GUBETTA.
Jag skall säga eder det, jag. Cesar, kardinal af Valence,
dödade Giovanni, hertig af Kandia, emedan båda bröderna älskade
samma kvinna.
MAFFIO.
Och hvem var denna kvinna?
GUBETTA (alltid i fonden af teatern).
Deras syster.
Denna vidunderliga kvinna, denna de båda rivalernas syster är Lucrezia, dramens hjältinna. Äfven hon är maskerad närvarande vid festen och vistas under ett främmande namn i Venedig. Så snart de fem unga herrarne slutat sitt samtal och gått ut, inträder hon på scenen, hvarest Gubetta och den sofvande Gennaro kvarblifvit. Hon stannar framför den senare, betraktar honom med hänryckning och vördnad, veknar till mildhet och ger efter en kort dialog med Gubetta befallning åt denne att låta frigifva fem fångar, som hon namnger och hvilka enligt Gubettas utsago ännu icke hunnit blifva hängda, strypta eller förgifna. Följande karakteriserar de båda personernas stämning under denna scen:
DONNA LUCREZIA.
Gubetta, börjar icke verkeligen vårt gemensamma vanrykte, vår
gemensamma vanära, ryktet om våra mord och våra förgiftningar att
trycka dig?
GUBETTA.
Alldeles icke. När jag går på Spolettos gator, så hör jag väl någon
gång galgfåglar mumla omkring mig: "Hu! Den där är Gubetta,
förgift-Gubetta, dolk-Gubetta, galg-Gubetta!" Ty de ha fäst efter
mitt namn en lysande ägrett af öknamn. Det där allt säger man, och
när munnen ej säger det, så är det ögonen, som säga det. Men hvad
gör allt det där? Jag är så van vid min dåliga reputation som
påfvens soldater att officiera vid mässan.
Gubetta går bort, och Lucrezia, som aftagit sin mask, väcker Gennaro med en kyss på hans panna. Emellertid har hon blifvit bespejad af tvenne masker, hennes gemål och en hans förtrogna. Hertigen återvänder genast, full af svartsjuka, till Ferrara. Gennaro åter griper omkring Lucrezia och vill hålla henne kvar; hon flyr, och han följer efter. I detsamma varseblifs och igenkännes hon af tvenne af de förut omnämnde herrarne, som skynda att samråda med sina vänner för att rädda Gennaro ur denna snara. Därföre, när i följande scen Gennaro omtalat sina öden för Lucrezia och hon, än försmältande af ömhet hört honom uttrycka sin kärlek till sin mor, som han sökt och aldrig funnit, än förkrossad och ångerfull hört den afsky, med hvilken han nämner Lucrezia Borgias namn utan att känna den, med hvilken han talar, inträda hastigt de fem herrarne och yppa för Gennaro, hvem hon är, i det att hvar och en af dem stiger fram och presenterar sig för henne såsom en son eller nära anförvant till någon, som hon låtit förgöra. Efter de gräseligaste beskyllningar och en lista på brott, som äro för mycket skändliga för att här kunna omnämnas, slutas uppträdet så:
MAFFIO.
Vill du veta hennes namn, Gennaro?
DONNA LUCREZIA.
Nåd, nåd, mine herrar!
MAFFIO.
Gennaro, vill du veta hennes namn?