Gåsevinge steg opp, tog sitt glas, drack med en vördnadsfull bugning öfverstens skål i botten och aflägsnade sig.

* * * * *

Herr Gåsevinge var för mycket van vid dylika små stormar för att befara någon allvarsammare olägenhet af sin patrons förtrytelse och i någon mån låta modet falla. Tvärtom var det honom icke oangenämt att för ett så lindrigt pris hafva undsluppit den brydsamma befattningen med sin patrons dokumenter och däremot förvärfvat sig friheten att besöka sina vänner och gynnare i farstukammaren i tingshuset. Därför hade han icke förr tillslutit dörren efter sig, än han ökade sin fart, sprang lätt trippande genom snön öfver gården och inträdde i sekreterarenes rum, dit ljudet af ett muntert glam och skenet af upptända ljus redan på afstånd behagligt inlockade honom.

Snart hade han där vid ett glas, som lika villigt bjöds som emottogs, helt och hållet förgätit både sin principal och hans angelägenheter och satt nu hela den långa kvällen i sin snäfva, sorgfälligt bibehållna och borstade svarta frack bland de unga moderna herrarna, rik som en konung och vida sorglösare, betalande därjämte med tallösa historier från sin akademiska tid och sina tingsturer de artiga värdarnes frikostighet.

Minnet af forna såväl gladare som sorgligare dagar i förening med punschen gjorde hans hjärta mjukt som vax, och det var ej utan ett innerligt deltagande, endast ibland afbrutet af ett litet öfverdådigt skratt, hans unga, ännu icke till filistrar mognade åhörare upptogo de enkla, lätt förstådda teckningarne ur hans egen lefnad: huru han växte opp med hela världen i utsikt, han såsom andra, huru hans horisont småningom mulnade vid akademien, till dess äfven hans närmaste mål bortskymdes helt och hållet och det tomma skenet af världslig ära och utmärkelse blef honom af vana lika umbärligt, som solen var honom nu, där han satt i en varm kammare med ett glas för sin kväll och bröd för sin morgondag. Så förflöt kvällen, och herr Gåsevinge märkte i sin vekhet ej, förrän han kom ut på gården för att begifva sig hem till hvila, huru veka hans knän blifvit.

Då vår kund kom ut på trappan, hade snön upphört att yra, blåsten saktat sig och månen framträdt mellan de skingrade molnen. Hela nejden strålade af ett magiskt skimmer, och stillheten, som redan rådde öfverallt, gjorde den dubbelt inbjudande.

Herr Gåsevinge hade först ärnat vandra hem; men ljufheten af den klara kvällen och farhågan därjämte att träffa öfversten oppe ännu och röja sin närvarande ställning bevekte honom att försöka en liten vandring ut på träsket, som glittrande utbredde sig nedanför tingsgärden. Han ville svalka sig och förjaga ur sitt hufvud de ledsamma dunsterna af punschen.

Såsom en stor beundrare af naturen började han därför sin vandring med en dunkel förtjusning i sitt sinne, men tillika icke litet störd af de hopade drifvorna, som oupphörligt skärmytslade med hans envisa fötter. Minnen, känslor och gestalter från förflutna tider sväfvade fram för hans inbillning och försvunno åter för stötarna af hans ojämna steg; länge vandrade han utan att kunna sammanhålla någon enda bild, till dess sluteligen taflan af hans lefnad uppklarnade på några punkter och hans orediga tankar började forma sig och öfvergå till ord.

"Gåsevinge", sade han med kort allvar, "tror du på en Gud?"—