"Förakt för det grus,
Där krälande slaf,
Som snäckan sitt hus,
Framsläpar sin lott
Af nesa och brott,
Som bojornas tvång
Förhånande skänkte."
Detta bestyrker —et—, som låter örnen säga:
"Blott där har jag hemmet, Där förr ock det varit."
Allra tydligast yttrar sig dock Sondéns örn:
"Ej svekets snaror, ej försåtets dolk, Ej hatets pil kan hinna luftens drott."
Euphrosyne, som sjunger om den fångna örnen i bur, måste därföre tagit miste på hela fågelarten, kanske poetiskt kallat en hök eller någon annan fångbar fågel örn. I alla fall förorsakar en sådan lust att adla de jordiska föremålen då och då missförstånd, såsom nu är händelsen. Ty hvem, utan den invigde, kan väl tro henne mena annat än den verkliga allmänna poetiska örnen, då hon låter sin örn sjunga:
"Ränkfulla snaror
Slöto i nesliga
Bojor min ungdoms
Djärfva förmåga,
Ville vid gruset
Stänga de höga,
De himmelska tankar."
Detta kan man kalla att hafva starkt adlat en hök eller något dylikt fjäderfä.
Den poetiska örnen är en konung öfver icke mindre folklika undersåtar än någon annan jordisk regents, och hans slott står på så fast grundval, att åtminstone ingen pålning varit nödvändig. Så säger den storsinta Sondénska härskaren:
"Jag konung är för luftens fria folk, På järn, granit och marmor står mitt slott."