Vi afbryta oss själfva och fråga, huru det är möjligt, att en bok kan vara af stort värde och dock ge rum för så många anmärkningar, och vi tillstå också, att vår anmälan hittills varit mera en anmälan af verkets fel än af dess förtjänster. I sanning, mycket klander kunde ännu tilläggas utan att behöfva sökas, och likväl skulle man icke utstänga möjligheten att lämna arbetet de högsta loford. Det hör till det skönas natur att vara mäktigare än det icke sköna, och man må rycka an med tusende fel, finns blott en enda väsentlig skönhet att ställas emot dem, så falla de till obetydenhet. Vi hafva funnit ett sådant förhållande i Törnrosens bok, och läsaren skall sannolikt själf göra den erfarenhet, att man icke så fort hinner störas af några törnen i densamma, som allt obehag åter fläktas bort af någon skär och osynlig doft från dess rosor. Ty rosor och törnen kan man väl säga boken innefatta, och benämningen är i detta afseende väl vald. Ville man nu, sen man dröjt vid bokens brister, äfven uppehålla sig vid dess skönheter, hvad skulle man kunna yttra om dem? Det vore kanske orätt att taga upp särskilta partier, ty dessa äro mera ponderabla af bristerna; man borde gå till andan i allmänhet. Denna är omöjlig att teckna; men om man ville likna det hela vid någonting, så kunde man ställa det i jämförelse med en djup, aningsfull skog, genom hvilken man vandrar med ofta besvärad gång, men öfverallt liksom omgifven af osynliga andar. Man störs, man väcks, man ler; men i nästa minut är man gripen åter och väntar med klappande hjärta en uppenbarelse. Det är denna djupa, mystiska, åt naturens innersta syftande tendens, som fyller äfven de tre första delarne af Törnrosens bok med behag och som i den fjärde visar sig med lika styrka, men med än högre ljus och reda.

Fjärde bandet innehåller i tvenne häften en fortgående dikt: Drottningens juvelsmycke eller Azouras Lazuli Tintomara. Händelserna äro från Gustaf den tredjes tid och samla sig närmast omkring hans död. Redan det möte, man här gör med historiska, så nära vår tid lefvande personer, med förhållanden och seder, om hvilka väl hvar och en läsare hört åtminstone några drag omtalas af ögonvittnen, med händelser, som lefva i ett ännu knappt lugnadt minne, redan detta vore nog att ge berättelsen en grad af intresse, äfven om allt vore skildradt med medelmåttig talang. Men här förekomma, ibland ett vida mindre antal förfelade ställen, drag af den gedignaste konstnärsförmåga och det rikaste snille. Det operalika, som ligger i hela den tid här tecknas, dess heroism och dess styggelser, dess vantro och öfvertro, dess ihåliga skimmer och hemska glädje, så oöfverträffeligt skildradt af Bellman i en lägre riktning, är som det vore skapadt för författarens genius, som älskar operans fantastiska dagrar och tvinar i en verklighet af lugn konsekvens. Det faktiska är här utarbetadt redan inom sig själft till någonting, som närmar sig fantasiens flyktigaste drömmar, och det är svårt att dikta något så öfvernaturligt, att det icke, placeradt inom detta tidehvarf, skulle antaga sannolikheten af att hafva verkeligen funnits. Här är författaren hemma, och de mästerligaste taflor äro frukter af hans lyckligt valda eller lyckligt funna ämnen. Vi svikta i valet mellan de skönheter, som kunde anföras. Mest fängslande är kanhända det väsende, hvaraf boken har sitt namn, ynglingen eller flickan Azouras Lazuli Tintomara. Odöpt, utan bestämdt namn, än tagen för karl, än för kvinna, utan religion, utan allt begrepp om plikter, lagar, seder, och slutligen född och uppfödd af en lättsinnig aktris i teaterns fé-värld, hvilken varelse skulle hon icke tyckas vara? Och likväl, huru skön är hon icke, huru fin, luftig, ja, till och med vis! Kanske har den dunkla, men harmoniska instinktens härlighet aldrig klarare blifvit framställd och firad, än den firas i hennes natur. Hon är icke en människa med ett blandadt mått af förstånd och oförstånd, vetande och okunnighet, rikedom och brist; hon är ett djur, men det fullkomligaste, som kan tänkas, ett djur, hvars minsta rörelse är grace, hvars minsta blick är clairvoyant, omöjligt att fångas och omöjligt att tämjas. Med ett ord, allt hos henne är namnlöst såsom hon själf, och hennes inre liknar en slumrande natt, full af allt, hvad sommaren äger ljufvast, och väntande blott en stråle af solen för att öfvergå till den härligaste dag. Sådan är denna Azouras, en bild af detta dunkla, mystiska, harmoniska, som är till och som varseblifves, men som flyr för all omfamning och som förstör den, som vill äga, icke blott beundra.

Bland detaljer af sällsynt sinnrikhet och sanning må man nämna den hastiga, men hemska teckningen af Gustaf den tredjes möte med Ankarström, då kungen, utkommen från den bekanta sierskan, mamsell Arvidson, ser sin mördare med ostörd fart i rak linje afskära gatan och bäfvar för den röda fliken af hans kappa, som fladdrar opp under gången. Vidare må man ej förgäta att nämna maskeraden, de sammansvurnas möte där och framför allt konungen, för hvars öga midt i vimlet och glädjen det röda ännu står, då han blundar, såsom han själf säger åt Essen, och hvars dystra aning väfver sig in äfven i de legeraste af hans halft franska, halft svenska yttranden. Knappast lär man kunna föreställa sig en trognare teckning i få drag, än den som här ges af den gode, nedlåtande, men från karaktärens och majestätets allvar så lätt ledda konungen. Redan hans första ord återspegla något af både honom själf och tillfället. "Voilá Essen—une comedienne de la plus parfaite ironie, d'une svelte divine!——Mademoiselle Stading kallar jag ett intet emot denna figur." Och straxt därpå: "Såg du, Essen, där glimmade längst fram något rödt; par Dieu, en af den fjära flickans strumpor. En sylf för Bellmans eller Kellgrens pensel—hvilkendera afgöra vi ej—men hon är finare, luftigare, mera graciös än själfva Lydia—och fullt ut så jordisk som Ulla Winblad." Och från detta vanskliga intresse för en skön aktris lyfter sig konungen omedelbart åter till de älskvärda uttrycken af hans milda, kungliga sinne: "Mitt goda folk roar sig; kom, Essen, jag vill gå ned. Folkets glädje, det är en konungs element.—Quelle misère, anonymen och hans biljett! Jag känner, att de älska mig alla, hvad fara för en konung som jag?" Med samma genialitet som Gustaf den tredje äro nästan alla här införda historiska personer individualiserade, Gustaf Adolf med sin linjalraka rättrådighet och styfva formalitet, den slutna, rätt framgående, brutala Ankarström, sådan han visar sig i sin bekännelse, den beslutsamma, listiga general Pechlin o.s.v. Den rika öfvervikten af sköna och lyckade partier gör det förhatligt för oss att ens omnämna brister. Likväl förekomma äfven sådana, t.ex. osannolikheten af slutet, af det dubbla rivalmötet, osäkerheten i teckningen af scenen mellan Emanuel och juden, Ankarströms olikhet och särskilta mindre detaljer, som äro för mycket antingen sväfvande eller bjärta.

Vi hafva önskat meddela något profstycke ur detta ypperliga arbete och äro ovissa om hvilken målning vi borde välja. Scenerna äro så rika och växlande, personerna så olika och, hvar och en på sitt sätt, intressanta, att man icke gärna ville förbigå någon enda. Särskildt hafva dock scenerna mellan Gustaf Adolf, Azouras och hertig Karl, mellan Azouras och hennes mor samt Ankarströms bekännelse frapperat oss.

RAMIDO MARINESCO.

[Man har undvikit att kalla denna uppsats recension, ehuru den i visst afseende kunde anses hafva någonting gemensamt med en sådan. Den har också ursprungligen icke varit skrifven för Morgonbladet, utan blott för enskildt meddelande, och därför har man äfven vågat på lek begagna för dialogen personer, som äro en annans skapelser och för hvarje läsare af Törnrosens bok alltför väl bekanta. Något speciellare anslående af deras karaktärer har man icke åsyftat.]

Hofmarskalken och Rikard voro allena hemma. Rikard satt vid pianot. Han hade slutat några flyktiga ackorder, knäppte nu med styrkan af sin tumme på en tangent i sänder och roade sig åt tonernas spetsiga och stupida klang.

"Don Juan penitente"—började den gamle.

"hvad befalles?" svarade Rikard och steg opp.

"Jag har tänkt på honom hela natten."