"Det är rätta antalet. De äro fem. Unge män! I hafven ryckt hjärtat utur en olycklig kvinna och förstoden icke, att hon skulle hämnas! Här är din, Jeppo. Maffio, här din. Oloferno, Apostolo, Ascanio, här stå edra."
GENNARO (som hon ej hittills sett).
Det fattas en sjätte, hertiginna!
DONNA LUCREZIA. Himmel! Gennaro!
Hon befaller alla att aflägsna sig och blir ensam med Gennaro. Denne äger ännu kvar den flaska med motgift, som han fått af Lucrezia. Hon uppmanar honom att intaga däraf; men då han hör, att det icke är tillräckligt för att rädda flere än honom ensam, fattar han en knif och hotar att nedstöta Lucrezia. Hon bönfaller om förskoning, och han är på vägen att bevekas, då han från närmaste rum hör sin vapenbroders röst, som döende uppmanar honom att hämnas. Han nedstöter henne, och dramen slutas med Lucrezias utrop:
"Ve!——Du har dödat mig!—Gennaro! Jag är din mor!"
I det föregående har man sökt gifva en exposition af själfva dramen, så fullständigt som utrymmet tillåtit, och säkert har den uppmärksamme läsaren redan af detta sammandrag kunnat inhämta, huru många svaga sidor man med skäl kan klandra i detta Hugos berömda arbete. Att förbigå en mängd osannolikheter redan i de första scenerna, huru vill man förklara de fem herrarnas uppträdande i Ferrara, i Lucrezia Borgias egen hufvudstad, denna kvinnas, som dödat en anförvant till hvar och en af dem, som begått de onaturligaste brott, som på alla punkter af sitt område kunde befalla öfver gift, svärd och dolkar, och som de några dagar förut på det grymmaste blottställt, kränkt, sönderslitit? Svagt och otillräckligt motiveras denna oförsiktighet genom nödvändigheten för dem att åtlyda republiken Venedigs vilja, som utsett dem att åtfölja ambassaden till Ferrara. Men äfven om man skulle vara nog lättrogen att antaga deras ord för sanning, då de säga, att de icke kunnat undvika att utföra den beskickning, hvartill republiken bestämt dem, huru skulle man kunna öfvertygas om att de ägde sitt fulla förstånd, då de företogo sig att på förhand reta en lejoninna, i hvars bur de visste att de skulle komma att straxt därpå inneslutas. Verkeligen, för att vara mindre allvarsam, hade de unga herrarne blott yppat den scen, som föregick mellan dem och Lucrezia Borgia, hade republiken Venedig både tackat dem för upptäckten och i nåder förklarat dem oskickliga för en ambassad, icke blott till Borgier, utan äfven till de saktmodigaste furstar i världen. Emellertid kunde nu icke de unga herrarnas gesantskap inställas, utan att hela dramen skulle blifva om intet, och man måste låta dem vara i Ferrara, hvarje rimlig invändning till trots.
Men ambassaden har uppfyllt sin bestämmelse, och de fem unga riddarena, som icke spara att skildra de förfärliga verkningarna af Borgiernas öfverallt gömda förgift, skulle, efter hvad de själfva säga, kunna afresa utan att saknas i den talrika svit, som hörde till beskickningen. Då blir det en bal hos prinsessan Negroni, i ett palats, som stöter till hertiginnans. De kunna icke försaka den. De infinna sig, de träffa där ingen utom den spanska Gubetta och några damer, ingen af ambassadens chefer, ingen af dess personal, inga gäster för öfrigt, de fira en bal, fjorton personer till antalet, just desamma, som förolämpat Lucrezia Borgia, men de misstänka ingenting, ingen af dem visar fruktan för det Cypervin, som flöder, ingen enda af alla dem, som några stunder förut hört dessa ord: "Man dör, och då först påminner man sig att för sex månader eller ett år sedan ha druckit ett glas Cypervin hos en Borgia." De misstänka ingenting, ty de måste dö, eljest skulle dramen blifva om intet; de måste dricka, alla rimliga invändningar till trots.
Ändteligen är dramen på den punkt, att de muntra herrarnas enfaldiga lättrogenhet hunnit besegras. De märka försåtet, och Lucrezia inträder själf, förkunnande dem, att de samteligen fått förgift. Hon ser ingen fara i att inträda ensam, endast följd af några psalmsjungande munkar, till fem unga ädlingar, som afsky henne, som veta sig bära ett förgift i sina ådror, hvilket hon räckt dem och som inom en timma skall föra dem i grafven. Hon anar ingen våda i att egga deras hämnd genom det bittraste gäckeri i den stund, då de med döden för sina ögon, men med ännu obrutna krafter omgifva henne, utan band på sina armar, utan hinder för sitt anfall, utan fruktan och utan hopp. Hon måste dö, eljest skulle dramen förlora en katastrof, och hon inträder därföre ensam, hjälplös och trygg, alla rimliga invändningar till trots.
Men det är icke för någon af de fem ädlingarnes hand Lucrezia får falla. Det måste blifva en scen ännu, där hon skall lämnas ensam med Gennaro, hotas med döden, tigga om sitt lif och sluteligen mördas af sin egen son. Allt detta måste ske, eljest skulle katastrofen blifva mindre bjärt. Och därföre måste de fem hjältarne, republiken Venedigs representanter, med ungdom, mod och adel i sin barm och med vapen att gripa till, när de behagat, lika arma, oskyldiga offerlamm på Lucrezias befallning följa ut med en redlös tropp af gamla munkar, utan att lyfta en hand, utan att säga ett ord,—alla rimliga invändningar till trots.
En sådan löshet i motiver och sammanbindning finnes icke blott i de detaljer, som nu blifvit anförda, utan röjer sig nästan öfverallt i denna dram och stör enheten äfven i dess minsta delar. Det vore lätt att förfölja fel af dylik beskaffenhet ända in i småsaker och visa, huru nästan hvarje effekt är köpt genom uppoffringar af ett poetiskt konstverks första lagar, natur och konsekvens, men detta skulle leda till en vidlöftighet, som här icke vore på sin plats. Hvad som i allmänhet kan anmärkas är, att man har svårt att inse, hvad de oftanämnde fem ädlingarne öfver hufvud taget hafva att uträtta i hela dramen. Aro de där för att skildra Lucrezia Borgias förgiftningar och bestyrka dem med sin död, så måste man tillstå, att samma ändamål kunnat vinnas med mindre tillställningar och mindre offerpersonal. Tager man åter bort dem, så återstår nästan ingenting af hela stycket. Gennaro åter, hvarföre är han införd? Vi skola söka en förklaring öfver allt detta i det recept, efter hvilket V. Hugo anordnat sin dram och hvilket han själf anför i företalet till densamma. Det lyder så: "Ta den mest afskyväckande, tillbakastötande och mest fulländade moraliska vanskaplighet, lägg den i hjärtat på en kvinna, hos hvilken den mest kan visa sig. Gif henne den högsta skönhet, gif henne furstlig värdighet; beslöja sedan denna moraliska fulhet med en ren känsla, den renaste som en kvinna är mäktig af, med moderskänslan, med ett ord gör af ett vidunder en mor, och vidundret skall vinna ert deltagande, skall röra er till tårar, ja, denna vidunderliga själ skall nästan tyckas vara skön för edra ögon."—Här finna vi lätt nyckeln till gåtan. De fem herrarne äro indragna i dramen för att förhöja Lucrezias moraliska afskyvärdhet, Gennaro åter för att utgöra ett föremål för hennes modersinstinkt. Också visar hon tämmeligen regelbundet, scen för scen, än den ena, än den andra sidan af sin vidunderligt hopfogade person. Men att hennes moderskänsla skulle vara försmulten med hennes gärningar, att denna skulle ligga på botten af hennes raseri och helst i någon mån föranleda de brott, hon begår, sådant må man icke ens begära.