Och än ytterligare fås af nästa mening en fullständig vers till tredje raden af en alceisk strof:
I allmakt styren I dock jorden.—o.s.v.
I flere af de moderna språken har man genom rimslut markerat för gehöret de punkter (att bruka denna bild), då detsamma haft att börja liksom en ny mening. Rimmens betydelse är således likaså lätt insedd, som den är stor i språk, hvarest tonvikten och den däraf bestämda ovillkorligheten i harmonien icke är nog skarpt uttryckt.
Det är icke heller för en blott yttre prydnads skull, som man infört bruket att skrifva och trycka hvarje vers för sig; seden grundar sig på en riktig uppfattning af versernas harmoniska individualitet. Ty ehuru en vers icke blott i afseende å den däri uttryckta tanken, utan äfven hvad harmonien angår, står till ett föregående och efterföljande i ett förhållande, som kan sträcka sig vida längre än till den strof allena, i hvilken versen ingredierar, så utgör densamma likväl tillika ett så bestämdt i sig slutet helt, att dess enskilta väsende på intet vis får lämnas outtryckt. Utan denna individuella natur hos de förbundna verserna kan ingen harmoni i det hela uppstå, och man ser häri liksom i allt annat, att ju mer harmoni det allmänna uttrycker, dess mer bestämma sig till sin form alla de enskildheter, af hvilka detsamma består.
Oftast ser man författare, ledda af örats och tankens korresponderande fordringar, söka inrätta verserna så, att någon afdelning af meningen slutar sig vid slutet af hvarje vers; detta är visserligen bra i sig själft och såvida det ej gör intrång i andra lagar; det är också ett verkligt fel, om tanken utan själfbestämda pauser jämt och ständigt springer öfver ur en vers i en annan; men huru än förhållandet må vara, gäller dock den regel, här uppgifvits, för deklamationen framför alla andra konsiderationer. Det är äfven en naturlig sak, att, då skalden tänkt sig och uttryckt meningen under en bestämd metrisk form, denna också bör bibehållas och antydas af den, som deklamerar. Såsom exempel på tankens lätthet att behålla reda, om än en väntad sats dröjer, kan man anföra det intresse, hvarmed en finsk runa afväntas ur dess författares mun, och den klarhet, hvarmed en sådan, halfsats för halfsats, uppfattas. Det är bekant, att runoförfattaren, då han känner sig inspirerad, sätter sig ned, fattar en annan person i händerna och börjar gnola sin runa vers för vers, hvarvid enhvar af denne hans medhjälpare måste upprepas, innan den nästa följer. Då nu satserna i en finsk runa ofta genomlöpa flere sådana verser, kan man lätt föreställa sig, hur länge det skall draga ut på tiden, förrän en mening är fullt uttryckt, och huru skarpt isolerade alla verser skola visa sig, förhållandet af tankarna må vara hvilket som helst. Likväl löper ingen runosångare fara att missförstås ens af den mest obildade åhörare. Icke heller kan han utan öfverdrift trötta genom hvilan mellan satsernas kombinering, emedan han för hvarje paus ger åhöraren något fullbildadt, åtminstone hvad harmonien beträffar. Samma fall äger rum, ehuru i något mindre mån, vid vår sång, där väl ingen skulle få infallet att öfverhoppa kadensens längd för att hastigare kunna komplettera en till hälften antydd sats.
Hvad som ofvanföre blifvit sagdt beträffande det ljudeliga uppläsandet af poesi gäller naturligtvis äfven för den, som för sig själf med en blott inbillad deklamation genomgår ett skaldestycke. Skulle någon ha den vanan att därvid fästa sig blott vid interpunkteringen, så kan han vara öfvertygad om att han antingen saknar gehör eller genom en ovana själfmant beröfvar sig den njutning, harmonien af en på naturliga principer byggd meter i sin förmälning med tanken skänker.
EN ANMÄRKNING.
Det är ett tämmeligen allmänt vedertaget uttryck vid karakteriserandet af konstnärns förhållande till naturen, att den förre förädlar den senare. Detta förädla härflyter ofta ur missförstånd i uppfattningen af saken, men ger än oftare anledning till ett dylikt. Man kan nämligen lätt falla i den öfvertygelse, att naturen sådan den är, verkligheten, vore något konsten underordnadt, som behöfde tillsatsen af ett ädlare, i konstnärns enskilda väsende nedlagdt moment för att adlas till skönhet och bli ett föremål af konstvärde. Från en slik öfvertygelse är vägen kort till utmönstrandet af vissa så kallade naturens lägre klasser ur konstens område, äfvensom till försöken att förmedelst påfästandet af för dem främmande, men konventionellt ädla attributer åter rädda dem från en sådan förtappelse. Man skall finna många exempel på hvardera af dessa förvillelser.
Vore det möjligt, att konstnärn skulle i ordets egentliga mening förädla verkligheten, så borde den genom honom lyftas till någon utom dess idé liggande fullkomlighet, ty hvarje annan äger den i sig redan förut. Men i detta fall skulle resultatet bli motsatsen af konst, bli onatur. Långt ifrån att kunna förädla verkligheten, har konstnärn sin adel genom den och är dess mera stor, ju klarare han ser och kan återge dess skönhet. Så är målningen af naturens både yttre och intellektuella fenomener skön, i den mån dessa i sin väsentlighet återgifvas, icke i den mån de smyckas med utom dem sökta prydnader. Väl kan ett gifvet individuellt föremål under konstnärns hand skenbart förskönas, såsom t.ex. ett porträtt göras vackrare än dess original; men likvisst kan man ej i egentlig mening säga, att föremålet blifvit förädladt, såvida målaren, om han icke träffat likheten, gått utom och liksom lämnat föremålet, och om han träffat den åter, icke tillagt föremålet några drag, som det icke ägde, utan blott förklarat dess skönhet, det är, låtit den framstå oskymd och obortblandad af störande oegentligheter. Det är en lätt konst att smycka, såsom t.ex. att dikta på norden sminket af hela söderns rikedom; att förädla är omöjligt, att förklara är konstens yttersta och högsta uppgift. Men att förklara vill säga detsamma som att låta det rent verkliga framstå, befriadt från det oväsentliga, det icke nödvändiga, eller också att underordna det så, att dess villkorlighet blir synbar och icke distraherar.