Vid sina lustfärder till solen begagnar örnen, som sagdt är, dels vingar, dels skepp. Stundom täckes han dock göra en promenad dit opp till fots. Så säger Rudolph:
"Men världsögats blick
Med kärlek då ler
Som förr, när du gick
Upp mot det, än ner
Till dig."——
Angående den poetiska örnens ålder äro uppgifterna ingalunda öfverensstämmande. Rudolph själf säger på ett ställe, att "hans lif är en dag"; på ett annat, att han "sett släkter födas till gråt." Euphrosyne säger om sin hök, att han sutit fången från urminnes tider. Troligast är, att den poetiska örnen icke är långlifvad.
Denna örn är vidare utomordentligt storsint, högsint, veksint, trånande, trängtande, längtande, stolt, rik, glänsande, full af lifvande eld, mäktig och modig, vild och ädel, med mordlust och härjningsbegär, en ättling af gudarnas stam, en argonaut m.m.
Upplyftande som hans lif varit, så är äfven den poetiska örnens död.
Ensam vill han skiljas hädan, såsom han här lefvat ensam.
"Du lefde, du dör
Så ensam. Ej hör
Ett öra din suck,
Då dödskvalets storm
Tungt häfver ditt bröst."
När han sålunda kreperat, bränns han till aska vid "hans kungliga väns kringstrålande fart." Då hvirfla vindarne fram till fjällarnas kam och
"Stämmande in
I sfärernas takt,
De kväda ned makt
En grafsång"
för honom, och han har en värld till sin grift,
"Med molnen till stod Och stjärnor till skrift."