Men så litet dikten genom allt detta kan göra anspråk på att kallas lyckad, så säkert är, att frånvaron af ett sådant sammanhang varit ett ohjälpligt och väsentligt fel. Saimas åsikt, att man i episka skaldestycken icke behöfver fordra en enhet, en grundtanke, som omsluter och uttalar sig i alla episoder, är oriktig och förefaller så mycket mer främmande, som Hegel själf, en auktoritet, hvilken Saima nyss förut hyllat i en sak, där han tagit miste, här är af en helt annan mening och, hvad mer är, har fullkomligt rätt. I en ganska utförlig afhandling visar han skönt och klart nödvändigheten af enhet äfven i epos och bestyrker sin sats med exemplen af särskilta tiders yppersta episka skaldeverk. Redan hos Aristoteles finner man samma sak tydligt uttalad. Sagan, säger denne, är en, icke om en, ty oändligt mycket händer en och samma, bland hvilket dock få omständigheter höra tillhopa. Och ur denna synpunkt klandrar han de cykliska skaldernas sätt att föra tillsamman en följd af händelser utan annat samband än det, att de träffat samma person, tilldragit sig i samma krig, o.s.v., då däremot hos Homerus allt hänför sig till samma utgångspunkt och af den får sin förklaring. Visserligen har äfven den mening, att ett epos låter sjunga sig framåt i oändlighet, haft sina försvarare, men dessa äro längesedan hängångna, och åsikten hade bort få åtfölja dem. Eljest är väl ingenting lättare än att sjunga så, att man får gå från en sak till en annan utan att bekymra sig om deras inbördes samband och deras förhållande till en hufvudsyftning, men emedan detta är så föga konstnärligt, är det angeläget att snarare motarbeta än auktorisera det.

Mycket kunde vidare vara att andraga mot särskilta yttranden och antaganden i Saimas kritik, men för att ej öfver höfvan utvidga omfånget af denna uppsats, må det mesta förbigås. Ganska många anmärkningar mot poemet Fjalar äro dessutom af den beskaffenhet, att de af sig själfva falla unnan, om min framställning af diktens syfte befinnes träffande. Innan jag dock slutar, måste jag beklaga, att Saima gjort sig så mycken möda med att söka intvinga min dikt än på antikens, än på romantikens, än på epikens, än på dramats områden, hvarigenom hon kommit att uppställa fordringar, som hvarken kunnat eller bort tillfredsställas af en af gifna nationella och tidsförhållanden bestämd episk skildring, och för en sådan torde dock poemet Fjalar böra få gå och gälla.

Hvarje folk, hvarje tid har sitt själfständiga skaplynne, som vid efterbildningen måste bibehållas, om teckningen icke skall blifva förfelad i det allra väsentligaste. Likaså har äfven det episka skaldeslaget sin egendomlighet, för hvilken mycket måste uppoffras både af lyrikens eld och dramats rörliga styrka. Det är i allmänhet svårare, än man vill tro, att taga hvarje sak för hvad den är, och i afseende å Fjalar tyckes Saima hafva varit mer än vanligt besvärad af denna svårighet. Men då fråga en gång var om klassifikationer, hade man bort kunna vänta en säkrare uppfattning af använda konsttermers betydelse, än den Saima ådagalagt. Att Fjalar-dikten afgjordt bör föras till det romantiska skaldeslaget, hör man henne yrka—ehuru det tillika försäkras, att däri saknas såsom hufvuddrag de väsentliga elementerna i den romantiska dikten—; men hvad hon egentligen menar med ett romantiskt skaldeslag, är svårare att inse. Väl hör man ofta benämningen romantiskt epos, romantisk lyrik, romantiskt drama, med ett ord, en romantisk poesi, under hvilken de särskilta skaldeslagen ordnas, men alldeles besynnerligt och ovanligt är det namn, Saima brukat. Och om man nu än skulle hjälpa sig med dess antydning, att ett romantiskt skaldeslag är det, hvari kärleken, äran, andakten utgöra elementen, är man åter utan all ledning, då det längre fram antages, att författarens romantiska skaldestycken blott skola bilda en öfvergång till dramat. Hvad vill då allt detta säga? Då det är en afgjord sak, att dramat lika så väl kan vara romantiskt som något annat skaldeslag, huru skall man då fatta en sådan öfvergång från romantik till drama? Eller vore det väl möjligt, att Saima förväxlat begreppen romantik och lyrik? Men i sådant fall åter, huru skulle hon vela föra Fjalar till det romantiska, det vore det lyriska, skaldeslaget, då hon öfverallt i detta poem ser blott episka eller dramatiska syften? Hela denna sak förefaller som en gåta, på hvilken man knappast vågar hoppas att få en upplösning.

Hvad den svåra och viktiga beskyllning vidkommer, som man gjort mot Fjalar, att denna dikt vore för sval för att kunna väcka en djupare känsla hos läsaren, är jag alldeles obehörig att yttra mig öfver den. Min egentliga afsikt med denna uppsats har blott varit att visa, huru jag tänkt mig gången af poemet, och att undanrödja de svårigheter för dess uppfattning, som förete sig, om man följer Saimas ledning. I öfrigt torde mitt uppriktiga erkännande, att äfven med förutsättning af fullkomlig riktighet och sanning i det, som här ofvan blifvit yttradt, min dikt dock kan sakna allt högre värde, freda mig för misstankar att af fåfänga och granntyckthet hafva uppträdt för att fäkta för en sak, som på sätt och vis är min egen.

TILL FÖRFATTAREN AF "SVAR TILL DEN GAMLE TRÄDGÅRDSMÄSTAREN",

Med förvåning och, jag måste säga det uppriktigt, med ledsnad läste jag för någon tid sedan på Helsingfors Morgonblad ert "Svar till den gamle trädgårdsmästaren", i synnerhet ert postskriptum, hvari ni af obekant anledning påstår er vara den, till hvilken min gamle vän skrifvit de underrättelser om sin dotters sorgliga öde, dem jag låtit införa i nyssnämnda tidning och kallat "Den gamle trädgårdsmästarens bref". Då många af mina och den numera aflidnes gemensamma vänner, boende i skilda orter af landet, känt min föresats att offentliggöra dessa bref och samma aktningsvärda personer nu öfverraskas af ett svar, utgifvet för dens, som fått brefven, och fullt af hårda beskyllningar mot den fromme och fridsamme mannen, hvad skola de väl, åtminstone i första ögonblicket, tänka om mig? Att jag genom ett trollslag blifvit helt och hållet förändrad, eller att jag gjort mig skyldig till det svåra fel att under sken af deltagande hafva låtit den gamle nedlägga i min hand sin bekännelse och sina sorger för att sedan bryta lös och anfäkta hans vördnadsvärda och skuldlösa minne. Må ni därföre själf döma, om min ledsnad icke varit billig och om jag icke haft skäl att så fort som möjligt protestera mot er besynnerliga uppgift, att ni, som skrifvit svaret, äfven vore den, till hvilken brefven varit skrifna. Huru det kunnat falla er in att yrka sådant, förekommer mig verkeligen oförklarligt, så mycket mer som stor anledning är att förmoda, det ni alldeles icke känt den person, från hvilken ni säger er hafva fått brefven. Åtminstone har man i annat fall svårt att begripa er fullkomliga okunnighet om hans redan för en god tid tillbaka inträffade frånfälle. Det är dock vanligt bekanta emellan, att den ena får veta af den andras död, så att, då man ser någon skrifva bref till en, som redan en längre tid legat i grafven, man med allt fog sluter, att förtroligheten varit ringa eller ingen. Också bestyrker ert svar i flere punkter sannolikheten af en sådan förmodan. Ni tyckes nämligen antaga, att min aflidne vän all sin tid varit trädgårdsmästare, och vet ej, att han ända till sitt femtionde år, då hans ålder och andra tillfälliga omständigheter tilläto honom att välja ett oberoende lefnadssätt, varit en nitisk och verksam ämbetsman i staten. Att jag kallade honom trädgårdsmästare, kom blott däraf, att han själf i förtroligare brefväxling plägade underteckna sig så. Väl älskade han ensligheten ända från sin ungdom, då en olycklig kärlek var på vägen att krossa hans hjärta, och sant är äfven, att han någon gång fick anledning att beklaga den förlust, han genom sitt indragna lif gjort på världserfarenhet i yttre mening, men allt detta störde icke hans lugna verksamhet i ett kall, som var af vida viktigare inflytande i samhället än vården af en trädgård. Han var en vän af blommor, och han var det redan som ung; orätt tror ni dock, att han lefvat ett medvetslöst lif, liksom begrafven i ett blindt tycke för dem. Han älskade dem såsom oskyldiga bilder af den frid, till hvilken han själf genom strider kommit, eller han älskade dem för deras anspråkslösa skönhet, eller kanhända mest af det mänskliga behofvet att äga någonting på jorden att gifva trefnad och lycka åt. Sådan var han, sådan skall han åtminstone till grunddragen återfinnas i sina bref, dem ni, min herre, verkeligen icke haft om händer förr, än ni läste dem på Morgonbladet. Och denna försäkran torde ni äfven utan vidare bevis låta gälla såsom sann, om ni besinnar, huru orimligt det måste förefalla hvar och en, att min vän skulle i åratal underhållit brefväxling med en man, som med sådan intolerans betraktar hans åsikter af lifvets viktigaste förhållanden. Låt oss därföre komma öfverens därom, att ert postskriptum är allenast en dikt och att orsaken, hvarföre den icke lyckats fullkomligare, endast är att sökas i den köld, att icke säga den afsky, hvarmed ni tror er böra förkasta diktens hela konst, öfver hvilken ni i ert svar, tyvärr, uttalat en alltför hård fördömelse.

Skulle ni nu anse mig i mina anmärkningar mot ert postskriptum hafva gått till väga med för stor vidlöftighet och ifver, må jag sluta dem med den bekännelse, att jag i denna mindre viktiga del af min skrifvelse till eder både velat nedlägga och verkeligen nedlagt all den lilla vrede, ert svar väckt hos mig, för att icke störas af någon ovänlig stämning vid affattandet af den berättelse och de anmärkningar, jag nu går att framlägga för eder.

Redan länge hade jag fägnat mig åt hoppet att få träffa min gamle vän. En resa, som jag för angelägenheter ärnade företaga till de trakter, där han bodde, gaf mig utsikt att vid förbifarten kunna besöka hans hem och efter flere års frånvaro åter tillbringa någon dag i hans trefliga sällskap. Budet om hans död nådde mig innan jag hunnit begifva mig på min färd; men min föresats att ännu en gång se mig omkring i den stilla värld, där den åldrige tillbragt aftonen af sin lefnad och där jag själf fått fägna mig öfver så många angenäma stunder, rubbades dock icke. Vintern hade redan länge härskat med mörker och kulna dagar; det var afton, då jag nådde min väns boning. Tystnad rådde i nejden; jag hörde blott suset af vinden, som då och då flög med snö genom de kala träden. Jag stannade ovillkorligt en stund på gården och vill icke försöka att skildra de känslor, som i denna ödslighet genomströmmade mitt hjärta. Ingen vänlig strimma af ljus inbjöd mig nu till min väns rum, Rosas kammare var äfven mörk som grafven, och blott i den gamle tjänarens låga fönster såg jag eld. Jag inträdde till honom. Han satt ensam vid sitt bord framför en uppslagen bok, som jag såg vara en bibel. Den gode mannen syntes öfverraskad af ett besök, som säkert var alldeles ovanligt under nuvarande omständigheter; men då han igenkände mig, bröt en tår fram ur hans öga, och jag märkte tydligt, att hans röst darrade, då han bad mig vara välkommen. Jag beklagade de förluster, han gjort; han svarade icke ett ord, utan skakade blott sorgligt sitt gråa hufvud och kramade hårdare min hand.

Samtalet under kvällen ledde från den ena omständigheten vid Rosas och hennes fars död till den andra, och det var mig på en gång sorgligt och kärt att få höra de närmare uppgifterna om båda. Jag hade icke tilltrott den gamle tjänaren den klarhet och verkliga insikt, han under vårt samtal i all sin enkelhet röjde. Väl var det mig bekant, att det förhållande, som ägt rum mellan honom och hans husbonde, i synnerhet de senaste åren, varit mera det förtroliga mellan tvenne vänner än det aflägsna mellan den befallande och lydande; men att han skulle äga bekantskap med frågor, som vanligen ligga helt och hållet utom den tjänande klassens område, var en sak, som jag aldrig kunnat vänta. Jag tillkännagaf min förundran häröfver och tillade den anmärkning, att jag icke kunnat föreställa mig honom, som jag i min aflidne väns bref sett skildrad såsom intagen af en blind tro på förebud och dylikt, så långt framom den bildningsgrad, på hvilken vidskepelsen eljest plägar vara hemmastadd. Till svar yttrade han blott, att han på sin ålderdom fått af sin herre inhämta många goda lärdomar, emedan denne icke försmått att i sin ensamhet tala med honom i allehanda ämnen, och i afseende å sin vidskepelse sade han sig redan från barndomen hafva sett och hört omtalas underliga tilldragelser i världen, äfvensom han märkt, att mången spådom besannats. Jag åtnöjde mig med denna förklaring, och då jag nu erinrade mig, att jag under resan bekommit de båda numrorna af Helsingfors Morgonblad, hvari ni, min herre, nedlagt er skarpa protest mot min väns åsikter, och tillfälligtvis äfven hade till hands de bref, som föranledt ert svar, beslöt jag att meddela den gamle mannen dessa båda akter för att se hans sätt att upptaga och betrakta dem. Det viktigaste af hvad som i anledning häraf föreföll mellan oss har jag behållit i minnet och ber att få framlägga det i trogen teckning för er. Om ni på ett och annat ställe finner att ett hårdare ord undfallit den gamle, så må ni tillskrifva det hans af sorgen och olyckan skakade lynne. För min del underlät jag icke att, så mycket i min förmåga stod, söka mildra hans ifver, så ofta jag befarade, att den kunde förleda honom till något bittrare utbrott, hvilket ni lätt torde kunna inhämta, om ni behagar följa gången af vårt samtal.

Jag gjorde början med att uppläsa för den gamle min väns bref. Han åhörde mig med tystnad, och jag visste icke, huruvida han förstod att med djupare deltagande följa de skildringar, som i dem förekomma. Men då jag slutat läsningen och från papperet kastade min blick på den åldrige, såg jag honom sitta i sitt hörn, orörlig som en bildstod, med ögonen riktade mot höjden, medan stora tårar, som i hvarandras spår föllo ned öfver hans kinder, gjorde ett sällsamt afbrott mot hans stela, oförändrade anletsdrag. En stund förflöt, och jag började läsningen af ert svar. Då jag hunnit ett stycke fram, hörde jag den gamle då och då yttra ett sakta ljud af missnöje, och då jag slutat, såg jag honom stiga opp och med häftighet gå några hvarf fram och åter i den trånga kammaren, tills han sluteligen satte sig ned och liksom tröstad sade: "Låt det vara skrifvet. Hvar och en söker sitt bästa på sin väg; men väl gör den, som ej fördömer". Då jag sålunda såg honom åter lugnad, beslöt jag att, liksom från er ståndpunkt, göra honom några frågor i anledning af min väns bref. Jag började med att antyda ett lätt tvifvel om huruvida den aflidne ställt människans omsorg om sitt eviga väl så högt, som denna viktiga angelägenhet borde ställas, och sporde honom, om han ansåg något annat än Guds uppenbarade ord vara värdt att älskas och betraktas.