"Nu tyckes du, fast alltför sent, det rätta se."
Om, såsom jag hoppas, efter denna utläggning af den Sofokleiska tragediens innehåll och mening, tvifvel uppstår hos läsaren om pålitligheten af Saimas antaganden i afseende å den, skall detta tvifvel sannolikt föranleda till närmare pröfning äfven af andra yrkanden i recensionen och åtminstone göra uppfattningen af min dikt friare och mindre beroende af någon förutfattad mening. Och med denna fördel på min sida går jag nu till framställningen af kung Fjalars saga.
Det första, som härvid nödvändigt måste fasthållas, är att Fjalar framträder såsom trotsande gudarne, såsom hyllande den öfvertygelse, att den starke, oberoende af dem, kan skapa sin värld och sitt öde. På detta Fjalars öfvermod och på intet annat är kompositionen byggd. Att det i och för sig icke saknar rimlighet, finnes lätt, om man ger akt på att Fjalar länge varit van att härska, att segra, att se allt vika för sin vilja. Han har öfverallt varit den öfverlägsne, han har lärt sig tro på sig själf, han glömmer sitt beroende af gudarne och aflägger sin stolta ed. Dargar uppträder varnande, hotande; men långt ifrån att svikta, öker kungen sitt trots, han, människokufvarn, ställer sig nu till kamp mot gudarne och firar, ehuru med blödande hjärta, sin triumf öfver dem, i det att han ger åt döden sitt barn. Nu börjas striden, eller rättare, striden har fortgått redan, äfven gudarne hafva framträdt i handling, fastän tyst, såsom det ägnar dem, ty gudar stoja icke. De hafva handlat i Fjalars egen handling, de hafva låtit honom skilja sin dotter ifrån sig. Fjalar skulle icke få hafva de båda barnen omedelbart under sina ögon, icke bevaka deras framtid så, som han kunnat göra det, om de vuxit opp i hans vård, han måste skilja dem från hvarandra och själf förlora det ena ur sikte; gudarne ville så, Fjalar måste handla i deras plan, och hvad han tyckte sig göra till sin egen vissa seger, det gjorde han just till deras.
I förbigående torde jag här få bemöta ett inkast, som förekommit på något af våra tidningsblad, att nämligen en motsägelse skulle ligga däri, att Fjalar uppoffrar sin dotter, ehuru han icke tror på gudarnas makt. En sådan otro röjer Fjalar icke. Tvärtom visar han just genom sin handling, att han tror på deras både tillvaro och makt, ehuru han tillika förmenar sig själf, genom att uppbjuda all sin kraft att verka och försaka, kunna göra deras råd om intet, kunna besegra dem. Han förnekar ej gudarne, han föraktar ej deras makt, han tror blott sig själf vara mäktigare än de.—Men jag återkommer till sagan.
Fjalar har låtit utkasta sin dotter i hafvet. Att hon genom ett halft under räddas är väl nödvändigt för utvecklingen af händelserna, men utgör visst icke någon finhet i kompositionen. Gudarne synas här för mycket närvarande, göra här liksom en för tydlig ansträngning, de nödgas gripa i händelserna med hela handen, i stället för att styra dem med en knappt märkbar vink af det minsta finger; detta visar dem icke i deras rätta storhet. Men snart uppträda de åter mera egendomligt.
Fjalars namn var kändt öfverallt. Hans företag, hans öden kunde rimligtvis icke blifva obekanta. Hvarhelst hans dotter kom att hamna, skulle man således genom den enklaste sammanställning af händelserna igenkänna henne såsom hans. Men sådant hade korsat gudarnas plan, det fick icke ske, och Fjalar måste göra det sista, som på honom berodde, för att hindra det. Han sättes i rörelse af sin egen själfviskhet, sorgen öfver sitt barn, harmen att hans seger varit honom så dyrköpt, kanske blygseln öfver att han visat sig svag och sviktande; hela tilldragelsen är för honom bitter, han vill icke se den bekantgjord, och han förbjuder hvar och en att med ett ord erinra om den. Ytterst är det dock blott gudarnas vilja, Fjalar här verkställer; för dem var det nödvändigt, att Oihonna förblef okänd, och den stolte kungen måste afskära möjligheten af hennes igenkännande. Här är sagan åter finare, här styra gudarne mera förborgadt.
Men nu har också Fjalar gjort allt, hvad han förmått göra för att befordra de högre makternas afsikter, han har nämligen bortskaffat dottren unnan sin uppsikt och ställt så till, att hon icke ens af främmande skulle kunna upptäckas vara hans. Det skall kanhända skänka någon ett nöje att betrakta, huru den väldige styraren af lifvets gång nu bortkastas af gudarne såsom ett onyttigt verktyg och lämnas kvar i sin blinda själfbelåtenhet, i stoltheten öfver sin förmenta seger, medan de själfve, aldrig slumrande, sakta verka för sitt mål.
Det är förut antydt, att gudarnas sätt att handla i samma mån bör förefalla upplyftande och dem värdigt, som det icke uppenbarar sig i ett grott ingripande i sakernas naturliga gång, utan i en vis och tyst ledning af dem. Genom det skenbart obetydliga, genom det under vattnet dolda lilla rodret styres kolossers lopp; så foga de himmelska blott ett obemärkt roder vid händelserna, och de gå i deras plan.
Dikten öfvergår nu till Oihonna. Att hon kom att hamna i Morven, däri torde vi längre fram kunna finna en afsikt; hvad som närmast möter vår uppmärksamhet är, att hon skildras såsom skön.
Skulle man i hennes fägring blott vilja se uttrycket af den svaghet för vackra figurer, som vi, diktens män, gärna röja, så inrymde man den en för inskränkt betydenhet. Här är den nämligen nödvändig, ja, man kunde säga gifven henne af gudarne, icke af skalden. Hon måste vara skön, för att hennes rykte skulle spridas och hinna Hjalmar. Han, den unge vikingen, kunde blott sålunda dragas till henne, om det icke skulle ske genom en blind nyck utan rimlighet och sanning. Alltså, hon blef skön, vi äro berättigade att föreställa oss det, i högre makters vård och efter deras vilja, emedan hon blott såsom sådan kunde af Hjalmar blifva bemärkt och sökas. Men just denna hennes skönhet, som å ena sidan var nödvändig för gudarnas plan, var å den andra ett stort och hotande hinder för densamma; ty under samma villkor, som den borde fängsla Hjalmar, skulle den äfven utöfva verkan på hennes omgifning i det land, där hon befann sig, och sålunda helt naturligt och omedelbart framkalla förhållanden sådana som de, hvilka i den andra sången af poemet träda i den uppenbaraste konflikt med de högre makternas råd. Fasthåller man i sin föreställning denna konflikt, så torde man finna, att äfven den andra sången i Fjalar icke är en blott lösryckt episod, utan ganska nära förbunden med diktens helhet. Skall Oihonna här bortges åt någon af Morannals söner, och skall hon själfmant möta med kärlek någon af dem? På dessa frågor hvilar intresset, må vara till och med det dramatiska, i denna sång. Blir hon maka åt någon af kungasönerne, så är rimligheten af hennes förening med Hjalmar afskuren, så har Fjalar segern. Det är sant, för läsaren uppträder Oihonna här icke ännu tydligt presenterad; men en lätt aning torde dock snart leda honom på tanken, att det är Fjalar-dottrens öde, som med hennes afgöres. Är man nu intagen af intresse för gudarnas sak och tänker sig, att den är förlorad, om Oihonna blir förmäld, måste man, då man alls icke ser gudarne göra något ingrepp i händelsernas enkla gång, öfverallt i sången se hotande anfall och sväfva i ovisshet om utgången. Först skall man icke med likgiltighet afbida den gamle kungens beslut, då hans söner uppmana honom att bortge Oihonna åt någon af dem. Det gäller på ena sidan hans rikes välfärd, hans söners framtida lugn och friden inom hans familj, å den andra en okänd, främmande, ur hafvet räddad flickas rätt att få följa sitt tycke och själf bestämma sitt val. Skall han icke besluta sig för hennes uppoffrande, då det är fråga om att därigenom befordra sina viktigaste intressen? Man måste väl anse gudarnas seger här vara åtminstone tvifvelaktig, och dock hafva de obemärkt på förhand aflägsnat all fara. I hvarje annat land på den tid, inom hvilken dikten faller, hade Oihonna blifvit bortgifven; men här är det Morvens kung, som dömer, bunden af stora, dyrkade fäders seder, af minnen från Finjals och Ossians dar. Gudarna behöfva icke gripa våldsamt in i händelserna, de hafva styrt så, att Oihonna kommit till Morven, de behöfva icke synas nu i själfva striden, det hade varit mera grott och mindre mäktigt. De veta, att Morannal icke kan korsa deras afsikt.