Men om än detta stycke i sitt slag icke utmärker sig så mycket som det förra i sitt, äger det dock i flere partier förtjänster, dem ingen kan förbise. Att speciellare omnämna de många vackra detaljer, som förekomma i denna dikt, skulle alltför mycket öfverskrida gränserna af en enkel anmälan; men hvad vi icke kunna underlåta att anmärka är, att teckningen af drottning Ingierd såsom mor och maka i flere afseenden är djupt och innerligt hållen. Också ligga hennes förhållanden mest inom den Franzénska sångmöns områden. Redan den andra scenen af första akten, då hon klagar öfver att hafva skilt sina barn ifrån sin närmaste vård och sålunda, ehuru oskyldigtvis, föranledt deras olycka, är af en rörande skönhet. Äfven i de scener, där dialogens längd någon gång öfverskjuter sitt behöriga mått, träffar man dock alltid i många verser det naturliga och verkliga uttrycket af de känslor, som skildras. Om man ville uppställa en jämförelse emellan de särskilta akterna af detta sorgespel, skulle man med skäl tillerkänna ett företräde åt de fyra första.

Ref. kan icke sluta denna uppsats utan att yttra sin lifliga glädje öfver att även i denna del af Franzéns skaldestycken se en borgen för den store skaldens fortfarande ungdomliga verksamhet, en verksamhet, som ännu lofvar litteraturens vänner så många njutningar, så många rika skördar.

TÖRNROSENS BOK.

Läsaren får icke vänta utförlighet i en anmälan, hvilken såsom denna rör ett arbete af största både utsträckning och mångfald; ty äfven en vida utförligare kritik, än detta blad kunde inrymma, skulle nödgas inskränka sig och icke förfölja dessa dikter i alla deras detaljer. Här blir det fråga om att redogöra för arbetets allmänna innehåll och att af enskildheter upptaga blott sådana, som mest falla i ögonen antingen genom sin svaghet eller styrka; de, som ligga däremellan, kunna knappt antydas. Visst är, att partier af alla dessa klasser finnas i Törnrosens bok; dock skall man vid läsningen däraf snart med den gladaste njutning märka, att författarens ojämnhet är af det slag, som skiftar mellan skönhet och fel, icke mellan platthet och medelmåtta. Och då här begagnas ordet skönhet, tages det med sitt fulla innehåll af helgd och sanning. Författaren tyckes hafva hämtat ur sin närmast egna erfarenhet den vackra bild, som han på något ställe, visst med andra ord, uttrycker, men hvars innehåll är, att målarens kamp är fåfäng, om ej skönheten själfmant kysser hans pensel. Det finns målare, hvilkas händer man skulle tro skönheten själf hafva ledt till öfverallt jämna och ljufva drag; vid vår författares sida tycks gudinnan blott gärna dröja, betraktande med mildhet hans inre, manliga strid och stundom till belöning kyssande hans varma och raska pensel.

Törnrosens bok, eller som den utförligare heter: Fria fantasier, hvilka, betraktade såsom ett helt, af herr Hugo Löwenstjerna stundom kallades Törnrosens bok, stundom En irrande hind [Läsaren får blott undra öfver den besynnerliga titeln, icke tro, att herr Hugo valt den utan åsyftning.], är ett slags sagoverk, som under särskilta titlar upptar berättelser med ämnen af olika natur och från skilda tider. I detta afseende är verket, hvaraf redan fyra band i fem häften säljas i vår bokhandel, en sammanfattning af delar, som icke stå i direkt beroende af hvarandra. Icke desto mindre kan det betraktas såsom en helhet, om icke just för den anordning, hvarigenom författaren sökt ge berättelserna en gemensam bakgrund, så åtminstone för den likartade, egendomliga anda, som råder i dem alla. Själfva uppställningen har häruti något tycke af Moores "Lalla Rookh". Här förekommer en familj, herr Hugo Löwenstjerna och hans omgifning, i hvars krets sagorna berättas, under det familjens inre förhållanden småningom växa ut, för att, Gud vet när, hinna sitt mått.

Det första bandet af Törnrosens bok, med titel: Jaktslottet, är egentligast och mest ägnadt skildringen af herr Hugos slott och lefnadssättet därstädes. Man kan utan tvekan yrka, att denna del är den svagaste i hela verket. Elementer af författarens diktkonst röjas visserligen äfven här, men de äro icke här kufvade af en ordnande andes lagar, utan verka oberoende af hvarandra. Personerna äro mindre lyckligt sammanhållna, så att ingen enda finnes af en klar och träffande egendomlighet. Lika så svårt uppfattadt är deras inbördes förhållande och själfva lifvet på herr Hugos slott. Strödda idéer, stundom utvidgade till mer eller mindre mystiska samtal, öfverflygla personernas själfständighet och visa dem ofta såsom sina blott beroende organer i stället för fria skapare. Det är ett fel, som ingalunda är sällsynt i våra nyare litterära konstprodukter, att det inre organiska lifvet i dem förvrides och uppoffras för idéer och reflexioner, som, på de ställen där de anbringas, icke hafva annan betydelse än deras inåt slutna, möjliga sanning. Ty så visst det är, att en målare icke lyser genom glänsande färger, utan genom deras sammanställande till en lefvande tafla, så visst är äfven, att en konstnär inom poesiens område icke intar i högre mening genom skimmer i bilder och tankar, utan genom sanningen af det väsende, han genom dem förmår framställa. Men om man å ena sidan, i synnerhet hvad denna första del vidkommer, lätt blir varse en osäkerhet hos författaren vid skapandet af sina personer och af deras värld, så ser man å den andra redan här många sköna strålar af det ljus, författaren upphämtat ur lifvet och i de följande dikterna än rikare meddelar. Man kan således med allt skäl kalla äfven detta första och svagaste parti af det ädla konstverket lärorikt och väckande, så ofta det ock lämnar vår fordran på natursanning, rörlighet och lif i teckningarna ouppfylld.

Den andra delen kallas Hermitaget. Med några få historiska drag till grund innehåller den en mängd romantiska skildringar, hvälfvande sig gemensamt kring konung Valdemars strid om kronan med sina bröder och hans kärleksförhållanden till systern af hans gemål. Det hela är visserligen byggdt med den lutning åt det romantiska, att äfven de få ämnen, som äro tagna ur historien, ligga åt detta håll, men likväl skall man redan här angående författarens diktkonst kunna göra en erfarenhet, som i fortsättningen än mer bekräftar sig, den nämligen, att både händelser och personer gruppera sig med mera hållning och natur, i den mån de ligga närmare på förhand gifna historiska drag och af dem behärskas. Det är ingalunda vår mening att i allmänhet vilja frånkänna den rena och på all bevislig faktisk verklighet blottade dikten konstbetydelse och sanning, emedan det tvärtom är vår öfvertygelse, att hvart och ett fenomen, som diktas med inneboende sanning, faktiskt funnits till, om också blott i spridda strålar; men då vi här tillerkänna en bestämd öfverlägsenhet åt de partier i författarens berättelse, som närma sig det gifna historiska, är det med afseende därå, att de rent af diktade innehålla i sig en osäkerhet, en formlöshet, som minst af allt kan stå tillsamman med konst och som stämplar dem med underlägsenhet i förhållande till de öfriga. Och på detta ställe är det ej olämpligt att anmärka en åsikt, som författaren tyckes framställa med den bestämdhet, att man kan tro honom hysa den själf, ehuru han låter den uttalas af fingerade individer, och som tyckes vara icke utan inflytande på hans kompositioner. "Om man romantiserar", heter det, "i afsikt att teckna en tid med dess seder, måste man hemligt förbinda sig att hafva karaktärer, hvilka liksom valda bilder lämna ett uttryck däraf. Likväl kan mången gång vara intressantare att höra talas om någon, som, ehuru tillhörande en viss epok,———ändå står med sin beskaffenhet som ett litet undantag, en utvikning från sin tid. Tar nu åhöraren eller läsaren för gifvet, att man berättar för att skildra tidehvarfvet, så blir han här bedragen eller skyller föredraget för osannolikhet. Bland ett folk, i allmänhet gästfritt, kan en och annan snål personage finnas och hvilken det just kan tillhöra en ifrågavarande anekdot eller romans att föra på banan. Åhöraren får däraf icke tro, att man missförstått en gästfri tid eller gjort en osann, karikerad scen. Men vore meningen ej annan än att lämna en karakteristik öfver epoken, då borde visserligen ej snikna människor framvisas i kompositioner öfver tider, som på det hela varit af generöst lynne, ej fritänkare under bigotta sekler, ej någon dum varelse midt i en snillrik nation, ehuru individer af så egen art ifrån de andra nog alltid funnits. Jag tycker icke om sådana bojor; de äro onaturliga, falska och tillika ängsliga. Däremot afsäger jag mig äran att egentligen föreläsa i historien öfver seder och bruk, under det jag gör något helt annat, nämligen allenast anför tilldragelser, som roat mig."

Vi appellera här till hvad vi förut yttrat vara vår öfvertygelse, att allt, hvad som diktas harmoniskt och naturenligt, är faktiskt och historiskt sant, det vill säga, har varit eller skall blifva, ty äfven det tillkommande är historiskt, sedan man fångat det. Det första således, som ur denna synpunkt möter vår betraktelse, är att all sann dikt måste vara en sann bild af historiens egen väsentlighet och i grunden lika sann som den. Men nu är icke någon väsentlighet till genom sina tillfälliga afvikelser, utan genom sitt sammanstämmande till en gemensam enhet; därföre är allt tillfälligt i sig själft ett intet och har betydelse blott såvida, som det hålles invid något väsentligt. I historien, som faktiskt upptecknar millioner tillfälligheter, är det väsentliga tron på en försyn, i hvilken de hafva sin förklaring; i dikten är det väsentliga intet annat än den förklaring, konstnären själf mäktat nedlägga i sin komposition. Vi tro, att ingenting sker, som icke, huru oförklarligt det än synes, står i sammanhang genom försynens ordning; däraf det älskliga i allt hvad som är faktiskt; men ifrån det tillfälliga i dikten gå vi till konstnären och fråga, om han har någon förklaring därpå, och brister den, så skygga vi för hans fantomer. I dikten skall därföre allt vara ordning, allt sammanhang, allt historiskt i den höga bemärkelse, att allt skall hafva sin förklaring i den helhet, i hvilken det förekommer, och betinga blott ögon för att erkännas. Sådan skall dikten vara, en bild af den gudomliga ordningen, en bild af den historiska ordningen, sådan den afslöjat sig äfven för det mänskliga ögat i vissa storartade, genomgripande grupper. Man må således hafva för afsikt eller icke att teckna en tid, en person eller en händelse, så är det tillfälliga i och för sig själft ett intet och ger ingen bild. Det är sant—för att följa en af författarens liknelser—, att bland ett gästfritt folk en icke gästfri människa kan finnas; men skildras hon utan att hållas i motsats till sin nation, så får man ingen föreställning om dennas gästfrihet. Men, invändes nu, man får en bild af en girig, och det kan vara tecknarens ändamål att ge blott en sådan. Det finns intet folk, bland hvilket icke afvikande individer finnas; det finns i samma analogi ingen girig, hos hvilken icke några afvikande drag kunna anträffas. Ar då den boja ängslig, som hindrar konstnären att löpa ut till dessa tillfälliga drag, och kastar han sig in i dem och tecknar dem, hvad tecknar han då? Icke den girige! Konsekvent kan sålunda ingen bild gifvas, utan allt blir ett förvirrande in i tillfälligheter och deras tillfälligheter. Vi skulle icke hafva dröjt så länge vid denna punkt, om vi icke tyckt oss varseblifva hos författaren en viss oro, som stundom nekar honom att bära med glädje konstens bojor, och en mera afgjord håg för utvikningar än för den lugna, sammanhållande teckningen af de föremål, han bringar å bane, en brist, som i synnerhet i de båda senaste häftena eller fjärde delen märkbart förmildras.

Vi hafva nämnt, att de rent af diktade partierna i denne författares arbeten ofta nog lida af osäkerhet och formlöshet. Man må betrakta de i denna del anförda personerna Erasmus, Inga, Judit; huru litet äro icke dessa uppfattliga! Den förstnämnde är i synnerhet misstecknad genom den besynnerliga blandningen af olika bildningsgrader och den förfelade naivitet, som man i honom träffar. Detsamma kan sägas om Inga. Bättre är familjen Bruce hållen, ty om än såväl lorden själf som de andra sakna det egna, individuella, som ensamt är lefvande och åskådligt, så äro de dock såsom allmänna karaktärer åtminstone utan i ögonen fallande inre motsägelser. Men för de båda bröderna konung Valdemar och hertig Magnus har författaren haft historiska drag gifna, och vid utvecklingen af deras karaktärer blir man varse en fastare hållning och en bestämd riktning åt ett mål. Därför fästa de sig äfven i ens föreställning tydligare än de öfriga personerna, ehuru ingendera har någon särdeles utsträckt roll att spela. Den veka, svärmande, obeslutsamma konungen påminner ovillkorligt om Sigismund, då hertig Karl med sitt tilltagsna, stränga, härsklystna sinne har en motsvarighet i den mot konungen upproriske Magnus. För öfrigt är kompositionen af det hela sinnrik, och idén att genom en rask flyttning fram i tiden få händelserna midtunder deras närvaro att stiga tillbaka och upplösa sig i dunkla, drömlika skuggor är förtrollande och ger stycket likheten af ett sakta döende adagio eller en ström, som störtar sig med vattenfall mot hafvet och den ena minuten brusar, den andra förlorar sig tystnande i det oändliga. Som ett bihang förekommer i denna del vid slutet en kärleks- och spökelsehistoria på vers, mindre fulländad eller snarare mindre vårdad i det tekniska, men dock ganska kraftfullt utförd i folkvisans ton med sina hastiga öfvergångar och halfbelysta, ofta blott antydda scener. I allmänhet kan man säga, att författaren, som mindre än vanligt lyckas vid teckningen af det naiva, det rent och osminkadt naturliga hos personer inom den första stationen af bildning, här velat slå an just de strängar, som i människohjärtat äro mest ursprungliga, och detta i en tonart, som för dem är mest egendomlig. Stycket, som eljest är ganska kort, kallas Vargens dotter.

Hvad som blifvit sagdt om andra delen af ifrågavarande arbete gäller till det mesta äfven om den tredje eller Hinden. Berättelsen hvälfver sig blott icke här omkring samma ämne, såsom förhållandet är i Hermitaget, utan upptar växlande skildringar, till största delen likväl hållna i beröring med herr Hugo och hans familj. Det är sålunda en slags vidare fortsättning af den första delen, men, man måste medge det, vida intressantare fortsättning. Svårigheten att få in i berättelsen något romantiskt intresse, hvilken man varseblef vid den förra skildringen, synes här icke mera, och allt har redan en rikare växt. Likväl klarnar icke personernas individualitet mer här än i första delen. Herr Hugos bror Andreas är kanske den, som lifligast kan uppfattas i hans egna efterlämnade papper, hvilka otvifvelaktigt höra till det bästa, boken har att uppvisa. Underordnad och matt är tantens välgörenhet; den gamla tjänaren är förfelad och påminner om Erasmus.