"Af båda delarna, herr öfverste", svarade denne. "Enfald och klokhet äro hvarandra nära, och jag menar, att han med skäl kan räkna på miskundsamhet nu, då han visat sig så redlig."
"Hvad? Vill ni då, att jag skall släppa fågeln åter, sen jag en gång haft bestyr att fånga den?"
"Ingalunda helt och hållet, herr öfverste, utan villkorligt, så att han får anstånd på ny förskrifning."
"Topp, min kära Gåsevinge, ni skall hafva tack för detta råd. Jag är ingen blodsugare och vill ingen redlig mans ofärd. Laga ni, att jag får en ny revers i laga form, så slipper jag den nöd, jag varit i, och får någonting i besparing till nästa ting. Det blir ändå ett mål till, ty lita kan jag därpå, att jag får lägga in på karlen då åter. Tiderna äro dåliga, min vän, och man måste hushålla. Akta er blott att härnäst spela mig ett dylikt spratt, och lär er en gång att handtera affärer med allvar."
Herr Gåsevinge bugade sig för förmaningen, skar för sig ett godt stycke stek och glömde minuten därpå såväl sina senaste som alla andra förut öfverståndna bekymmer.
UPPSATSER.
NÅGRA ORD OM NEJDERNA, FOLKLYNNET OCH LEFNADSSÄTTET I SAARIJÄRVI SOCKEN.
[Förf. har nämnt denna socken, emedan han haft lägenhet att under loppet af något år och längre än uti andra trakter af det inre Finland uppehålla sig i densamma. Det allmännaste af hvad han har att om den berätta kan dock säkert utsträckas vida utom sagde orts gränser.]
Afsikten med dessa rader är icke att ge ett bidrag till någon topografisk skildring af vårt land eller af en särskild ort i detsamma, utan blott att med strödda drag teckna en eller annan af dess skönheter och återlifva hos mig själf njutningen af de intryck, jag af dem erfarit. Oskiljaktiga från dessa erinringar äro några mörkare bilder af mänsklig nöd; och de tyckas mig icke onaturligt äga sin plats bredvid och inom naturens härlighet och storhet. Ty liksom djuret aftager i liflighet och fägring, i den mån människan tvingar det under sina ändamål, så synes äfven naturen förtvina, ju mer den kufvas af mänsklig flit och omtanka, och sålunda blott i sitt otamda tillstånd äga sin fulla skönhet, blott i sitt tamda lämna människan fri tillgång till sina outtömmeliga spenar. Vill man därföre njuta anblicken af ett folk i välstånd och öfverflöd, må man besöka de nejder, där naturen, öfvermannad af människokraften, spak och slappad bjuder aftvungna håfvor; älskar man åter att se naturen i dess ursprungliga glans, så må man gå dit, hvarest hon ännu fri utvecklar sina gigantiska krafter och gäckar ett tvinande släktes glesa ansträngningar till hennes kufvande. Finland erbjuder kanske rikare än något annat land taflor af denna art. Hvilken växling af nejder, från det jämna, odlade kustlandet [Tyvärr påtrugar sig här den anmärkning, att äfven dessa folkrika och eljest bördiga orter nu genom flere inträffade missväxtår, särdeles längre upp mot norden, blifvit skådeplatser för nödens och hungrens yttersta eländen. Denna omständighet bevittnas sorgligt också af den mängd utblottade och kringirrande landtmän, som strömmar med hustrur och barn hit till hufvudstaden för att genom dagsverken här förvärfva ett nödbröd, som deras öfvergifna hemman vägrat att gifva.] till upplandstrakterna med sina svindlande höjder, sina ödsliga träsk och sina moar, till hvars djup ingen stig leder och dit endast orren eller tjädern, sårade af lodet, någon gång sträckt sin ensliga flykt! De flesta resande från Europas kultiverade länder, som besöka Finlands kuststräcka, skola föga finna densamma afstickande från deras hembygd och med undantag af klimat och språk åter träffa nästan alla de föremål, deras fädernesland ägde och utbredde för dem. Till de högre upp i Finland belägna orterna åter skall väl ingen främling komma, som kunde säga sig hafva sett något dylikt förr eller ens något med dem likartadt; så bestämdt tecknade, så skarpt individualiserade äro de. Under det att by vid by och gård vid gård utmed i synnerhet den södra kustvägen vittna om befolkningens styrka, trefnad och seger, kunna på vägarne inåt landet milssträckor tillryggaläggas utan att ens skymten af en koja möter ögat, och ser man efter långa färder en sådan, så hänger den på sluttningen af en jättelik mo, eller sticker den fram mellan de vilda lunderna kring ett halfgömdt träsk, lik en främmande utväxt på naturens friska, storartade stam. Det är dock äfven i våra skärgårdar någonting vildt och eget, som ger dem en afstickande färg, i synnerhet längre ut mot hafvet, och ingen skall kunna vistas en tid i dessa nejder utan att föra med sig dädan djupa och genomgripande minnen. Men dessa skärgårdsorter äro blott så mycket mer skilda från de högre trakterna, som hvardera äro skarpt och individuellt markerade och bära olika prägel. De fornsvenska melodierna äro som hemmastadda vid våra kuster och ackordera med nejderna kring dem så förtroligt, att man tydeligen märker deras ursprung ur en besläktad natur; också äro de inhemska visor, som uppkomma och lefva på kustfolkets läppar, till den grad lika de svenska folksångerna, att likheten på intet vis kan förklaras blott ur den synpunkt, att de äro foster af svenska kolonister, utan snarare måste till största delen tillskrifvas lokalens harmonierande förhållanden. Å andra sidan finns väl hos få föremål en väsentligare skillnad än emellan nyssnämnde sånger och de nationellt finska tonarterna. Näckens polska, hörd vid vår hafsstrand, öfverensstämmer så med de holmar, man ser, med den luft, man andas, att man skulle tro hafsbygdens egen sommarkväll hafva författat densamme; sjungen bland Saarijärvis, Rautalampis eller Viitasaaris stupande höjder och ödsliga träsk, skulle den röja blott missljudet af ett hjärta, som i fjärran äger sina dyrbaraste föremål. Likaså litet vore å andra sidan den finska Minun kultani eller någon annan, flyttad till våra kuster, på sitt rätta ställe.
Det torde föga finnas några melodier, som närmare än de alpiska ackordera med Finlands inre nejder, och man har äfven hört främlingar finna någon likhet mellan Schweitz och Finland. I allmänhet kan man vara förvissad om att tvenne särskilta orter i den mån likna hvarandra äfven till det yttre, som någon öfverensstämmelse finnes i karaktärerna af dessa orters infödda sånger. Ty såsom mänskligheten i sin totalitet är jordens spegel, så är äfven människan på skilda delar af jorden sina omgifningars spegel och reflekterar i sanna, sköna och ädla uppenbarelser blott de strålar, hon af dem insupit. Det är därföre jag antagit olikheten mellan det öfre och nedre landets folksånger såsom ett viktigt och ojäfaktigt bevisningsmoment för dessa trakters skarpa inbördes skillnad.—