Herr Gåsevinge tog upp sina papper ur fickan och låtsade söka. Sin menlösa min förändrade han icke; men stora svettpärlor började framtränga på hans panna. Efter en stunds sökande lättade han sitt hjärta och sade med en half suck: "Den måste vara förkommen."
"Är ni då alldeles rasande?" ropade öfversten och sprang opp, men hejdade sig i samma ögonblick af respekt för rätten och satte sig åter, blodröd af harm.
Den arma bonden hade märkt förhållandet och sade efter en stunds tystnad helt enfaldigt: "Hvartill behöfs här papper? Nog vet jag utan sådant, att jag är i skuld hos herr öfversten."
"Ja", inföll denne genast, "på ett hundrade riksdaler med upplupet intresse för ett år och tre veckor, är det icke så?"
"Summan är riktig", sade hans motpart och tog sig vid örat, "och det är väl ett år och mera, sen jag fick den till låns; men svårt är för mig, ädle herr öfverste, att hastigt dra mig till minnes veckotalet."
"Skrif opp till protokollet", utbrast öfversten, "att han vidgått skulden. Där hade ni, Gåsevinge, spelt mig ett vackert spratt, utom den arme mannens enfald."
Vid dessa ord öfvergick hans anlete ifrån vrede till det groteska, triumferande uttryck af förnöjelse, som alltid infann sig, så ofta han tyckte sig hafva gjort någonting utomordentligt väl.
Målet afgjordes utan vidare omständigheter och sessionen slöts för förmiddagen.
Vid middagsbordet, där öfversten kort därpå befann sig på tu man hand med sin medhjälpare, hade han tillfälle att ostörd uttömma hela floden af sin bittra vältalighet på denne. Herr Gåsevinge satt emellertid helt lugn, höjde blott då och då på axlarna som sjöfågeln under ett hällregn och väntade åter på solskenet. Detta blef icke heller länge borta.
"Gåsevinge", sade öfversten, sedan han trätt sig till nöjes, "var det af enfald eller af klokhet, den arma narren bekände?"