Samlade arbeten II

by Johan Ludvig Runeberg

De fem herrarne uppträda, sedan de förra aflägsnat sig. De tyckas finna det nog vågadt att hafva kommit till Ferrara vid sakernas nuvarande ställning, och en och annan röstar för att begifva sig bort redan innan kvällen, så mycket mer, som ambassaden redan uppfyllt sitt ändamål. Borgiernas gift omtalas och de medel till hämnd, den förolämpade Lucrezia äger. Emellertid besluter man att öfvervara en bal för aftonen hos en prinsessa Nogroni, boende i grannskapet af det hertigliga palatset. Gennaro, hvars afsky för Lucrezia Borgia under fortgången af samtalet stegras till det yttersta, lösbryter med sin dolk från palatsets vägg den första bokstafven af namnet Borgia, så att blott ordet orgia återstår. Gubetta säger blott: "Herr Gennaro, den där ordleken skall i morgon ställa hälften af staden under rannsakning."— Andra akten: Gennaro är gripen af hertigens utskickade och väntar utanför hans rum. Hertigen, don Alfonso d'Este, ger befallning åt en förtrogen att hålla i beredskap både gift och svärd och ställa sig utanför vid en dörr till salen. Lucrezia anmäles och inkommer, beklagande sig häftigt öfver den skymf, som tillfogats henne genom vanställandet af hennes familjenamn. Då hon får höra, att den brottslige redan är i hertigens våld och i hans palats, tar hon en ed af sin gemål, att han icke skall låta den skyldige komma med lifvet unnan. Den svartsjuke hertigen ger henne med skadeglädje detta löfte och låter införa den anklagade. Lucrezia igenkänner med fasa Gennaro. Hon försöker att förklara honom oskyldig, men han själf bekänner allt. Nu följer ett enskildt samtal mellan Lucrezia och hennes gemål, under hvilket hon med både smicker och hot försöker beveka honom att lössläppa Gennaro. Don Alfonso förblir obeveklig och befaller sluteligen, efter ett osminkade yppande af sin verkliga sinnesstämning mot sin maka, henne att välja mellan att räcka Gennaro förgift eller se honom nedstötas.—

Gennaro införes åter. Don Alfonso visar sig nu såsom vore han blidkad och färdig att anse den anklagades förbrytelse blott som ett förlåtligt ungdomsöfvermod. Då det vidare under fortgången af dialogen yppas, att Gennaro en gång räddat en af don Alfonsos närmaste från döden i en batalj, befaller hertigen, såsom det synes för att hedra honom, sin gemål iskänka åt honom en bägare vin. Efter fåfänga försök att undvika detta nödgas Lucrezia bjuda honom det förgiftade vinet. Han dricker, och don Alfonso aflägsnar sig. Så snart de båda blifvit lämnade allena, yppar Lucrezia för Gennaro, att han fått förgift, men framtar i detsamma ett motgift och ber honom dricka ut det. "Hertiginna", säger Gennaro, "hvem går mig i borgen för att icke just detta är giftet?" Lucrezia, förkrossad af hans misstankar och den afsky, han röjer för henne, fortfar att besvärja honom att emottaga det enda medel, som finns till räddning, och Gennaro, som sluteligen låter öfvertala sig därtill, ledsagas af sin räddarinna ut och ålägges att i ögonblicket lämna staden, hvarest faror af alla slag omgifva honom.

Snart får dock hertigen höra, att Gennaro undkommit, och beger sig med en förtrogen till hans boning för att mörda honom. Medan de stå gömda utanför Gennaros dörr, kommer en af dennes vänner och öfvertalar honom att icke brådska med resan, utan deltaga i balen hos prinsessan Negroni. Då Gennaro går in på sin väns förslag, uppskjuter hertigen och tyckes ändra planen för sin hämnd och går bort med sin medhjälpare.

Tredje akten. En praktfull sal i palatset Negroni. När ridån går upp, sitta vid ett präktigt serveradt bord fjorton gäster, nämligen de fem unga herrarne samt Gubetta, Gennaro och sju unga damer. Vin och rätter serveras, och alla dricka utom damerna och Gubetta, hvilken blott låtsar deltaga i glädjen. Dialogen rör särskilta ämnen, vin, kärlek, glädje; man skämtar, är artig. Gennaro ensam är allvarsam och sluten. Omsider yttrar Gubetta tyst en önskan att få damerna att aflägsna sig. Han börjar en ordväxling med en af herrarne, hvaraf denne bringas i raseri, och fruntimren draga sig unnan. Man finner snart, att dörrarna äro reglade utanför, men gelaget fortfar, man hejdar sig, och Gubetta uppstämmer en dryckessång, hvartill de öfriga sjunga i kor. Plötsligt hör man röster, som sjunga med sorglig ton likpsalmer. De tyckas närma sig. Man gissar hit och dit, antar, att det är någon, som begrafvas, börjar stoja åter och fortsätter dryckessången. Då öppnar sig en stor dörr i fonden, och där utanföre visar sig en stor, svarttapetserad sal, upplyst af några facklor, med ett stort silfverkors i fonden; en lång rad af svarta och hvita munkar, på hvilka endast ögonen synas genom deras kapuschonger, inträder, fortsättande med hög och sorglig röst den latinska psalmen. Gästerna häpna. En af dem förklarar dock alltsamman för ett skämt och går att lyfta på en af kapuschongerna, troende, att damerna maskerat sig på detta sätt. Han möter ett blekt munkansikte och blir förfärad. Nu blir försåtet klart för alla, ty man ser i detsamma äfven Lucrezia Borgia, som oförmodadt framträder på tröskeln af dörren.

DONNA LUCREZIA.
I ären bos mig!

ALLA (utom Gennaro, som osedd af donna Lucrezia frön ett hörn
betraktar allt).
Lucrezia Borgia!

DONNA LUCREZIA.
Det är några dagar sedan, då I, I alle, som nu ären här,
triumferande utsaden mitt namn. I dag sägen I det med förskräckelse.
Ja, I kunnen väl betrakta mig med edra af fruktan stillastående
ögon. Det är jag själf, mine herrar. Jag kommer för att förkunna er
en nyhet, den, att I alla ären förgiftade och att ingen af er ännu
har en timme att lefva. Söken ej att komma undan. Salen här bredvid
är uppfylld af lansar. Nu är det min ordning, nu är det jag, som kan
tala högt och trampa er under mina fötter. Jeppo Liveretto, gå och
sök upp din farbror Vitelli, som jag låtit mörda i Vatikanens hvalf!
Ascanio Petrucci, gå och sök upp din kusin Pandolfo, som jag låtit
lönnmörda för att frånröfva honom hans stad! Oloferno Vitellozzo,
din onkel önskar träffa dig, du vet väl, Fago Appiani, som jag låtit
förgifva under ett gästabud! Maffio Orsini, gå och tala i andra
världen om mig med din bror af Gravina, som jag låtit ombringa under
hans sömn! Apostolo Gazella, jag har låtit halshugga din far,
Francisco Gazella, jag har låtit strypa din kusin, Alfonso af
Arragonien, gå och träffa dem!—På min ära! I hafven gifvit mig en
bal i Venedig, jag skall gifva eder ett gästabud i Ferrara. Fest som
fest, mine herrar!

JEPPO.
Ett grymt uppvaknande, Maffio!

MAFFIO.
Låt oss tänka på vår Gud!

Lucrezia fortfar att häda de mållösa herrarne och ger munkarne befallning att föra dem i nästa rum, där allt är i ordning för dem. Då munkarne på hennes vink träda åt sidan, ser man fem likkistor, och Lucrezia säger: