I öfrigt torde här såsom en bisak få anmärkas, att skildringen af den gamle Morannals person och hans död icke betydelselöst inleder femte sången af Fjalar. En jämförelse mellan de båda kungarne skall åtminstone visa den sistnämndes skuld större och i följd däraf det hårda slag, som drabbar honom, desto mer berättigadt. Man må blott ge akt på huru Morannal, ehuru han icke ärft någon tro på höga, eviga gudar, likväl troget och ödmjukt håller sig fast vid dyrkan af sina fäders bleknade hamnar, medan Fjalar trotsande sätter sig opp mot makter, hvilkas öfverjordiska tillvaro och gudomliga storhet den religion, i hvilken han uppvuxit, lärt honom känna.
I femte sången, just när allt är förberedt för att krossa Fjalar, når hans själfförtröstan sin höjd. Han solar sig i sitt lands härlighet, den han förmenar sig ensam hafva skapat, och då han af Sjolf erinras om gudarne, drifver stoltheten öfver den förmenta segern honom att nästan förneka dem. Han kallar dem nu makter, dem ingen sett, drömmars väsen, hvilkas välde man vill nödga honom att erkänna, ehuru han så fullkomligt bevist deras vanmakt. Ännu då Dargar så plötsligt och öfverraskande inställer sig på hans uppmaning, bjuder han till att i hans uppträdande se blott en slump. Så söker han fortfarande stå fast i sin stolthet, till dess det afgörande slaget drabbar honom i hans sons bekännelse och han nödgas ödmjuka sig och erkänna sig besegrad.
Jämför man nu de båda kungarne, skall man finna, hvad dikten menat med deras sammanställande. Morannal är öfvervunnen, hans här är slagen, hans söner hafva stupat, han står ensam kvar i sin blindhet, ett segrarens byte; och likväl äger han sin tröst och sitt hopp. Han står och faller icke med sig själf, hans längtan höjs till fäderna på molnen, hans bästa lif är att utan vanfrejd vara med dem, och han väntar att snart nå deras rymder. Han är sålunda genom tillbakasättandet af sig själf förtröstansfull och segrande äfven i olyckan, han är redan genom sin dyrkan af skuggor lyftad öfver förgängligheten af sin egen person. Fjalar åter triumferar öfver sitt fulländade verk, han tillbes af ett land, hvars lycka och flor han skapat, det finns ingen, som vågar mäta sig med honom; hvad han på jorden kunnat åtrå, har han vunnit, han tycks äga allt, och dock äger han intet bortom det mål, dit åren föra honom, bortom förvissning och död. Den enda tröst, hans stolthet pekar på, är att kasta lifvets bleknande fröjd och storhet bort och dö. Först när gudarnas straff drabbar honom och han förödmjukad nödgas erkänna dem, kommer han i Morannals ställning och är, såsom krossad och böjd, i större mening glad och segrande, än han var under sin förmenta storhet. Äfven för honom klarnar nu ett lif bortom döden, och han utbrister till gudarne:
"Jag har lärt er känna, ej jag blyges
Att mig böja för er en gång.
Mätt jag är på lifvet, och jordisk storhet
Är mig ringa vorden. Jag går till er."
Det är icke mer döden, han ser såsom ett mål, det är ett lif hos gudarne.
Detta slut visar nu beskaffenheten af det straff, som drabbade gudabekämparn; det var lika mycket en nåd som ett straff. Fjalar var för ädel, för mänskligt hög och stor för att lämnas kvar i sin förvillelse och själfviskhet, han måste väckas genom ett slag, visserligen strängt, ty ett mildare hade han väl ej aktat, men dock ett slag, hvarigenom han lärde sig lefva för en annan storhet än den, som ålderdomen och döden en gång skulle tvinga honom att lämna. Vill man därföre—särdeles med afseende å det omedvetna brott, i hvilket Hjalmar och Oihonna inledas,—kalla Fjalar-dikten en Schicksals-dram eller något dylikt, så möter man den svårighet, att det totala af kompositionen ingalunda uttalar ett blindt, allt krossande öde, utan tvärtom en mild och vis styrelse af högre makter till en människas uppfostran och förädling. Mycket säkrare vore det därföre att kalla Fjalar en sång till gudarne, ett litet epos, hvari deras storhet och nåd utgör ämnet.
Hvad Hjalmars och Oihonnas öde beträffar, hafva de båda sin försoning just däri, att de handla omedvetet, att de begagnas blott, såsom medel för ett högre ändamål. De äro således att betraktas såsom helt underordnade personer i dikten, utan ansvar och utan skuld, ja, berättigade till lön inför de makters domstol, som funnit nödigt uppoffra deras jordiska väl för deras faders öfverjordiska och sålunda utkorat dem till försoningsoffer för honom.
Vill man nu följa ofvan antydda gång af dikten, skall man troligen icke beskylla den för alltför mycket afvikande utsprång och episoder utan samband med det hela. Man ser här en man uppträda i trots mot gudarne och dessa tyst och vaksamt leda en följd af personer och händelser så, att deras kärleksfulla afsikt att krossa och tillrättaföra honom segrande tillintetgör alla motverkande omständigheter och omsider fullkomligt vinnes.
Sådan är i min föreställning hela dikten; läsaren finner här de yttersta konturerna, inom hvilka den rör sig. Att den icke blifvit sammansatt efter ett på förhand uppgjordt, så beskaffadt schema, behöfver väl icke nämnas. Man diktar efter en intuition mer än efter beräkningar, men är intuitionen äkta, skall dock dikten icke sakna plan och enhet.
Då jag nu sökt framställa kompositionen i Kung Fjalar och yrkat, att dess delar icke äro utan samband med det hela, skulle man mycket missförstå mig, om man trodde mig anse, diktens värde härigenom ådagalagdt. Det följdriktigaste poem kan sakna lif och skönhet, och det är därföre blott i ett afseende jag försvarar mitt, det enda, i hvilket jag kunnat och bort göra det, nämligen i afseende å dess inre sammanhang.