Efter denna fråga pauserade hans tanke länge, förd med strömmen af hans känslor; sluteligen fick den åter botten och begynte:
"När du förr var vid akademien, Gåsevinge, åren gingo förbi och läsningen blef dig tung, hvem höll dig vid godt mod och lät dig icke bli en odugling i världen, utan gaf dig ditt fält att arbeta och gagna på? Hvem var det, som löste ut dina kläder från din hyresvärd, då du nödgades resa, och icke lämnade dig att färdas naken kring landet och förgås? Gåsevinge, är du otacksam? Hvem har gifvit dig föda, då du hungrat, och härbärgerat dig, då du varit utan tak? Se, hur härligt månan lyser mot granarna på stranden! Ingen usel här! Himlens ljus och lifvets bästa gåfvor dela alla lika; och roligt är att vara människa ibland. Men hurudan är du emot dina bröder? Gåsevinge, rannsaka dig och säg, hvad blir ditt verk för morgondagen? Slå dig för ditt bröst och känn, hvad du bär i din ficka. Hjälp din like, då du njutit hjälp.— Här, här, detta usla papper, bärgas det, fördärfvas åtta oskyldiga människor; kastas det ut att drifvas af vinden, se, så blifva alla dessa orörda i sin boning. Nu är stunden kommen. Människogunst och människoogunst lika mycket. Gåsevinge, var glad, du har gjort en ädel gärning!"
Med dessa ord hade han fått fram den fattiga bondens skuldsedel, som han med flere andra dokumenter bar i sin ficka, och kastade den nu med afsky långt bort ifrån sig på isen.
Efter denna beundransvärda bragd vände han om, kom ändteligen hem tillbaka, fann nyckeln på öfverenskommet ställe och inträdde i stugan, där den gamle öfversten insomnat djupt i sin säng och där äfven Gåsevinge själf genast utsträckte sig på en af pälsarna och insomnade glad i sin behagliga yra och obekymrad om den kommande dagens plågor.
* * * * *
Herr Gåsevinge vaknade ganska tidigt morgonen därpå, och hans första tanke, sen han släckt sin törst, var en dunkel föreställning om den föregående aftonens äfventyr. Men då han såg mörker råda omkring sig och icke hörde något annat ljud än skrålet af den gamle öfverstens djupa andetag, fann han sig alltför litet skyldig att redan så dags gifva sig i händerna på dagens vedermödor, lämnade därför outredt, om det var en dröm eller verklighet, som sväfvade för hans erinring, vände sig om på sitt andra öra, slog allt bekymmer ur hågen och insomnade åter tyngre än någonsin förut.
Då han gången därpå öppnade ögonen, såg han morgonen redan gråna utanför rutan och öfversten sitta vid sitt bord med sina papper och en rykande kaffepanna framför sig.
Herr Gåsevinge ville som en försiktig general rekognoscera förhållandena, innan han började röra på sig, och låg därför en stund helt tyst och betraktade den gamle.
Var det en följd af den lätthet, som i allmänhet är morgonen egen och som meddelar sig åt lynnet eller af dagens väntade fröjder, alltnog, öfversten syntes i en ovanligt ljus stämning, öfver hans panna låg ingen sky, hans läppar myste ofta, och hans händer sväfvade öfver dokumenterna som en fågels vingar öfver ungarna i boet. Vid så lyckliga förebud vågade vår kund sätta sig opp på bädden, sträcka ut armarna och i all bekvämlighet gäspa bort sömnen.
"Ändteligen", sade den gamle öfversten i en mild ton, då han såg sin medhjälpare så långt kommen, "god morgon, min kära Gåsevinge, stig opp nu och få er en kopp kaffe. Jag har velat låta er sofva ut för att ha någon hjälp af er i dag; ty jag kan väl gissa, hvar ni kamperade i aftse."