Samlade arbeten II

by Johan Ludvig Runeberg

På min hemort uppehöll sig en man, som i sina yngre år rymt undan nöden från den socken, hvarom här varit fråga, och slagit sig på sjöväsendet. Så långt jag kan minnas tillbaka, såg jag honom gammal och grånad. Han bodde nu, vidtberest och mångbepröfvad, i egen gård, bröt grufligt på finska, var glad och käck och tog en sup, då den bjöds. Såväl för hans ursprungligt afstickande och besynnerliga yttre, hvilket man dock snart vande sig att förbise för hans användbarhet och drift, som ock för hans bottenärliga och goda uppförande, var han traditionellt rekommenderad från äldre till yngre och hyllades af alla. Bland många andra öden hade han äfven undergått det att blifva pressad till matros för danska flottan vid dess fejd med England: Saken var på min hemort mycket känd, till och med i detaljer, dels genom hans egna, dels genom deras berättelser, som med honom delat gemensamt äfventyr. Hans son, en tjuguårig yngling, hade först blifvit tagen, då han med sin far gick i allt saktmod ned mot redden till det finska fartyg, för hvilket de voro förhyrde. Gubben följde värfvarene åt, tills han nådde en auktoritet, inför hvilken han tyckte det meritera att skaffa sig gehör. Han tog då till ordet och framställde på sin halfbrutna svenska, hurulunda "gubben var gammal och van, gossen var en kycklinge på sjön, stoppar inte på örlog; stryker gubben, nå, låt dö gamla hunden, men gossen behöfver vara hemma och försörja mor; och nu, go' herrar, ta mig och släpp honom". Valet mellan den gamle gasten, som rask och amper brukade detta språk, och ynglingen, som blek och gråtande väntade sitt öde, var snart träffadt. Gubben togs, och hans son slapp unnan. Den fejd, han på detta sätt oförmodadt kom att öfvervara och deltaga i, var i honom sedan på gamla dagar en outtömlig källa till erinringar. Säkert fingo vid den brådska, hvarmed försvaret å Danmarks sida måste bedrifvas, många, i synnerhet mindre, fartyg nödfallsvis löpa ut med både befäl och manskap af föga öfning. Åtminstone hade fallet varit sådant med den slup, på hvilken vår hjälte blef placerad. Det hade också icke många skott hunnit blifva växlade, innan gubben vetat göra sin mångåriga erfarenhet och sin tilltagsna färdighet gällande och värderad. Befälhafvaren på fartyget var en ung gosse, föga van vid manövern, ehuru han eljest enligt gubbens uttryck nog "hade bramsegel på kuraget". Därför fick gubben äfven ofta med en god ed och ett kommandoord på sitt ställe "kasta skutan omkring, då hon krånglade i vändningen". Med beröm och utmärkelse kom han hem efter slutad kampanj och var öfver ingenting i världen så glad som öfver att hafva varit "med dansken, där pepparn växte". Oförändrad i alla skiften förblef hos honom den enfald och den godhjärtenhet, han fört med sig från sin aflägsna hembygd. Hans lilla koja var ett öppet kvarter för nödlidande. Man berättade flera historier om hans sätt att emottaga och hylla dessa. Hopar af tiggare nedtågade ofta om vintrarne från upplandsbygden för att bettla i staden. Då han mötte sådana, tog han dem antingen med sig hem eller, om han hade andra ärender att ombestyra, bad dem uppsöka hans hus, tilläggande vanligen dessa ord: "Säg åt mor, att gubben skickat." Mor förstod då ganska väl, att de borde mättas och få sig natthärbärge utsedt.

Från samma trakter som den nyss omnämnde kom i samma ändamål som han en annan person till staden. Han var 25 år gammal, utblottad, försvulten och så trasigt naken, att dagen säkert ej utan särskilta konsiderationer täcktes se ned på honom. Han infann sig bland andra hos en skeppsredare, som höll på att hyra besättning för sitt fartyg. Sedan öfverenskommelser blifvit träffade med de öfriga, kom ordningen till honom, där han stod lägst vid dörren, med halft löje besneglad af de andra. Man frågade honom om hans ärende. Han sökte tjänst. Hans frimodiga, korta, ofta uddiga svar på flera gycklande frågor af redaren och några hans tillstädesvarande vänner gjorde verkan. Han antogs som kockspojke och tillsades, att den och den dagen skaffa sin kista ombord. "Hvad tusan skall jag göra med kista, då jag ingenting har att lägga i kistan", var hans ganska sanna svar. Han följde fartyget åt utan kista. Hans lott blef att falla i sjön på Londons redd och drunkna på denna sin första resa. Men han dog icke oberömd i sin krets. Kaptenen tröttnade aldrig att vitsorda denna människas utomordentliga förslagenhet, käckhet och exemplariska förhållande, och mången gammal sjöman bland besättningen svor högt vid sin hemkomst öfver hans död. Anmärkningsvärdt är, att denne man, som redan de första dagarna af färden fått byta sin plats vid grötgrytan mot den i masttoppen och som sutit där i storm och oväder, lik en ikorn djärf och fästad, skulle på en lugn redd, då fartyget låg för ankar, som en drömmande famla fram och handlöst tumla öfver bord. Men sådan är finnen. Faran, om den blott aldrig så litet förställer sig, kan plocka hjärtat ur hans bröst, utan att han tar ett steg till sitt skydd. Visar den sig åter öppet och hotande, så kan man lita på att han mer än mången annan äger rådighet och krafter att undvika eller trotsa den.

Saarijärvi socken är full af naturskönheter och har detta företräde gemensamt med de flesta orter högre upp i landet. Ingenting kan imponera mäktigare på sinnet än djupet af de omätliga ödeskogarne. Man vandrar i dem som på bottnen af ett haf i en oafbruten enformig stillhet och hör blott högt öfver sitt hufvud vinden i granarnas toppar eller de skyhöga furornas kronor. Då och då anträffas, lik en nedgång till underjorden, en skogssjö, till hvars brådstupande, trädbevuxna bädd ingen vindfläkt irrat och hvars yta aldrig krusats af annat än abborrtroppens lek eller den ensam jagande lommens simning. En himmel hvälfver sig djupt under ens fötter, lugnare än den där uppe synes, och som vid ingången till evigheten tycker man sig vara omgifven af gudar och andar, hvilkas gestalter man med ögat söker och hvilkas hviskningar örat hvarje stund väntar att få uppfånga.—Åt ett annat håll hör man ljudet af en skogsbäck. Man går ditåt, man tycker sig vara helt nära och ser dock intet annat än den ljungbevuxna sandmon och stam vid stam af de furor, den bär, tills på ett käppkasts afstånd den motsatta stranden börjar röja topparna af sina björkar. Först då, när man nått randen af mon, ser man en skymt af den glittrande böljan mellan löfven, och fattar man för att betrygga sitt nedstigande med sin högra hand roten af en björk, så kan man med den vänstra stödja sig på de öfversta grenarne af en annan. Har man nått bäcken, så ser man öfver sig ett blott några få famnar bredt bälte af himlen, och på båda sidor har man en ogenomskådlig väfnad af löf och stammar. Hinner man efter långa vandringar mellan enformiga träd på heden omsider dess gräns, så framstå såsom genom en förtrollning i en tafla af den största växling och omfattning för ens öga träsk vid träsk med löfrika holmar och uddar, strömdrag, fält och kullar. Förvånande äro de skiftande massor af ljus och mörker, man med en enda blick kan omfatta, från de nästan svarta granarna i den sumpiga dälden till tallskogen, som vidtager ofvanom den, och björkarna, som i en krans omgifva foten och sidorna af det öfverst uppstigande berget. En ännu större skönhet får allt detta, då solskenet en sommardag, brutet af molnen, i ständiga nyanser spelar däröfver.

Sådan är naturen i dessa trakter. Folket därstädes kan betraktas såsom en förpostkedja, utställd af fäderneslandets population mot de fiender af dess utkomst och bärgning, man vill bekriga. Det är sant, att den större vådan är förpostens lott; men är den någon gäng, såsom nu tyckes vara fallet, i fara att öfverflyglas och gå under i massor, så måtte den ej af dem, hvilkas väl den bevakar, glömmas i sin nöd och öfvergifvas i den olika striden.

NÅGRA ORD OM SVENSKA AKADEMIENS VALSPRÅK: SNILLE OCH SMAK.

Då Svenska akademien vid dess stiftelse antog detta valspråk, ville hon otvifvelaktigt därmed antyda sin hyllning af de tvenne förmögenheter, som enligt hennes åsikt ingingo i och utgjorde förmågan att producera skönhet i konst. Den parodiska tydning, det i en framtid skulle underkastas, förutsåg hon icke. Hade en enskild ristat i sitt insegel orden: "Snille och smak", skulle väl föga någon varit nog grym att hos honom se en annan mening därmed än den nyss angifna; då åter en korporation med Svenska akademiens ändamål och anspråk antog dem, kunde en skämtare med lätt samvete påbörda densamma arrogansen att med dem hafva velat uttrycka ett: Est Deus in nobis, eller att Akademien inom sig slöte och fullt uppfattat dessa konstskönhetens båda villkor. Så länge den allmänna opinionen delade i allt Akademiens åsikter och icke anade andra former för det sköna än de, hvilka hon framställde, hade detta valspråk, i hvilkendera bemärkelsen som helst det togs, ännu full helgd; men sedan en total revolution, åtminstone i skenbart afseende, tillvägabragts inom svenska vitterheten och allmänheten begynt hysa begrepp om det sköna, hvilka tycktes i grund strida mot dem, som Akademien förfäktat och än framgent förfäktade, måste den svaga sidan i hennes lösen, utan allt skygd af hennes till rötterna skakade auktoritet, blottas för angrepp och bli ett föremål för så mycket skoningslösare vapen, som hon ännu fortfor att bära i skölden "Snille och smak", när dagens hjältar längesedan lärt publiken att läsa ut dessa ord som "Platthet och alexandriner".

Att denna lösen blifvit anfäktad mer än i hvad fall som helst varit höfviskt, må blott nämnas. Ännu i dag gifvas många, hvilka, mer fattade af det litterära tumultets yra än fattande det ädla ändamål, som väckte det och som efter segern säkert ogillade många af sina utfall, med ömkan anse hvar och en, i hvars ögon nämnde lösen icke bär samma stämpel af löjlighet, den för ett tiotal år sedan allmänt nog troddes bära.

Denna angripliga sida af valspråket må dock med en antydning blott förbigås; det är också icke den, som vi med denna uppsats åsyftat. Men att den uppfattning af konstnärsförmågan och dess yttringssätt, som detta valspråk tyckes bevittna, är oriktig, vill man här söka ådagalägga.

"Snillet", säger Rosenstein i sitt företal till fru Lenngrens skrifter, "icke nöjdt med att hafva uppfunnit, underkastar sin uppfinning begreppet om det verkeligen sköna; och smaken eller, rättare sagdt, förnuftet leder utförandet både till sammansättning och stil." Denna åsikt af konstskönheten, genetiskt betraktad, var hans och var Akademiens. Ur den framsprang omisskänneligt valspråket. Konstnärsförmågan var således enligt den i sin fulländning bestående af och delad i två likmäktiga potenser, den ena den uppfinnande, oregelbundna, fantastiska, snillet, och den andra den ordnande, hejdande och styrande, smaken, eller med annat ord, förnuftet. Häraf följde, att det kunde gifvas ett konstsnille utan smak, och än vidare, att ett konstverk kunde vara på en gång snillrikt och smaklöst.

Man har svårt att veta, hvad egenteligen med snille mentes, när det sålunda sattes utom förnuftet och ansågs såsom någonting själfverksamt åtminstone i bredd med detsamma. Det är dock troligast, att därmed mentes känslan och fantasien. De skulle då utgöra den skapande förmågan hos konstnärn, men dock så, att deras produktioner vore ännu oregelbundna, formlösa och nebulistiska, till dess de mottagit reglor, form och betydelse af smaken, af förnuftet.