Här stöter man redan på en omöjlighet, hvilken dock som slutsats kan dragas ur en sådan åsikt, att nämligen tvenne personer då borde kunna med inbördes bistånd producera ett verkligt konststycke med den procedur, att den enas ägandeförmåga skulle ersätta bristen hos den andra; att den ena, det blotta snillet, skulle oupphörligt uppfinna, den andra, den blotta smaken, antaga eller förkasta, med ett ord ordna. Ty onekeligen är det likgiltigt, om de båda egenskaperna äro förenade hos en eller finnas spridda hos tvenne individer, då de antagas verka icke genom sin förenings totalkraft, utan hvardera för sig och successivt.
Ehuru man visserligen icke saknar exempel, att två eller fleres gemensamma bemödande frambragt goda konstverk, får man dock ej framdraga denna erfarenhet såsom motskäl mot hvad vi nyss anfört. De antagna skilda potenserna af totalförmågan hafva icke varit isoleradt tillhöriga de särskilta personerna, utan funnits i förening hos hvar och en af dem i en viss mån och verkat i täflan, så att den ena odelade förmågan sökt öfverbjuda den andra och i sin helhet kontrollerat och jämfört förtjänsterna hos den enas eller andras förslager. Misstaget härrör däraf, att man föreställt sig såsom skildt opererande de båda potenser i människonaturen, hvilka blott i sinnlig uppfattning synas skilda och hvilkas obegripliga förening tvärtom i sin verksamhet ensam är mäktig att framtrolla i synlig skepelse föremål, som hos hvarje annan människa påkalla samma harmoniska förening af dess naturs alla enskildheter för att kunna af henne till sitt väsende senteras, det vill säga, ensam är mäktig att dana konstverk.
Konstnärssinnet har häri en fullkomlig likhet med det religiösa sinnet. Icke är ett kaotiskt svärmeri utan begränsning af förnuftet religiöst, icke heller är ett dödt reflekterande af förnuftet öfver dogmer och erkännande af deras förnuftsenlighet religion. Ej en gång känner den människa en religiös hängifvenhet, som med förnuftet särskildt vill och måste kontrollera sina religiösa inbillningsfosters sanning och skönhet.
Den verkligt religiösa känslan är på en gång sin egen tjusning och sin egen dogm, visande däri, att hon är en produkt af de båda förmögenheterna sinne och förnuft i deras enhet. Hvarje föreställning, som i något afseende skulle aberrera från det rätta, förkastar hon i en sådan stund själfmant, instinktlikt, och de i sinnlig uppfattning båda potenserna af hennes väsende behärska i sin förening liksom med förökad kraft allt, hvad som till den enas eller andras område kan höra. Vi kalla ett sådant tillstånd inspireradt, ett tillstånd, som orätt blifvit ansedt oberoende af förnuftet, emedan man sett, att det producerar resultater, som af förnuftet ensamt icke kunna till hela deras innehåll mäta. Alldeles lika förhåller det sig med konstsinnet, och likheten är så lätt öfverskådlig, att det vore öfverflödigt framställa den här i detaljer.
Konstsnillet är således icke någon smakens granskning underkastad, kaotiskt danande princip, utan det innefattar i sitt väsende smaken, så att denna utgör snillets själfbeskrifna dogm, likasom konstsnillet aldrig kan röja sig utan såsom förening af de två elementer, af hvilka smak är det ena.
Man har anmärkt och kan andraga häremot, att flere författare finnas och funnits, som röja ett omisskänneligt snille, men därjämte en öfvervägande brist på smak. Detta förhållande måste så förklaras, att hvad som hos dem röjer snille, röjer på samma gång smak; men att de mera än andra se genom fingrarna med sin författareåtrå och producera partier utan att vara inspirerade. De äro då snillen i det snillrika af deras kompositioner; i det matta, excentriska och smaklösa äro de det visserligen icke mer än någon annan, som kunde när som helst frambringa dylikt. Det finns ingen, som ständigt och när han behagar förmår uppstämma sig till religiös entusiasm; så finns också ingen konstnär, för hvilken inspirationen när som helst stode till buds. Låter han då en tillöfvad färdighet i uttryck och behandling missleda sig att bjuda till att skapa konstverk, så måste han misslyckas i sina bemödanden och synas helt olik sig i de stunder, då en verklig stämning leder honom. Hos mången konstnär är inspirationen eller, om man så vill kalla den, det skönas åskådning af en så flyktig natur, att den i hans arbeten visar sig blott i spridda ljuspunkter, medan det öfriga bär stämpeln af medelmåtta och mörker.
Men af allt detta följer icke, att det snillrika där vore smaklöst eller det smaklösa snillrikt.
Konstsnillet i sin sanna och höga bemärkelse blir således en skapande förmåga, i hvilken smaken ingår såsom ett kännemärke. Man ser äfven, att allt skapadt, det vill säga allt, som innehåller fenomenerna af lif, i motsats mot det, som man kunde kalla fabriceradt, nödvändigt uttrycker en skönhet, och denna skönhet, harmoni, eller hvad man vill kalla den, måste väl alltid betinga smak hos dess danare.
Det vore således blott med ordet snille uttryckt allt, hvad Akademien med sitt valspråk vill uttrycka. Ty oansedt någon kan röja smak i mer eller mindre mån, utan att därföre behöfva äga hvad man kallar snille, så är det dock afgjordt icke Akademiens mening att upptaga denna en sådans inskränkta egenskap bland föremålen för hennes hyllning.
Lämpligheten af ett sådant valspråk vill man i öfrigt lämna ogranskad.