Den poetiska örnen är ganska seglifvad, dock sätter han genast klippingen till, så snart han träffas i vingen, en underrättelse, som säkert är kärkommen för jägare, hvilka kunde stöta på detta ädla djur. Så säger Tegnér:
"Och den flyktande tid, Lik en vingskjuten örn, Faller död där bredvid."
För sanningen af denna uppgift är dock svårt att uteslutande borga, så mycket mer som yngre naturforskare synas yrka, att örnen på intet sätt kan såras. Det må sen komma af hans luftiga kropp eller af hans höga flykt, alltnog, så säger Rudolph:
"Ej pilen dig nått,
Försåtet har sändt;
Den studsande vändt
Från luftiga slott
Mot ljusskygga snår
Nedstörtad tillbaka."
Någon gång har man äfven sett örnen i stället för vingar betjäna sig af skepp för sina färder i luften, och skola dessa fartyg vara till konstruktionen lika de gamla nordiska drakarne. Så säger om honom Rudolph:
"Sin drake på djupet af glittrande fjord
Då lägger den vingstarke kung.
Och fastän hon flyr från mörknande jord,
Den last kännes icke för tung."
[Jag har förstått luften med uttrycket: glittrande fjord,
ehuru jag är viss på att däremot mycket kan invändas af de
prosaiska lastdjur, som vilja taga allt efter ordalydelsen.]
De nyaste forskningar bestyrka, att den poetiska örnen aldrig kan fångas och upphöra att bero af sig själf. Flere uppgifter hos Rudolph bestyrka detta; så säger han:
"Du känner ej lag,
Som du åt dig själf
Ej bjudande gaf."
Och vidare säger han, att till örnens dricka hörde: