Samlade arbeten II

by Johan Ludvig Runeberg

"Parodien", säger Thorild, "är konsten att förvända allt, hvad förvändas kan; det är således konsten att göra det höga till lågt, det sköna till fult, ordning till förvirring och visheten till vanvett."

Betrakta vi nu, hvarigenom parodien i denna mening (ty vi måste redan på förhand betinga äfven en annan betydelse hos parodien) verkställer detta förvändande, så finna vi lätt, att det sker därigenom, att den sammanför, hvad som ej hör tillsamman, korteligen, fogar missljud till det harmoniska. Om man t.ex. insätter några förvirrade noter i en sonat af Mozart, om man på en madonna af Rafael målar ullvantar, o.s.v., så har man parodierat dessa Mozarts och Rafaels skapelser. Thorild menar, att parodien i sin natur endast kan riktas mot det mest höga. Att han här menar parodien, betraktad blott såsom förvändande, synes klart; och i detta afseende är hans påstående sant, likväl med det villkor, att han med det mest höga förstått det harmoniska i hvad uppenbarelse som helst; ty eljest finnes i grader af ren uppenbarelse, från grodan till människan, från tiggaren till konungen och Gud själf, ingen grad, som ej kan på förutnämnda sätt af parodien anfäktas. Att parodien åter endast kan antasta det harmoniska med framgång, kommer däraf, att blott det harmoniska kan i synlig måtto förstöras genom infogade missljud, då däremot det oharmoniska redan i sitt väsende innebär det, som parodien såsom förstörande vill åstadkomma. Här må man icke förbise en dubbelhet, som tyckes ligga i parodien, i denna betydelse tagen, ehuru denna dubbelhet visserligen är mera skenbar än verklig. Att nämligen smutsa det höga med tillsatsen af det låga väcker harm, att förputsa det lägre med det högres tillhörigheter kan väcka löje. Dock är, såsom redan sades, denna skillnad icke grundad i sakens natur; den har fastmer sin orsak i vårt sätt att uppfatta. Vi se af all harmoni, såsom naturligt är, först den mest förklarade, och ju högre därföre ett väsende är, det vill säga, ju mera dess harmoni är förklarad, desto mera är det oss heligt, dyrbart och okränkeligt. Men då äfven i det minsta, som rent och utan förvridning är sin idé, en harmoni måste finnas och det icke kan vara så mycket graden af harmoni som icke mer dess väsende, som är oss heligt, följer, att om denna i det rena lägsta uttalade samklang vore oss förklarad, vi äfven med samma slags harm skulle se detta förvrängas.

Om nu parodien tages i denna bemärkelse, så är det tydligt, att ingen konst kan vara lättare än konsten att parodiera. Ty då all skönhet och höghet i uppenbarelser består i den följd af ackorderande lagar, de uttrycka, så ser hvar och en, huru störande äfven den minsta rubbning måste inverka på det hela såsom fenomen. Och hvem har icke i sitt våld att rubba ordning och öfverträda lag, om han ej känner det rätta, eller om han ej respekterar detsamma? Med skäl stämplar därföre Thorild parodien, hvilken han blott uppfattat såsom förvändande, med fördömelsens märke. Den är ett lögnens försök att göra allt till sin like, ett oskäligt och djuriskt stormande mot föremål, hvars adel icke senteras, ett uppenbart mordanslag mot produktioner af skönhet och helgd.

Nu uppstår den frågan: Kan det harmoniska, det sköna till sin väsentlighet nås och förstöras af en sådan parodi, eller kan det i själfva verket parodieras? Det är naturligt, att såsom ens jordiska lif kan utsläckas af mördarens dolk och såsom hvarje konststycke kan krossas eller brännas, så kan ock hvarje synlig produktion af skönhet och regel genom parodiens vrängningar göras oförnimmelig. Men lika naturligt är det, att, såsom lifvet till sitt väsende är oberoende af dolk och svärd, också det harmoniska i sig själft icke subordinerar under det parodiska förvändandet. Parodien kan således, då den angriper det sköna och höga, endast förstöra medlet, hvarigenom detsamma gjorts för oss förnimmeligt och blifvit en jordens egendom ifrån att blott vara himmelens, den kan alldeles icke med förstöring drabba det sköna och höga själft. Vi se detta tydligt däraf, att vår inbillningskraft i sin fulla verksamhet alltid kan återkalla en varseblifven produkt af skönhet, hvilka öden som helst vi än sett öfvergå densamma, och alltid återkallar den i sin ursprungliga glans, obefläckad af de förändringar, yttre omständigheter åstadkommit. Om vi t.ex. sett en madonnabild i sin gloria och densamma sedan visades oss förvrängd genom några missfosterlika drag, så vore det dock i den rena inbillningskraftens makt att supplera de ursprungliga dragen i de tillsattas ställe och sålunda betrakta parodistens streck som lika många smutsfläckar utan egentlig inverkan och betydelse. Så skulle vidare, om någon företoge sig att stympa, sarga och vränga skildringarna i Homers Iliad, man tusende gånger kunna studera denna orimliga produkt från pärm till pärm utan att därigenom i ringaste mån störas i den njutning, läsningen af ett äkta exemplar af Iliaden erbjuder. Parodien i sin oskälighet (och oskälig är den alltid, då den angriper det harmoniska) kan därföre blott skymma skönheten och rycka den undan våra ögon, men aldrig inverka på dess väsende så, att inflickade oljud skulle förmäla sig med det harmoniska och icke kunna utjagas och lämnas åt förtappelsen. Därföre är också parodien, i denna mening tagen, ett oting, såsom sådant utan betydelse och fullkomligt utan annan än fientlig relation till harmoni och skönhet.

Men det gifves ett annat slag af parodi, i strängare mening det enda, som borde så benämnas, hvilket i likhet med dess syster, komedien, med obestridliga anspråk sluter sig till de sköna konsternas ring och antyder ett för dem alla gemensamt ursprung, skådningen af harmoni.

Hvarje ren individualitet är en af den Högstes uppenbarelseformer och, såsom sådan, ren skönhet, det är, ren förmälning af enhet och mångfald. Det finnes således i hela naturen icke ett ting, som ej, såvida det är en Guds uppenbarelse, är skönt och honom tillhörigt. Men i motsats till ren individualitet sätter jag rent maner, som är en individualitetens uppenbarelseform genom själfbestämning. Ty såsom individen i sitt varande i Gud har sin gudalikhet, har han i sitt själfvarande en lockelse att verka gudalikt. Men såvidt detta själfvarande innebär en söndring, är det klart, att dess produkt skall röja sig som härmning, ej som verklighet. En sådan produkt kallar Thorild liklighet i motsats mot likhet; här må den, med afseende å ämnet, som rör skönhet och konst närmare än sanning och vetenskap, benämnas maner i motsats mot stil.— Någon väckte i ett sällskap fråga om huru man borde hålla sina armar för att ej, som det händer mången, synas vara besvärad af dem; flere förslag gåfvos och förkastades; sluteligen inföll ett fruntimmer: "Man bör alldeles icke hålla dem." Förslaget var likaså godt och sant som ursprunget ur en riktig uppfattning af skillnaden mellan maner och stil.

Det är ett sådant maner, hvarhelst det må uppenbara sig, som påkallar parodien. Visserligen innebär maner alltid och redan i sig själft en disharmoni; men denna är ofta så maskerad, att det fordras det finaste gehör för det sköna att upptäcka densamma, och parodien visar sig därföre alltid befryndad med skönheten, då hon upptäcker dess motsats och vet att göra den märkbar genom att utveckla den till ett mera bestämdt uttryck. Parodien i sin ädlare betydelse är sålunda ett drifhus för manerets grimaser, där de, lika ogräsplantor, som i grodden svårligen kunna urskiljas från de äkta, växa opp och utbilda sin verkeliga karaktär. Därföre, då parodien, sådan den af Thorild betraktades, nämligen såsom angripande det harmoniska, grundade sin tillvaro på förstöring, har den i sin rätta egenskap som en skönhetens tjänare till föremål att befordra de i ett föremål liggande disharmoniska potensernas flor och tillväxt, till dess att de röja sin natur och spränga de skenbara banden af harmoni, som sammanhållit dem och dolt deras sanna väsende. Parodien såsom rent förvändande frambringar alltid en olikhet af det föremål, den anfaller, då den åter såsom en manerets tuktomästare åstadkommer något, som omisskänneligt liknar det parodierade och endast är utveckladt till en skarpare karaktär.

Så länge det yttre uttrycket är fullt af en inre bestämmande anda och af den har sin förklaring, är det skönt, harmoniskt och rättast sagdt naturligt; fult och onaturligt åter är det, ehvar det må visa sig, så snart andan är borta, som gjort detsamma nödvändigt. Men allt maner har sin grund i en individs rätta och sanna sensation af skönheten i ett naturligt uttryck och samma individs orätta och vanskliga lust att själf producera ett dylikt uttryck, oaktadt hans natur nekar att fylla det med anda och kraft. Man må exempelvis föreställa sig ett idealiskt barn; nödvändigt måste hos detsamma allt, dess joller, dess oskuld, dess sätt, böjelser, lekar, m.m., bära stämpeln af ren skönhet; men låt en yngling, förtjust af det ädla och naturliga i barnets väsende, försöka att själf bli medelpunkt för dylika skönheter: hans joller skall bli pladder, hans oskuld fånighet, med ett ord, hela hans uttryck ett maner. Och hvarföre? Därföre att hans individualitet måste på sin punkt af utveckling naturligt hafva helt andra uttryck af skönhet och han själf vill hafva dem naturen honom nekar.

Det är helt och hållet ur denna synpunkt, som t.ex. en karaktär, sådan som Don Quixote, varit parodiabel och gifvit ämne till ett af de sannaste och ädlaste konststycken, världen äger. Man har hört författare, äfven af utmärktaste rang, kalla denna komposition en parodi på riddarandan och medeltidens fabellika heroism; men huru förhastadt hafva icke dessa bedömt Cervantes och hans mening. Det är icke riddartiden i sin lefvande företeelse, han parodierar, icke en skön och individuell uppenbarelseform för det eviga och högsta, utan tvärtom en från sin bestämmelse lösryckt individs vanmäktiga försök att reproducera skönhetsformer, som tjusat honom, men icke mer kunna finnas tillsamman med de nya, dem såväl han som hans samtid i följd af natur och utveckling födt och bort föda. Å ena sidan synes därföre Don Quixote, genom sitt mot Gud och natur upproriska, själfmäktiga sträfvande, såsom en dåre i sin klokhet, en svag och löjlig fantast i sin kraft; å andra sidan åter visar han sig, genom den dyrkan för det stora och sköna, som födt hans svärmerier, såsom, man kunde säga det, vis i sitt vanvett och i sin svaghet ädel och beklagansvärd. I slutet af sin roman karakteriserar Cervantes själf på det mest härliga och träffande sätt sin skapelse. då han låter Don Quixote döende vakna ur sin förvillelse och, glad och hög i sin inskränkta, men sanna värld, lämna åt förtappelsen den värld, som lyste för honom så bländande, men var ett missfoster af hans egen lösryckta och vilseirrande fantasi.

Vi hafva med flit uppehållit oss så länge vid detta stycke, emedan vi anse Don Quixote för den renaste och mest storartade parodi, litteraturen äger, och emedan hans karaktär förklarar och förklaras af det exempel, vi straxt ofvanföre uppställde för att antyda, huru vanskligt hvarje försök är att med själfviljans kraft framkalla skönheter i likhet med dem, naturen danat och ensam är mäktig att dana.