Alltfrån början uppträder Kreon öfvermodigt yrkande å hörsamhet för sina befallningar, icke därföre att han anser de uttala en högre lag, en gudomlig vilja, utan blott därföre att de gifvits af honom såsom härskare. Så säger han:
"Icke höfves det,
Att den, som är en annans träl, sig bröstar käckt,
Men denna mö att fräckhet öfva har sig lärt
Och djärft att öfverträda föreskrifven lag."
Antigone däremot betraktar sig ständigt blott som en verkställarinna af högre bud, för hvilka de af Kreon gifna måste falla till intet, och anser sig som en syster till den aflidne närmast förpliktad att uppträda i sådan egenskap.
Så svarar hon kungen, då denne förebrår henne att hafva öfverträdt hans lag:
"Ej Zeus det var, som kungjort hade detta bud,
Ej heller Dike, som beskyddar död mans rätt,
Ej de ha stiftat sådan lag för mänskorna.
Och ej jag trodde, att en dödligs stadganden
Ha sådan kraft, att de förmådde omkullslå
De högstes obeskrifna, ofelbara lag.
Ej från i dag, ej från i går den lefver, nej,
Från evighet, och ingen vet den stund, den gafs.
Fördenskull ej af rädsla för ett mänskligt bud
Jag borde, pliktglömsk, straffas af de himmelska."
Men det är ej Antigone ensam, som betraktar Kreons stadgande ur denna synpunkt. Det är ett brott äfven i de öfriga i dramen uppträdande personernas ögon. Då Kreon till sin son yttrar:
"Har jag mig villat, då min tron jag skydda vill?"
svarar denne:
"Ej den du skyddar, då du trampar gudars lag."
Själfva koren, som eljest af Antigone förebrås att af fruktan för kungen otillbörligt dölja sin öfvertygelse, beledsagar henne, då hon bortförs för att lefvande begrafvas, med denna sång: