Samlade arbeten II

by Johan Ludvig Runeberg

Förhållandet är detsamma i de följande scenerna i sången. Öfverallt ser man gudarnas seger ställd i våda och åter betryggad utan deras omedelbara inskridande genom något redan på förhand afgjordt, något som de liksom längesedan förberedt utan betraktarens vetskap. Oihonnas sinne är redan förut så stämdt, att gudarne kunna lämna sin sak i hennes händer. Hon, den nordiska tärnan, med vikingars blod i sina ådror, älskar modet, kraften; friskheten; men Finjals ättlingar äro milda, nästan förvekligade: Hon har lärt sig jaga på Morvens kullar, hon har i kungasalen lyssnat till sångerna, från fordom, och då den stolte jägarn kommer, säger hon: "Min båge har klang som din", och den smäktande kärlekssångarn visar hon till blommorna i dalen, att sjunga för dem. Äfventyret går dock längre. Det finns en yngling, stämd för strid och bragder, tidigt pröfvad i drabbningen, ägande allt, hvad man tycker Oihonna fordra af den, hon skall kunna älska. äfven han begär hennes kärlek och afvisas. Hon ser i honom en broder, hon kan ej blifva hans. Här tyckas gudarne sist liksom leka med faran, då den för betraktarens öga framstår som störst. Ty det är dock nära nog en lek att låta just den känsla hos Oihonna, som nekar henne att blifva den blott som broder ansedde främlingens maka, föra henne i den verkliga brodrens armar.

Men om man vill vidhålla det inkast, att Oihonna ingenstädes i sången bestämdt utpekas såsom Fjalars dotter och att läsaren således i den icke kan se och följa annat än en ung, obetydlig flickas idé, torde dock det intresse, man i sådant fall förlorar, snart nog ersättas, då man ändteligen upptäcker det sanna förhållandet och tanken faller tillbaka på det förflutna. Man skall nämligen då se händelserna, som under deras fortgång föreföllo mindre viktiga, på en gång uppenbara sig såsom betydelsefulla och blott lifligare öfverraskas af upptäckten, att gudarne afböjt faror, dem man icke anat. Diktens scener äga i detta afseende vackra motsvarigheter i det verkliga lifvet. Men för att sentera kompositionen på detta sätt (jag återkommer ännu till en förut berörd omständighet) måste man fullkomligt aflägsna all föreställning om någon konflikt mellan familj och stat såsom utgörande ett grunddrag i poemet och helt enkelt hålla sig vid den brytning, som fortgår mellan Fjalars vilja och gudarnas.

Tredje sången börjas med att vidare utföra målningen af Oihonna. Om man, efter den karaktär hon röjer i den andra, ville tycka, att gudarne behöft dana henne alltför ovanlig, nästan okvinnlig, för att betrygga sin seger, finner man henne här sammanställd med den veka, kvinnliga Gylnandyne. Visserligen, hade hon varit till lynnet fullkomligt sådan som den sörjande, öfvergifna älskarinnan, skulle hon väl icke försmått den kärlek, som ägnades henne; men å en annan sida, huru litet äro ej de båda flickorna hvarandra olika. Båda röja de i så många fall samma tycken, båda söka de ett föremål för sin kärlek, sakna, dyrka och svärma. Oihonna, Fjalars dotter, är blott litet mera högsint, litet mindre vek, och på denna obetydliga skiftning i hennes sinne ser man sålunda att gudarne räknat.

Det är svårt att ända in i små detaljer så ådagalägga diktens mening, att den öfverallt skall kunna gripas med blotta tanken. Mycket måste öfverlåtas åt sensationen ensam. Detta anmärkes med särskildt afseende å scenen mellan de båda flickorna, såvida min utläggning af dess betydelse i dikten lätt kan förefalla ofullständig, till och med sökt. I öfrigt erkänner jag villigt, att gruppen af de två jägarinnorna i natten mellan dagg och stjärnor varit för mig så frestande att måla, att jag icke gärna kunnat afhållas af annat, än att teckningen varit i uppenbar strid med taflan i dess helhet.

Uppträdet mellan Fjalar och hans son på hafvet har Saima ansett i hög grad kapriccieradt. Vi må då se bort från den schattering, Oihonnas personlighet får genom hennes berättelse om detta äfventyr, äfvensom från den förberedelse till hennes förening med Hjalmar här göres, hvilka båda fördelar må betraktas endast såsom bisaker, och uteslutande hålla oss till blotta händelsen, som hon beskrifver. Följande anmärkningar erbjuda sig då själfmant.

Hittills har gudarnas sätt att leda Oihonnas öden utgjort ett föremål för skildringen. Det är dock icke på henne ensam deras seger beror, äfven Hjalmar har sin betydelse för den. Underkastar han sig sin faders lag och förblir hemma i frid och hvila, så är det ingen rimlighet, att han skall möta och vinna Oihonna. Hos honom väckes således i enlighet med gudarnas ändamål samma kämpahåg, som fört hans fader i dennes ungdom ut på vikingafärder, och han följer den och far. Men alldeles så, som Oihonnas fägring på en gång var nödvändig för de himmelska makternas plan och medförde den våda för densamma, att hon i följd af denna sin skönhet lätt kunde komma att af någon annan på förhand bortryckas från Hjalmar, har dennes nödvändiga brott mot fadrens lag och vilja här den fara med sig, att Fjalar efter sitt stolta, stränga och oböjliga lynne kunde taga en blodig hämnd på sin son och sålunda, ehuru omedvetet, göra gudarnas seger om intet. Vill man nu åter se händelserna gå sin naturliga gång och personerna handla fritt och utan omedelbart tvång, skall man icke kunna vara så viss om utgången af detta äfventyr, att icke äfven dess lösning skall motses med intresse. Och ändteligen, då man ger akt på huru den gamle kungen, hvars arm varit för svag att klyfva sonens hjälm, slutligt besegras af hans blottade anlet, kan man äfven här finna skymten af de makter, som redan tidigare i dikten med små, nästan omärkliga medel doldt, men säkert verkat till sin seger.

Det kan anmärkas, att den svaghet, Fjalar röjer såväl här som i första sången, då det är fråga om att uppoffra ett af barnen, vore mindre förenlig med hans lynne i öfrigt. Onaturlig vill jag icke tro att den skall anses. Men för dikten har den en viktig betydelse, emedan Fjalar genom den framstår såsom människa, värd att af gudar vårdas med samma kärlek, som den han känner för sina barn. Utan denna mänskliga känsla hade han rimligare förskjutits af gudarne såsom stel och förstockad, än blifvit, såsom fallet är här, ett föremål för deras tillrättavisning och ledning. Ty att i den hårda aga, som drabbar honom, ligger lika mycken nåd som stränghet, är en sak, som längre fram skall ådagaläggas.

Fjärde sången för Hjalmar till Oihonna. Här har Saima fäst en ogillande uppmärksamhet vid den omständighet, att Hjalmars frieri saknar all romantisk färg, att han på kämpavis med svärdet skaffar sig en brud. Att detta är enligt med tidens kostym, kan icke nekas och erkännes också af Saima. Men att flere andra lika viktiga, kanske viktigare motiver ligga till grund för en sådan behandling af saken, tyckes icke hafva blifvit varsnadt. Hade Hjalmar uppträdt som en romantiserad kärlekshjälte, hvad hade väl varit rimligare och mera enligt det lynne, som dikten gifvit Oihonna, än att han blifvit försmådd och afvisad af henne likasom de flere andra dylika, hvilka hon förut förskjutit? Däremot fulländas just genom det friska, manliga draget hos Hjalmar, att med vapen genomdrifva sin vilja, den karaktär hos honom, som redan tidigare gjort honom intressant och dyrbar för Oihonna. Vidare måste erkännas, att en bjärtare romantisk kolorit, ett mera intresseradt dröjande vid teckningen af ett kärleksförhållande mellan tvenne syskon, haft med sig så mycket anstötligt för natur och känsla, att det varit i högsta grad oartistiskt att icke undvika allt sådant. Och sist, då på de båda syskonens förmälning all vikt i kompositionen hvilar, men däremot alls ingen på höjden och beskaffenheten af deras kärlek, hade en utförligare behandling af den haft ingen betydelse för det hela och således blott åstadkommit, jag vågar mena det, den enda, rätt kapriccierade episod i hela poemet.

Äfven här kan man således antaga, att i Hjalmars uppträdande med väpnad arm en högre skickelse uppenbaras, såvida han blott på detta sätt kunde fängsla ett lynne sådant som Oihonnas. Ingenting hade varit lättare för skalden än att föra Hjalmar till Morven och låta honom där, romantiskt utstyrd, med kärlek vinna Oihonna, men sådant har man undvikit för att icke fela mot diktens antecedentier och för att icke nödgas begå det fel att i en skildring af gudars styrelse låta dem, alltefter ögonblickets kraf, rubba sina förut gifna, bestämda lagar.

Men var det i följd af Oihonnas lynne nödvändigt, att Hjalmar skulle fria som viking och icke som riddare, så föranleddes åter häraf nya äfventyr för honom och för gudarnas sak. Stormen på hafvet, Morvens anryckande härar, striden, särdeles anfallet mot Hjalmar af Morannals alla söner, äro skildringar, som, betraktade ur denna synpunkt, icke borde vara främmande för dikten. Och då Morannal vid enviget mellan de unga kämparne befaller sina söner möta främlingen blott en och en, är det icke kungens ädelmod ensamt, som kan väcka intresse, utan fastmer den omständighet, att Oihonna blifvit förd till ett land, där en sådan adel i seder och lynnen var ärfd och hemfödd. Jag erinrar i synnerhet här om hvad redan förut blifvit antydt, att Oihonnas uppträdande i Morven icke bör betraktas som en tillfällighet, utan som en afsiktlig styrelse från de makters sida, hvilkas storhet och seger var förbunden med Hjalmars.