"Dock ärekrönt och följd af beröm
Du vandrar till skuggornas gömda hem;
— — — — —
I följd af den lag,
I ditt inre du bär, bland mänskor allen
Till Hades du lefvande nedgår."
Tydligast röjer den blinde siaren, att han anser Kreon hafva förnärmat gudarnas rätt och därigenom ådragit icke blott sig, utan äfven samhället deras hotande vrede, då han, efter beskrifningen öfver de olycksbådande tecknen vid offringen, tillägger:
"I denna fara blott för din skull staden bragts,
Ty hvarje altar, hvarje härd, som finnes här,
Besöladt är med fåglars och med hundars spis,
Som de från Polyneikes usla lik ha ryckt.
Si, därför taga gudarne ej mer emot
Vår offerbön och lågorna af offerlår."
Här finner man ganska klart, att Kreon räknas hafva handlat i eget och icke i statens syfte och att således det ena af de förmenta stridande momenterna i denna dram alldeles saknas. Fattar man saken så, att Kreon, förblindad af öfvertygelsen om sin rätt och makt som envåldsherre, trädt i strid mot gudarne och att Antigone däremot i enlighet med deras lag bryter mot hans, skall man finna äfven upplösningen i dramen skön och konsekvent, i stället för att den ur den andra synpunkten skulle vara lika omotiverad som sårande. Väl krossas äfven Antigone, men huru annorlunda ljuda icke hennes afskedsord:
"O grift, o brudgemak, o hem i jordens famn,
Dit, för att evigt dväljas, jag nu vandra skall"—o.s.v.,
då hon så gladt uttrycker hoppet om ett kärt återseende af fader, moder, broder, och så förtröstansfullt frågar:
"Hvad har jag brutit mot de högstes himlabud?"
huru annorlunda än Kreons sönderslitande förtviflan, då han beröfvad sin son, hvars hat in i döden han ådragit sig, i känslan af sin skuld utbrister:
"O ve!
O bröst utan sans, hvad dödsbringande,
Hvad gräslig skuld du begått!
Skåder dödsoffret, sen
Hans banman, som mördat blod af egen blod!
Fröjdlösa följd af mina råds vettlöshet!"
och koren svarar honom: