Så många ursäkter hade sannerligen icke behöfts för att rättfärdiga utgifvandet af dessa stycken, då naturligtvis allt af Franzéns hand måste vara den läsande publiken kärt och välkommet, Dessutom äga såväl det förra som det senare af dem skönheter, som göra bekantskapen med dem särdeles intressant, om man än gärna vill medgifva, att de i sina lyriska syskon äga medtäflarinnor, vid hvilkas sida de i någon mån måste träda i skuggan. Skådespelet "Audiensen", i egentlig mening en dramatiserad idyll, grundar sig till intrigen på en anekdot, som lär vara sann. En åldrig präst kommer ned till Stockholm från Lappmarken i sällskap med sin dotter och sin blifvande måg för att på högre ort framställa de norra trakternas nöd efter en missväxt och tillika göra sig ihågkommen till ett ledigt pastorat efter en trettioårig tjänst på sitt förra ställe. Genom Schröderheim blir hans sak framställd för Gustaf III, som ger honom befallning att inställa sig för aftonen på operan, där Gustaf Vasa skulle spelas, och efter representationens slut anmäla sig till audiens hos konungen i hans rum. En hofman, som emellertid ärnat spela pastoratet i händerna på en annan, får höra detta och ställer så till, att den gamle pastorn och hans barn icke få biljetter till skådespelet. Gubben beger sig i alla fall på utsatt tid till stället för att åtminstone söka att få audiens hos konungen, men vilseförs, efter samma hofmans intriger, till en aflägsen vrå af operahuset, kvarest han blir tillsagd att sätta sig ned och vänta. Under denna väntan insomnar gubben och träffas i en sådan ställning af kungen, Schröderheim och den hofman, genom hvars tillställning den gamle blifvit narrad att så försofva sin lycka.———

När den gamle nu uppvaknar och kommer hem till de sina, orolig öfver att hafva förspillt sin och deras lycka, öfverraskas han gladt af den upptäckten, att han i sin ficka burit fullmakten till det åstundade pastoratet. Händelsen är enkel och episodiskt genomflätad af tillredelser för det unga parets bröllop, som skulle firas i det gröna samma dag. Själfva lokalen ger tillfälle till idylliska målningar och scener, af hvilka många äro af en sällsynt naivitet och fägring. I brokigt vimmel ser man här täcka, glada barn, lapska trollfigurer, aktörer, dilettanter, hofmän och sluteligen konungen, alla tecknade med lifliga och träffande färger. Aurora i sitt sockerbagarestånd är oändeligen intagande, likaså Angelika, ehuru denna senare är kanske för mycket smickrad och förståndig. Det brustna halfgeniet, kolportören Löder, är som en Momus icke ointressant hållen, ehuru hans bittra misslynne ibland något för sträft korsar den idylliskt leende tonen af det hela. Schröderheims personlighet igenkännes med lätthet, och de celebra pastoratsfrågorna under hans tid äro berörda med mycken humor och tillika mycken skonsamhet. Med få ord, stycket är, oaktadt det ringa omfånget af dess hufvudintrig, rymligt, gladt och lefvande genom de många omväxlande utsikter, skalden förstår att öppna för läsaren, under det han leder honom den korta vägen till sitt mål. Någon gång tyckes väl rimmet och versen, ehuru behandlade af en mästares hand, hafva hindrat den lätthet och rörlighet i dialogen, som väsentligt hör till dramatiska skildringar och som nu fordras med så mycket större ömtålighet, som man blifvit vanare vid arbeten af samma slag på prosa; men sådana tyngre ställen äro sällsynta, och i allmänhet kan man icke annat än beundra den ledighet, med hvilken skalden rört sig i dessa, för mången annan alldeles nedtyngande bojor.

I många scener träffas man af blixtar, som påminna om den store skaldens tidigare poemer och den egna världsuppfattning, som utgör deras skönhet. Enligt brefskrifvarens benägna råd och önskan ville vi anföra ett profstycke ur arbetet, men valet är verkeligen svårt. Särdeles vacker har ref. tyckt sig finna den scen, då Angelika af sin älskare förs omkring i trädgården och för första gången vid hans arm gör bekantskap med en varmare och rikare naturs alster. Redan själfva uppfinningen af scenen äger sålunda något symboliskt rörande och sant.

Sorgespelet "Drottning Ingierd eller mordet på Eljarås" omfattar en period af de Sverkerska och Erikska ätternas strider i Sverige. Innehållet är i korthet detta: Fale Bure, som vid mordet på konung Knuts söner räddat den äldste af dem, Erik, och hållit honom gömd i Norrland under hans barnaår, kommer med honom, då han redan uppvuxit till yngling, ned till Upsala. S:t Eriks högtid är för handen, och vid herredagen, som tillika skall hållas, vill den regerande konungen Sverker genom folkets röst försäkra kronan för sin son, Johan, som ännu är ett barn. Denna stund har Fale Bure afvaktat att framställa för folket den rätta tronarfvingen, och han meddelar nu sitt uppsåt åt Folke Jarl, fadren till prins Eriks moder, drottning Ingierd, som, för andra gången gift, nu är gemål åt konung Sverker. Båda öfverenskomma om utförandet af planen, och vid Folke Jarls farhåga för dess framgång yttrar Fale Bure, att en skara kämpar från Norrland på hans anmodan är i antågande för att understöda hans sak. Folke Jarls son, Sune, som emellertid fått kunskap om allt detta, anser det för sin plikt att varna konungen. Emellertid har Sverker redan förut genom sin förtrogne och medbrottsling i mordet på barnen fått underrättelse om den norrländska truppens antågande och misstänkt dess afsikt vara att bereda tronen åt Sune. Denne emottas därföre som en förrädare och vinner tillgift först då, när han hunnit förklara för konungen, att icke han, utan en, som utges för prins Erik, är den, åt hvilken man ärnar kronan. Sålunda får konungen första underrättelsen därom, att Erik blifvit räddad vid mordet, men låtsar icke sätta tro därtill för att icke tillstänga för sin egen son vägen till riket. Drottning Ingierd kommer själf och berättar honom med förtjusning, att hon fått höra, att hennes son lefver. Äfven för henne söker han framställa saken som en hopspunnen dikt. En tjänstekvinna, som varit närvarande på Eljarås, när mordet skedde, beskrifver nu vidlöftigt förloppet och intygar, att Fale Bures egen son blifvit dödad i stället för den äldsta prinsen och att denne blifvit bortförd och räddad. Redan här tyckas skarpa misstankar om konungens delaktighet i brottet vakna hos Sune, hvilken, då han några scener senare är ensam med drottningen, uppenbarar för henne allt.——

När Sverker åter inträder och i förmodan att Sune bevist henne omöjligheten af Eriks räddning frågar:

Nåväl, har Sune bragt dig ur din villa?

svarar Ingierd:

Jag själf har vaknat för att se det svalg,
Det mörka, djupa, afgrundslika svalg,
Som mellan oss på Eljarås sig öppnat.

Sålunda står nu konungen ensam och utan anhängare bland sina närmaste, men hoppas ännu att genom förnekande af den föregifna prinsens börd kunna på herredagen genomdrifva allt till sin egen sons fördel. Ragvald undanrödjer, för att underhjälpa hans plan, den kvinna, som var närvarande vid mordet och som kunnat framhafvas som vittne.—Folket samlas i kyrkan, och Sverker intar sitt konungsliga säte. Högtidligheterna till S:t Eriks ära försiggå. Därpå framträder Folke Jarl och uppmanar Svea och Göta män att med ed bekräfta sin förening och valet af en gemensam regent. Eden begås, och Sverker framställer nu sin sons rättigheter. Men då efter någon tvist mellan konungen och Folke Jarl prins Erik själf inträder och igenkänns af sin mor, öfvergå de flesta på hans sida, och Sverker lämnar med sina anhängare templet. Snart därpå ser man konungen i spetsen för en här på Fyrisvall, och mot honom kommer stridsfärdig prins Erik med de sina. Innan härarne hinna sammandrabba, kommer en pilgrim, som bekänner sig vara den, som verkställt mordet på barnen, och bestyrker prins Eriks räddning. Sverker efterger då sina anspråk, men söker, plågad af samvetskval, döden och utmanar någon af sina motståndare till tvekamp. Prins Erik upptar utmaningen, men förmås ändteligen att lämna stridshandsken åt Sune, för hvilken Sverker faller.

Sådan är i korthet uppränningen till denna tragedi. Man finner snart, att det egentligt dramatiska, handlingen, här icke utgör den starkaste sidan. Hela dikten lefver mer genom det, som varit, än det, som är och som skall blifva, hvarför också rörlighet och fart saknas. I dramat måste hvarje handling, hvarje ord, så att säga, innebära fröet till ett kommande, som hastigt och följdrätt därur utvecklas för att vidare själft i sin ordning alstra ett därpå följande; här syftar allt i öfvervägande mån på det förflutna och rör sig i minnen. Ingen af personerna i dikten har egenteligen vid slutet gjort något annat, något mera, än han gjort redan innan han uppträder, och icke en gång i förbrytarens inre eller samvetsförhållande till brottet märkes under fortgången af händelserna någon omskiftning af vikt.