Alldeles på samma vis, som en individ kan röja maner i sitt sätt och sitt tänkesätt, kan äfven en annan hopdikta en mängd andelösa former, en skatt af maner, och försöka koncentrera dem kring ett historiskt eller icke historiskt namn, en supponerad och namngifven medelpunkt, som af dem likväl icke till någon väsentlighet bestämmes. Häraf uppkomma alla dessa dygde-, hjälte- och vishetsmönster jämte deras motsatser, dem man så ofta ser i dikter och som äga allt utom en individualitet, till hvilken deras yttringssätt kunna hänföras och ur hvars egendomliga anda de kunna få sin förklaring och sin betydelse. Det är dock ögonskenligt den skillnad emellan en individ, som röjer maner, och en sammanförd massa af maner, som är ärnad att föreställa en individ, att den förra aldrig kan helt och hållet upplösas till motsägelser och intet, såvida han nödvändigt, såsom en skapelse af den Högste, måste äga något, som är sant naturligt, den senare däremot, nämligen den kring ett tomt intet koncentrerade massan af maner, kan, lik en hop agnar, af den minsta vindfläkt förspridas i rymden och förstöras. Huru litet abstrakta, från all inre bestämning lösryckta handlingar betyda och huru litet de i allmänhet måla och bestämma den persons individualitet, till hvilken de mekaniskt hänföras, se vi klarast i det förhållande af lifvet, då vårt väsende lifligast söker, fordrar och genomskådar en ren individualitet, i kärleken. Hvilka folianter af anmärkta bragder, af nakna loftal, af beskrifna fullkomligheter kunde väl tillägga en person en adel, som ej skulle försvinna lik en rök mot den, som ett enda ögonkast af kärleken hos honom varseblir och dyrkar? Eller ifall, vid frågan om att välja ett föremål för sin tillgifvenhet, en människa skulle blott göra afseende på fördelaktiga allmänna omdömen om en i öfrigt obekante person och tro sig i anledning af de granna drag, man tillägger densamma, kunna skänka honom kärlek, huru djupt vore honom ej i villfarelse och huru lätt kunde hon icke i honom möta en individualitet, till hvilken inga bevekelsegrunder i världen skulle kunna förmå henne att sluta sig? Häraf synes, att genom blotta skildringen af handlingar, utan att deras inre fyllande princip är uppfattad och klarligen antydd, ingen personlighet kan göras förnimmelig. Men när nu, såsom fallet ofta är, en person göres till ett namngifvet substrat för en dylik skildring och är till alla delar obestämd och obestämmande, så framstår han såsom en sammanfattning af idel maner, och hvarje föreställning om honom blir rimlig: Han är att betraktas såsom ett falskt mynt, som i själfva verket icke äger det ringaste värde och just därföre med lika rimlighet kan stämplas på hvilken summa som helst. Om därföre fabrikanten af ett slikt mynt ger detsamma en hög och viktig valör och framställer det som äkta, så kommer parodisten och icke blott erkänner denna valör, utan förhöjer den och antar flere andra och gör myntet därigenom till en mera åskådlig löjlighet, utan att han genom sin åtgärd kunnat bryta emot någon regel, där en sådan icke funnits, eller verka någon förstöring, där intet fanns att förstöra.

Det är således mot maneret, mot det arbiträra, onaturliga, icke inspirerade, som parodien spelar med all oskuld och utan att förstöra annat än det, som i sig själft innebär en förstöring och som desto ögonskenligare upphäfves, ju mer det befordras.

Sluteligen må den fråga uppkastas: Kan en skönhet födas i tiden så fullkomlig, att den ej just genom sin egenskap af att vara individuell och i tiden förgänglig innehåller en brist, som gör den till ett rimligt föremål för parodien?

Då t.ex. ett barn, huru idealiskt det än må vara, icke får evigt förblifva barn, utan kan och måste lossa sig ur barndomens bestämningar och bli yngling, månne icke dessa bestämningar, som för utvecklingen af ett mera förklaradt lif måste falla, äro brister, äro något villkorligt, manerartadt, som vålla, att äfven det idealiska barnet kan göra en parodi möjlig? Utan tvifvel äro alla barnets förgängliga uttryck, för sig tagna, brister; men de äro det blott för sig tagna; ty hos barnet äro de fullkomligheter. Gör blott dessa uttryck lösa från väsendet, och hvart och ett af dem är ett maner, som kan parodieras och förintas; men försök ej att förlöjliga personen, i hvilken de framstå som skönheter, genom att parodiera dem särskilda; personen blir evigt ouppnådd och träffas icke. Väl har hvarje ren individualitet sin fortgång i tiden till högre och högre förklaring; men den fortgår icke såsom ofullkomlig på hvarje punkt af banan, utan såsom alltid fullkomlig på den punkt, där den är. Och vore icke detta fallet, så skulle Gud, såsom sig uppenbarande, evigt vara ofullkomlig och aldrig träffa sig själf. Men om nu konstnären kan fånga den framspirande äkta individualiteten i någon punkt af dess utveckling och fängsla den vid duken, marmorn, tonen eller ordet, så ger han åt evigheten en skapelse, som väl alltid blommar, men aldrig förblommar, som alltid pekar mot en högre förklaring, men aldrig blir ofullkomlig i sin. Och sålunda framstå skönheter, som gifva parodien blott ljus och kraft att uppsöka och förstöra det, som ej är dem likt, och mänskligheten den tröstande lärdom, att väl mycket kan finnas i världen att skratta åt, men också mycket, som påkallar endast välsignelse och dyrkan.

FÖRSÖK TILL EN NATURALHISTORISK BESKRIFNING ÖFVER DEN POETISKA ÖRNEN.

FÖRORD.

Då våra naturalhistorici med så mycken både ifver och framgång bemödat sig om att kunna lämna en utförlig skildring af örnsläktets arter och egenheter, är det i sanning oförklarligt, huru de förbisett en hel hälft af detsamma, kanske mindre rik på upptäckta species, men säkert i vetenskapligt afseende lika karakteristisk, stor och viktig som den hittills med så lifligt intresse behandlade andra delen. Efter författarens tanke borde nämligen örnarne indelas i: 1:o de prosaiska, sådane de finnas i vår vanliga värld, och 2:o de poetiska, sådane som skalden ser dem i diktens regioner. Icke så, som skulle uppgifter angående de senare alldeles brista, de sakna blott system och ordning. Att samla hvad till upplysning om deras natur, spridt och blott lätt utkastadt, förefinnes i våra skalders arbeten skall bli föremålet för denna afhandling. Beklagas måste, att uppgifterna i detta afseende äro dels ofullständiga, dels olika hos olika författare. Så har t.ex. blott Aqvila poetica vulgaris för bristande källor kunnat med någon mera tillfredsställande utförlighet beskrifvas. De många andra arter af detta släkte, som finnas uppgifna, omnämnas nästan blott i förbiflygande utan någon närmare och egentlig karakteristik. Otroligt svårt har det varit att söka ut det rätta bland en mängd skiljaktiga meningar, som också i det ringa förrådet af uppgifter icke underlåtit att insmyga sig. Härvid har jag dock alltid trott mig göra rättast i att följa de nyaste källorna, dels emedan dessa varit de mest rikhaltiga, dels också därföre att tiden vanligen läker sår äfven i vetenskapligt afseende, d.v.s. rättar hvad förut blifvit framställdt stympadt och förvridet. Härvid må äfven icke lämnas onämnd den berömliga flit, våra yngre skalder framför de äldre börjat visa i allt, hvad som angår örnens naturalhistoria. Ja, jag kan tryggt säga, att bland tio af dem icke en skall finnas, som ej gifvit intressanta såväl speciella som allmänna bidrag till den konungsliga fågelns närmare kännedom.

Jämte det jag ber om den benägne läsarens öfverseende med det bristfälliga i detta mitt försök, såsom varande det första i sitt slag, får jag med saknad nämna, att mången ofullkomlighet i mitt arbete kunnat afhjälpas, om jag blott haft tillgång till flere verk i ämnet, en fördel, som jag såsom mången annan fått uppoffra åt den olyckliga branden natten mellan den 4 och 5 september, hvarvid de flesta hithörande böcker gingo förlorade.

Aqvila poetica. (Den poetiska örnen).

Innan jag företager beskrifningen om detta örnslag, måste jag vederlägga en skadlig fördom, som sedan Spegels tid varit rådande och mer och mindre förvirrande inverkat på yngre skalder vid deras föreställningar om detsamma. Det ser nämligen ut, som om de lånat vissa uppgifter af honom angående den poetiska örnen, ehuru den, som han beskrifver, uppenbarligen mera närmar sig till den prosaiska; så säger han i sitt arbete Gnids verk och hvila: