Sålunda tycktes hvarje hågkomst af gårdagens förtrytelse vara utplånad ur öfverstens sinne; men blotta påminnelsen om föregående afton verkade på herr Gåsevinge vida kraftigare än utbrottet af hans gynnares onåd dagen förut. Med tysta steg smög han sig till en stol, på hvilken han äfven i sin nattliga yrsel icke försummat att lägga sin frack väl ihopviken, vände sig bort och började undersöka bröstfickan, liksom hade han allt framgent sväfvat i ovisshet om huruvida han verkeligen gjort af med reversen eller blott gäckades af en dröm.
När han nu genombläddrat papperen och såg sin farhåga besannad, fick han en mulen min, sköt fram läpparna och syntes högeligen förvånad. Emellertid, då det skedda icke kunde göras oskedt, bemannade han sig snart med sitt gamla, flegmatiska lugn, påklädde sig sin frack och steg fram till bordet med så klar panna som möjligt, öfverlåtande saken åt sin egen gång.
Men en ny pröfning drabbade honom genast, ty hans principal begynte:
"Se så, Gåsevinge, tag er en kopp kaffe nu till att börja med och sätt er. Jag har bläddrat genom korten—i förbigående sagdt skall ni icke plåga mig mer med sådana surcouper som i går, ty de tjäna till intet— jag har mönstrat, min vän, men finner icke reversen. Den har ju ni i förvar?"
Herr Gåsevinge nödhostade några gånger, men kunde oaktadt alla förberedelser icke utarbeta något bättre svar än ett högst otydligt: "Utan tvifvel."
"Hur, utan tvifvel?" sade öfversten, "stack ni den icke hos er, då vi reste hemifrån i går?"
"Herr öfversten har alldeles rätt, det var jämte fattigbevisen och flere andra smärre papper, som jag ännu bär i min ficka." Med dessa ord skyndade herr Gåsevinge att med en artig bugning taga en af kopparna och slå i sitt kaffe, angelägen om att i skygd af någon förrättning dölja sitt bryderi.
"Var icke så där bortblandad nu mera", sade öfversten, som icke kunde ana den rätta orsaken till klientens besynnerliga sätt att vara, "låt oset gå er ur hufvudet, min kära Gåsevinge, ty här behöfves snart både reda och drift. Det är en förunderlig indolens, som måste vara er medfödd och som gör, att allt i världen är er likgiltigt utom mat och dricka och sömn. Därför har också världen vändt ryggen åt er, min vän, ehuru ni af naturen icke är hvad man egentligen kan kalla vanlottad hvarken på förståndsgåfvor eller utseende, om jag undantar ert alltför mörka skäggbotten, ert sträfva svarta hår och kanske äfven er mage, som är för trind för en så liten figur. Eljest har ert öga, då ni är rätt mornad, förstås, en viss pigghet, som jag tycker om, och er mun ständigt ett drag af en så oförarglig belåtenhet, att man ej länge kan vara förtörnad på er, fast ni måste medge, att man stundom kan hafva giltiga skäl därtill. Jag säger allt detta icke såsom någon förebråelse; jag har tvärtom hela denna morgon skrattat hjärtligen, så ofta jag sett er på er vargskinnspäls i vrån, där ni kunnat låta väggar och tak ramla öfver er utan att vakna. Vet ni, här har jag haft stugan full af folk, medan ni sof. Pavola var här med hustru och ett par barn och ville åter förmå mig till att ge honom anstånd med betalningen till nästa höst."
"Och hvad behagade herr öfversten afgöra därvid, om jag får fråga?"
"Jag hade svårt att få den narren att begripa, att ingen är så galn, att han permitterar sin dugligaste soldat midtunder brinnande krig. Eljest var jag just på vägen att ge efter för deras klagan, ty jag har en upprorisk natur, som i vissa afseenden är svår att hålla i tygel, men jag kom i lagom tid att kasta ögat på er, Gåsevinge, och såg, huru nöjd människan kan vara, om också icke allt går henne så väl i händerna, och denna sak räddade mig från en stor dårskap. Och nu får ni lof, min vän, att sätta er ned och ställa våra trupper i ordning; hvad mig beträffar, måste jag gå opp till häradshöfdingen för att med honom planera ut marschen för det hela. Gif akt på er själf, min vän, och låt icke den lede frestaren få makt med er, medan jag är borta. Så, så, jag kommer väl själf till rätta med öfverrocken, besvära er icke, herr Gåsevinge; men mina galoscher, hvar kunna de vara? Tack, tack! Lycka till goda koncepter; jag lär väl föga komma från tingssalen mera under denna förmiddag. Farväl!"