Så snart öfversten lämnat rummet, öppnade herr Gåsevinge vägkostskrinet och tog sig en liten värmare för att kunna motstå morgonkylan. Straxt därpå kastade han sin kapprock på sig och smög sig ut i afsikt att söka upp den fatala reversen, ifall den ännu kunde finnas kvar på stället, där han i anfallet af sin människokärlek sist lämnat den.
Då han kom; ut på isen, fann han icke ens sina spår mer, emedan ett oväder åter inträffat under natten, och att något nära erinra sig, hvart och huru långt han riktat sin färd, stod icke i hans makt. Högst snopen vände han därför tillbaka hem och började nu att med ansträngning af alla sina krafter ordna och utarbeta akterna för att, såvidt möjligt var, stämma sin patron till glädje och därigenom mildra den hotande stormen.
Men dagen skred fram, bud började följa efter bud från öfversten, som fordrade än den ena inlagan, än den andra, och olyckliga resultater af dem alla ökade än mer det bekymmer, hvaraf hans arma sekreterare plågades. Kronotvisten hade utfallit illa, skallgångsmålet var förloradt, emedan de tre etcetera i brådskan icke kunnat laddas med annat än löst krut, den gamla krigaren själf hade blifvit pliktfälld för svordom af förtrytelse inför rätta, och till råga på alla dessa jobsposter hörde herr Gåsevinge ändteligen i sin nöd ljudet af öfverstens steg i farstun och såg honom inträda pustande af ifver och med vredens stelhet i det stora, vidöppna ögat.
"Ryck fram", ropte den gamle, "ryck i Herrans namn fram med er reserv, Gåsevinge; det är icke tid nu att sitta här och lurpassa. Våld går öfver allt, och pardon ges ingenstädes. Hvilken dj-l—här åtminstone må man då få svärja saklöst—har gifvit er in det orådet att lita på edra etceteror, tills nöden tvingar er att sätta in hvilka paragrafer som helst i stället. Nu måste ni fram med tuppen, och sen skall jag hugga in på Pavola. Ställ sakerna i ordning och följ med mig dit opp, man täcks dock icke tappa hvart mål."
Lyckan gynnade herr Gåsevinge öfver all hans förmodan, så att han redan på gården, under det han med klappande hjärta gick opp till tingshuset, fann ett vittne, hvars utsago afgjorde det kinkiga skadeersättningsmålet till hans fördel.
Den gode öfversten satt under rättegången på sin vanliga stol i salen och afhörde allt med spänd uppmärksamhet. När utslaget fallit, blinkade han förtroligt åt herr Gåsevinge och gaf honom tillika med handen tecken att nalkas.
"Den saken skall ni hafva tack för", hviskade han honom i örat, "gif mig nu inlagan mot Pavola."
Herr Gåsevinge hade ingen undflykt. Med så stor hållning som möjligt framdrog han ur sin ficka de begärda papperen, till det yttre besörjda med all sorgfällighet, och gick tillbaka till sin plats nära dörren, där han sedan, med armarna i kors öfver bröstet, hufvudet litet nedsänkt mot skuldran och största menlöshet i min och hållning, afbidade stormen.
Redan var parten inkallad och inlagan producerad, då domaren, öppnande dess pompösa skal, fann kärnan borta. "Reversen saknas ännu", sade han och fäste sin blick på öfversten.
"Reversen, reversen", upprepade denne och såg på sin adjutant, skakande missnöjdt på hufvudet.