Så tvifla då uppå din trolldom, låt
De afgrundsänglar, du i mörker tjänat,
Dig säga, att utur sin moders lif
I förtid Macduff skars.——

Att framställa de enskilta dragen af denna beundransvärda tragedi är för vårt ändamål icke nödigt. De äro alla med inspirerad klarhet hållna i samma syftning som de redan antydda och skola icke undgå den uppmärksamme läsaren af Macbeth. Men en omständighet bör icke förbigås: lady Macbeths straff. Denna kvinna har från början lefvat blott för sinnenas värld och för den uppoffrat allt. Så länge det sinnliga skimret lyser för hennes ögon, så länge hon är vaken, tänker och ser, är hon lugn eller kan åtminstone dölja sitt samvetes kval. Men i sömnen, då den jordiska glansen icke bländar henne, då hon är död för de tjusningar, som förledt henne, står hon upp, vandrar klagande omkring och äger af allt endast blodfläckarna på sina händer, dem hon vill och icke kan rentvå.—

Alla äkta konstskapelser äga med hvarandra gemensamt det, att vara ursprungna ur en enkel grundtanke, hvilken liksom en lifsfläkt danar och genomströmmar alla deras partier. Jag har aldrig läst Macbeth utan att stanna vid denna tanke: Hvad båtar det människan, om hon förvärfvar hela världen och dock tar skada till sin själ? Denna suck, en suck ur kristendomens innersta hjärta, lifvet i legenderna, lifvet i tron på underverken, äfvensom i eremitens och martyrens handling, är lifvet i tragedien Macbeth; och om detta icke kan nekas, hafva vi funnit ett svar på vår fråga: Ar Macbeth en kristlig tragedi?

NÅGRA ORD OM POEMET "FJALAR" OCH SAIMAS KRITIK ÖFVER DETSAMMA.

Då jag af en i Saima för någon tid sedan inrymd recension öfver min dikt "Kung Fjalar" fått anledning förmoda, att detta poem af flere kan hafva blifvit fattadt annorlunda, än jag tänkt mig det, finner jag mig föranlåten att yttra några ord till förklaring. Och som ett omständligare upptagande och bemötande af alla enskilta anmärkningar och påståenden i nämnda recension skulle ligga på sidan om mitt hufvudsakliga syftemål med denna uppsats, ber jag på förhand, att den benägne läsaren icke väntar ett sådant.

Till en början måste jag anmärka att, då jag läste Saimas till berömmelse för min komposition yttrade tanke, att det dramatiska i Fjalar, det rätt tragiska skulle ligga i en konflikt emellan stat och familj, i det att kungen för statens skull våldför familjen, jag med oro befarade, att något ord, någon vändning i dikten skulle föranledt till en sådan uppfattning. Jag har noggrant eftersett och till min tillfredsställelse icke funnit mig hafva förtjänt ett sådant beröm. Men till Saimas besinnande vill jag framställa en fråga: Hvilken sedlig, hvilken gudomlig, tragisk rättvisa skulle väl ligga däri, att en människa, som för det högre intresset, för samhällets väl, uppoffrar det lägre, familjen, och gör det så, att hennes eget hjärta närmast drabbas af detta offer, att en sådan yttermera och till tack skulle straffas och krossas af en högre makt? Saken är enkel, men oförklarligt vore det, huru Saima kunnat fatta en sådan åsikt, om man icke hade anledning förmoda, att hon blifvit ledd därtill af en framställning hos Hegel i hans estetik, hvari yrkas, att i de skönaste af den grekiska skaldekonstens dramatiska alster, i flere af Sofokles' tragedier, och särdeles i hans Antigone, det höga intresset hvilar på en kamp mellan de båda sedliga makterna: familj och stat. Detta förhållande synes nu Saima utan vidare betänkande hafva antagit för verkligt och inlagt i Fjalars saga. Det är väl sant att, äfven om Hegels påstående vore grundadt, en konflikt af ofvannämnd art dock ingalunda behöfde finnas i Fjalardikten och att man således kunde lämna en undersökning af den Hegelska uppgiftens pålitlighet å sido, men då den i Saimas kritik fått en så stor vikt, kan det vara af intresse att skärskåda, huruvida ens den äger grund eller icke. Må vi därföre, innan vi gå vidare, ägna en stunds uppmärksamhet åt det Sofokleiska mästarstycket Antigone.

Innehållet af denna tragedi är i korthet följande. Tvenne bröder hafva stupat i envig med hvarandra vid Tebe, den ena anfallande sin fädernestad, den andra försvarande densamma. Stadens behärskare Kreon förordnar, att den ena skall begrafvas med heder, den andra, till straff för sitt fientliga anfall, lämnas obegrafven. Antigone, en syster till de fallne, jordar, i trots af kungens förbud, sin broder och blir till straff därför lefvande innesluten i en graf. Af sorg öfver hennes död dödar sig Kreons son, och för dennes skull åter tillskyndar sig äfven Kreons gemål döden.

Sådan är uppställningen. Skulle nu skaldens mening varit att skildra en strid mellan familj och stat, så hade efter all rimlighet staten och dess representant Kreon bort blifva den segrande och familjeintresset såsom ett underordnadt moment krossas i Antigones person. Men långt ifrån att detta vore fallet, uttalar Antigone in i döden den glada öfvertygelse, att hon lider för en hög, en helig sak, då däremot kungen, sedan han vaknat till besinning, förebrår sig sina handlingar och klagar öfver en förblindelse, som kommit honom att förgäta lagar af högre ursprung än hans egna härskarebud. För att kunna förklara detta förhållande, som i så tydliga ord uttalas, måste man söka dramens grundtanke på helt annat håll än där, hvarest Hegel trott sig finna densamma, och man torde träffa den nära nog, om man antar, att den ligger i Kreons krossade öfvermod, i hans straff för det att han själfviskt uppträdt i strid mot en helig sed, en gudomlig lag. Det förbud, han utgaf mot den dödes begrafning, var blott ett uttryck af en härskarenyck hos honom själf, var icke i samhällets intresse och förnärmade den rättighet, som enligt grekisk tro de underjordiska gudarne ägde till besittningstagande af hvarje afliden och som icke ens Zeus själf fick förmena dem. Detta var Kreons brott, och därföre tilltalar honom äfven den blinde siaren Tiresias: "Du

kvarhåller obegrafven, oinvigd,
Från underjordens gudar afstängd, här en död,
Fast icke du, fast öfvervärldens gudar ej
Ha rätt därtill, men du blott tvingar dem därtill.
Och därför lura hämndens makter straffande,
Hades' och gudarnes Erinnyr, hur du må
Af samma ofärd snärjas, som du själf beredt."

[Alla här citerade verser anföras ur Palmblads öfversättning
af Sofokles.]