"Då har min herre icke sofvit."
"Nej, vid Gud, min kära Rikard! Juan låter ingen sofva."
"År det eljest något annat?"
"Menar ni, att en varelse som han kan känna ånger?"
"Min herre lär hafva hört mina plocktoner på instrumentet?"
"Nåväl, och så skärande de än ljödo, tänker jag så, att det icke fanns någon af dem, som ej i sig innehöll en klang af ackordets själ, och att det likaså icke ges ett väsende, som ej måste vilja försoning på den enkla grund, att en sådan vilja är väsentlighetens innersta natur."
"Såsom botgörare blir således, menar min herre, Don Juan ett väsende, en ton?"
"Ja, och jag får tillika nu bekänna, att jag gjort mig en egen bild af din Ramido Marinesco. Som du minns, betraktade du vid dina reflexioner öfver sättet att sluta stycken åtskilliga vyer äfven inom området af denna dikt. Alla dina anmärkningar härvid vill jag lämna i sitt värde. De hafva säkert sin fullständiga grund i någon sida af dikten, som träffat ditt öga och undgår mitt; men hvad jag förbehåller mig nu är att få göra mina kombinationer alldeles oberoende af dina och framställa idén af det hela, såvidt den i konsekvent följd, åtminstone för min blick, griper in uti och dominerar delarne. Och ehuru jag tycker mig hafva tagit min begynnelsepunkt så djupt, den åt sitt håll kan tagas, och icke kan finna, att kedjan af mina reflexioner på något ställe och för någon tvärsats i konststycket behöfver afbrytas, vill jag dock ingalunda ge mig ett sken af att hafva uttömt diktens hela inre betydelse, väl besinnande, att lifvet och likaså konsten, då den verkeligen målar detta, har icke blott en linje-dimension af höjd och djup, utan äfven, att jag så må säga, en soliditet, inom hvilken tanken kan röra sig med sanning i oräkneliga riktningar utan att därföre någonsin kunna säga sig hafva besökt hvarje punkt af vikt. Och nu vill jag rycka an till min början och fritt yttra, att botgörandets och försoningens idé för mig visar sig såsom den, från hvilken man har den vidsträcktaste utsikt mot alla styckets partier. Don Juans penitens, se där hvad jag anser dig i alla din sångs modulationer ytterst hafva besjungit. Att framställa honom i ångred ljus är möjligt och skönt, och han framstår sålunda icke såsom vanligt som en brutal pestsmitta, ett skorr af oton, utan som en människa, ett Han substratum, som peniterar, man kan säga, återgår med jubel till sitt väsendes eviga, heliga lif."
"Om han jublar, hvi klär han sig i botskrudens förnedring?"
"Därmed säger han: Så ringa var det oting, som icke var min härlighet."