RAMIDO. Din röst är tonen, Ormesinda, i mitt bröst.
XIMENA. 'Ximena älskar jag', så sade du en dag.
RAMIDO. Gestalt,—du doft, du skära gas om lifvets allt!
Betrakta dem! Hafva ej alla här ett jag, på hvilket de se och för hvilket de fordra kärlek, äfven Ximena, som annars genom en underbar konsekvens i sitt knappt vakna själfmedvetande ännu nämner sitt jag blott som ett namn? Estella ensam vet icke af ett själf, fordrar intet, påminner om intet:
ESTELLA. Mig äger don Ramido,—intet äger jag.
Men henne, som ger allt och begär intet, svarar
RAMIDO. Estella,—himmel, du om don Ramido rår.
Juanna hotar med dolken, Ximena med damaskenerklingan, Ormesinda beveker med amaranterblomman i sin hand, alla äga de ett något att göra anspråk med; Estellas vapen är hennes vapenlöshet:
Ramido, jag i handen äger blott min hand,
Ack! … Guadalaviars himmel ber dig hem till sig!
Hon äger icke ens en egen bön, hon låter Guadalaviars himmel be! Men då hvar och en af de öfriga fåfängt ber Ramido om en förklaring af den hemlighet, som hvilar öfver hans förhållande, och då han blott gåtlikt yppar sig för dem: