NÅGRA ORD OM METODEN ATT UPPLÄSA BUNDEN STIL.
Det är ganska vanligt, att man hör vers deklameras så, att allt markerande af den enskilta versens isolerade och själfbestående natur åsidosättes. Man rättar sig nämligen uteslutande efter tankens genom interpunkteringen antydda modifikationer, pausgirar vid punkterna och proportionellt vid de mindre skiljetecknen och kommer sålunda ofta ur en vers in i en annan, utan att den redan fullkomnade blir såsom sådan för örat angifven. Detta sätt att deklamera är utan allt tvifvel oriktigt, såvida det ensidigt afser tankegången i ett skaldestycke allena och icke tillika harmonien.
Gehöret kan visserligen likasom tanken behålla i minnet en fordran af något, som bör följa och som dröjer; men båda förbryllas de lätt af ett öfverskott, som påtrugas dem. Om man därföre med gehör för versens harmoniska princip hör någon, som deklamerar utan att med en pauserande modifikation i rösten ge till känna, när versen fyllt sitt mått, så erfar ens öra samma obehagliga oreda som ens tanke, när någon fortsätter en mening liksom förbi dess punkt. Det är således en klar sak, att, om samma mening löper genom flere verser, tanken, som utan oreda kan vänta ett påföljande, alldeles icke fordrar en så uteslutande och ögonblicklig tillfredsställelse, att det ju ej vore orätt att för den påbörda örat ett tillskott af takter, dem det ej under sin en gång gifna harmoniska åskådnings lagar kan försmälta och ordna. Att örat å sin sida kan fördraga pauser, där tanken fordrar dem, ser man däraf, att, om än en menings slut markeras inom versen, detsamma ändå på intet vis förlorar tråden af versens harmoniska lopp, utan inom sig mäter det bristande och är tillfredsställdt, då det blifvit tillagdt. Örat och tanken hafva i dessa afseenden samma natur och böra äga samma prerogativer, så att det är lika orätt att för meningens skull icke markera slutet af en vers, som att för versens fyllnad löpa öfver en punkt inom den utan att antyda öfvergången ur en mening i en annan.
Det kunde lätt genom tusende exempel ådagaläggas, hvilken förvirring i all harmoni en deklamation, sådan som den här klandrade, åstadkommer. Den ursprungliga versformen kan därigenom upplösas i otaliga missljudande sammanställningar af heterogena verser, såsom t.ex. följande hexametrar:
Utan att ana försåt han sof på blommorna. Ormen
Låg och dolde sitt gift bland dessa. Skyddande gudar!
Fanns ej nåd för ynglingen, fanns blott döden? I allmakt
Styren I dock jorden. Han dog förlåten af eder.
Se här:
Ormen låg och dolde sitt gift bland dessa.
Skyddande gudar!
Där äro genast de båda sista raderna af det så kallade sapfiska versslaget.
Vidare börjas en dylik strof med det följande:
Fanns ej nåd för ynglingen, fanns blott döden?