Sålunda beskrifves hans slut i den Rudolphska Eddan. Otvifvelaktigt vore mycket att tilläggas. Det, som är anfördt, torde dock i någon mån fylla den lucka, som hittills i detta afseende funnits i ornitologien.
Utom Aqvila poetica vulgaris har författaren haft tillfälle att inhämta uppgifter om tre andra arter af den poetiska örnen. Dessa uppgifter äro beklagligtvis icke många; det är dock troligt, att vid ifrigare forskningar och större tillgång på källor bättre resultater ej skola uteblifva. De författare, som hvar för sig försett mitt system med en ny art under det poetiska örnsläktet, äro: Tegnér, —et— i kalendern Vinterblommor samt Ingelman.
Den första och förnämsta af dessa arter, så hvad kraft som öfriga meriter angår, är:
Aqvila p. chronometer. (Tidens örn).
Efter allt, hvad det ringa förrådet af källor låtit mig inhämta, har ingen annan upptäckt eller med ringaste upplysning bestyrkt tillvaron af denna härliga art af örnsläktet än Ingelman. Det är synd, att han, som haft tillfälle att observera den väldiga fågeln, lämnat om honom så knapphändiga notiser. Intet annat än den stora upptäckten kan urskulda hans efterlåtenhet att utförligare utreda densamma. Kanske får man dock framdeles hoppas något mer af honom i detta afseende. En fruktan att ej förbli den första, som gifvit den lärda världen denna dyrbara gåfva, har troligen föranledt det brådskande i hans uppgifter. Han säger om sin örn intet mer än att:
"Tidens örn far opp i ringar,
Och hvar ring är ju ett år,
Mänskligheten tar han uppå sina vingar,
Och hans bana opp mot solen går."
Jag har tvekat, om jag skulle benämna denna örnart efter dess upptäckare eller låta bli därmed, tills han genom vidsträcktare uppgifter mer tillägnat sig äran af sin upptäckt; att jag stannat vid det senare alternativet, hoppas jag skall ursäktas.
Den andra arten är:
Aqvila p. Psyche. (Själörn).
Detta märkvärdiga naturfenomen är upptäckt af Tegnér. Det är en örn med fjärilvingar. I landsorterna har jag hört talas om en själ, som troligen är det populära namnet på denna örn. Ingen sade sig hafva sett densamma, utan allt, hvad man om själens skick visste, var supposition blott. Så mycket viktigare äro därföre de upplysningar, Tegnér om den meddelar. Så säger han: