Detta i afseende å den allmänna uppställningen af denna dikt. Nu en blick på delarne för sig tagna, men dock ännu tagna blott i hela massor. Vi dröja vid de fyra scenerna mellan Ramido och hans älskarinnor. Jag sade dem vara rika på individuell skiftning, men så lätt det är att känna och se detta, så svårt är det att i ord angifva differenserna. Skall du le, om jag tar min tillflykt till en slags mystisk lek med bilder och försöker att i dunkla skuggdrag teckna föreställningarna i min själ. Hvad är då Estella? Kvinnans kvinnlighet, den uppoffrande, sucklika, som äger intet eller äger blott, hvad den låter en annan äga, den genom sin vapenlöshet segrande, den genom sitt offer af allt allsmäktiga. Och Ximena? Kvinnan som person, redan form, redan något i sig själf, ehuru blott bildlik och fordrande att kallas till lif af en annan, skönheten i sin själf-fullhet, innan hjärtat vaknat och den sprittande pulsen födt en längtan, som på en gång kufvar och förädlar själfvet. Och Ormesinda? Den fullt vaknade Ximena, den genomandade formen, den tonlika, som har sitt eget lif, men lefver blott för att älska, som har sitt eget ljud, men ljuder blott för att förmälas i en harmoni. Och slutellgen Juanna, hvad är hon? Kvinnan, uppgången i flamman af sin egen eld, ägande själf sin kärlek, hängifven, men liksom lågan, som är fientlig mot hvarje annat famntag än lågans. Må jag då få kalla Estella sucken, Ximena formen, Ormesinda tonen, Juanna flamman. Alla söka de hos Ramido en låga, den första för att förtäras, den andra för att bestrålas, den tredje för att försmälta, den fjärde för att förenas.
Så är Estella i personifikation äfven det innerliga i alla de öfriga och återfinnes i dem. Efter lif suckar formen, efter kärlek tonen, efter möte flamman. Därföre är Estella den mäktigaste af alla, emedan hon är den renast alltoffrande, och därföre är det skönt att se henne i cykeln af de andra vara den första och den sista, begynnelsen och slutet, ty det är hennes väsende, som i olika knytningar genomgår alla och utgör deras makt. Så börjar hon:
ESTELLA. Jag älskar dig, Ramido.
RAMIDO. Ack, hvarför älskar du?
ESTELLA. Ej skäl jag vet, ej orsak.
Ximena känner sin bildform, Ormesinda sitt tonljud, Juanna sin eld; men Estella känner Ramido ensam, och det djupaste hos alla de andra är det, som likasom Estella känner Ramido ensam.
Vi komma nu till den stora scen, i hvilken inom omfånget af tre korta sidor alla strålar från de föregående scenerna samlas såsom i en brännpunkt, jag menar den sjätte, hvari Ramido bestormas af alla sina älskarinnor på en gång. Den är så kort, en stor del af densamma kan här upptagas.
JUANNA. Mig kärlek svor Ramido, svara, är du min?
RAMIRO. Juanna Sol, i natten är min stjärnglans du.
ORMESINDA. Min ömma vän Ramido var,—är han det än?