"Om han jublar, hvi söker han då hat?"
"Därföre att hatet mot Don Juan förstöraren är kärleken till Don Juan penitente. O Rikard, i förstöraren har han sprungit ut ur sig själf i blod och yra, i upplösning och död, i botgöraren återgår han ur tomheten till sig själf, med jordiskt kval och himmelsk glädje. Därför är hans yttre krossadt, botklädt, kvaldt, och därför hungrar han efter sina forna offers hat för att se tomheten af sitt lif i oordningen af allt besannad. Deras hat, ser ni, är den graf, i hvilken tjusningen af hans förra skenlif skall jordas till en evig död. Här är hans kamp, det jordiska kvalet; men segren, jublet, den himmelska glädjen röjer sig i hans dom öfver sin yra, en dom, som i ständiga pulsslag återkommer:
—Afskyvärdt var riddarns nöje.
— —
Jag för riddarns nöje ryser.
Riddarns ro jag högt fördömer:
Vet, o Bianca, din Don Juan
Rest på haf och rest på öar;
Orätt skönheten och orätt
Kvinnan kände din Don Juan.—
Den röjer sig i hans kärlek till klosterklippan och i det lugn, hvarmed han ser sin stoftfröjd dö, sin skapelse förvissna:
Död, o donna, död inunder
Pastanjetens mandelgrenar
Sitter nu din son Ramido.
Jag vet ej, huru denna strof tyckes mig innebära någonting så hemskt och tillika ljuft och fridsamt som en sommarnatts första bleka stjärna."
"Hittills har herr hofmarskalken hållit sig till senare afdelningen af
Ramido Marinesco och börjat vid slutet; hvad är meningen om den förra?"
"Jo, märk, min vän, i den ser man i lif och handling, hvad det är, som Don Juan botgöraren ångrar och fördömer. I den lefva hans yras skapelser, andas, blomma, tjusa, och då de skola njuta fullheten af lifvets gåfva och i kärlek möta hvarandra, stiger den svarta följden af hans brott som en skugga hotfull och förstörande emellan. Det är den fördömelse, att de äro hans, som förintar dem. De måste tjusa och draga hvarandra till sig i oskuld och ovetenhet för att närma sig till det gift, som skall ge dem döden, giftet att vara frukter af Don Juans rus. Här följa fyra sorgespel hvarandra, rika af individuell nyansering, men alla framstrålande samma idé. Och ändteligen upptages allt i en enda symbol, då Ramido hemkommen kastar sig i tjusning ned för sin fars 'Majorcaflicka', den sköna färgskapelse, som han tycker sig kunna älska utan brott, utan fara att förstöras,—då han kastar sig ned för henne, kysser fållen af hennes klädning och insuper döden af det gift, som det 'roat' hans far att äfven här blanda in i sina färgers ljufhet.
'Så jag målar, donna Bianca,
Ty så roar mig att måla.'
Jag tycker sålunda, att det är skönt och konsekvent, att härjningen af en förstörare, som framgått, visas först, och att förstöraren själf framställs sedan, blickande tillbaka på sitt verk, besannande dess oväsentlighet, dess fördömelse, och lösryckande sig med smärta och salighet från det ljufva gift, hvarmed han förpestat sin bana, från sitt svallande blod, sin yra, sin sinnliga fröjd och sitt själfviska hjärta.