Samlade arbeten II

by Johan Ludvig Runeberg

Afgörandet af den första punkten hemställde den gamle till den eviga domaren; i afseende å den andra utlät han sig vidlöftigare.— "Hvarföre", sade han, "skulle den värld, som omger människan, så härlig, hvarthelst hon skådar, vara skapad, om icke äfven den vore värd att älskas och uppbyggelig att betrakta? Och hvad är väl bibeln annat än en förklaring öfver denna värld, i hvilken och öfver hvilken Gud är uppenbar och härskar? Vi kalla ju bibeln ordet; och hvilken annan mening kan därunder ligga än den, att den innehåller liksom ord till och benämningar på alla de förhållanden, som förefinnas mellan Gud och hans skapade verk? Skulle nu ordet icke hafva sin motsvarighet i världen, så vore det ett tomt ord och skulle likna ett namn, som icke betecknade någonting i naturen. Om nu så är, hvarför skulle det vara människan förmenadt att med kärlek och tröst skåda in i världen och där finna i verk, hvad Gud i sitt ord förkunnar?"

Dessa den gamle mannens åsikter väckte hos mig ett särdeles intresse, och jag önskade att kvarhålla honom än vidare vid samma ämne. "Menar ni då", sade jag, "att blotta betraktandet af världen och lifvet är tillräckligt för människan till sanningens inseende, och är således ordet öfverflödigt?"

"Ingalunda", svarade den gamle och lade sin hand på den uppslagna bibeln. "Att se in i världen utan att urskilja de föremål, som i den finnas, utan att äga ord och namn för dem, det är som att se in i en sol eller en natt, där allt sammansmälter i hvart annat; därföre säger det uppenbarade ordet: sådant finnes i Gud och skapelsen, se och förnim det till din uppbyggelse och frid! Men om jag, som nu allenast upprepar ur minnet, hvad jag ofta hört min aflidne herre säga, och som själf är ovan att tala i så höga ämnen, får bruka ett enfaldigare sätt och likna stora ting vid små, så ville jag gifva er i handen denna bok, som innehåller en förteckning på de blommor och örter, som vi alla somrar plägat odla. Om ni nu föreställer er, att ni aldrig sett sådana och icke heller finge se opp från denna bok för att betrakta dem i sin växt och blomning, så kunde ni läsa, så länge ni lefver, deras namn och skulle dock ingen uppbyggelse och kunskap vinna. Likaså vore det eder onyttigt att sommaren igenom hålla edert öga på denna trädgård, om ni icke urskilde den ena blomman från den andra eller, hvad som är detsamma, hade namn på dem och deras egenskaper. Ordet behöfver därföre saken och saken ordet, och båda måste i hvarandra sökas och finnas. Därföre må man icke läsa endast, utan äfven lefva och skåda in i Guds värld och där se hans ord i lif och verk, i tro och tanke, såsom vi hvarje sommar kunna se orden i denna bok liksom blomstra och lefva i vår trädgård."

Ännu ville jag göra ett inkast. "Ni har", sade jag, "jämfört ordet med världen och sagt, att de båda höra tillsamman, såsom namnet hör till den sak, det betecknar; men säges det icke sant, att världen är ond, fördärfvad, från Gud fallen? Huru kan den då hafva något gemensamt med Guds heliga ord?"

"Man kan", svarade den gamle, "med världen mena allenast det, som är fallet och förtappadt; men man kan också med den mena Guds heliga och försonade värld, såsom man med ordet kan förstå den döda bokstafven, men äfven andans ord."

Så ungefär erinrar jag mig hans uttryck, så förstod jag dem åtminstone. Jag fann, att han såg världen i ett mildare ljus, än ni tyckes se den, att den för honom var en lefvande uppenbarelse af Gud, likaså helig som det uppenbarade ordet, hvars läror han trodde den i sig innehålla, likasom en sak i sig innehåller alla de sanningar, som om den kunna sägas. Vidare fann jag, att han lika rent och varmt som ni erkände det uppenbarade ordets nödvändighet och trodde, att människan icke af egen makt kunde komma till insikt af det trösterika lif, som i skapelsen möter hennes ögon; men att han tillika ansåg det vara nödvändigt till vinnande af en sann och båtande kunskap att med ordets ledning uppsöka i världen motsvarigheter till de läror, detta lämnar. Ändteligen finner jag såsom en följd af hans satser, att då ordet förkunnar försoningens sanning såsom den högsta, en försoning måste vara till i världen och i den evigt fira sin höga seger.

Frågar ni nu, hvarthän allt detta syftar, så svarar jag: först att bota den förfärliga söndring, i hvilken man råkar, om man antager, att världen blott och endast står såsom en fientlig myndighet mot Gud, och icke besinnar, att försonaren söndertrampat ormens hufvud, det är, brutit världens makt och gjort den underdånig; sedan att inleda den öfvertygelse, att världen, sådan den andas omkring oss, är likasom ordet en helig källa till vår frid och förtröstan, endast vi med ordets ljus och försoningens tro i våra hjärtan betrakta dess företeelser, och sist att skydda min aflidne vän för beskyllningen att hafva vandrat förtappelsens väg, för det han älskat naturen och gladt sig åt att äfven i dess minsta verk se speglas de stora sanningar, han i fromhet och frid dyrkade.

Ser ni, min herre, såsom världen, tagen i högre och heligare bemärkelse, kan söndras i Gud och värld, så kan äfven ordet söndras i anda och ord. Ty huru se vi alla de föremål, som möta oss, om icke ur dem en strimma af den Eviges ljus strålar emot oss? Jo, såsom mörka och fallna, ofruktbara för vårt högre behof och rika blott på förtviflan och död. Och hvad är för oss bibeln, om icke ur densamma den gudomliga sanningens anda skiner emot oss? Likaså endast en samling af ord, icke mer bidragande till vår uppbyggelse, än de äro det i en ordbok, där de alla kunna återfinnas. Nu är det kristendomens milda och segrande lära, att man icke får slafviskt fasa tillbaka för denna söndring, att man icke får frukta för bibeln, därföre att man i den finner ord, som i och för sig själfva och utom sitt förbund med andan vore tomhet och mörker, och likaså icke bäfva för världen, därföre att den är död utom Gud; utan att man bör tro och med lefvande öfvertygelse bekänna, att söndringen af försonaren är upphäfven, att det fallnas makt att vara fallet är bruten, ordet såsom stridigt kufvadt och fredligt gjordt af andan, världen såsom ond öfvervunnen af Kristus. Och då så är, hvarföre skulle man envist vela se strid och splittring i allt, såsom om ingen seger öfver söndringen vore vunnen, hvartör icke hellre med trons fasta förhoppning dröja vid allt, tills man sett denna seger af detsamma bevittnas?

Min gamle vän har på något ställe i sitt bref yttrat, att kivet skapar sin skönhet af mörker och ljus. Han betraktade blomman i sin trädgård och fann, att stoftet, som ingick i hennes varelse, icke var i en själfmäktig, oförenlig strid med ljuset, utan tvärtom i försoning med detta, och denna iakttagelse, ledde väl den honom till en okristlig tanke?

Ett den skarpa söndringens sätt att se jorden är att se henne såsom ett dystert fängelse för anden, ur hvilket denne blott genom att ändteligen upptagas till en jorden motsatt himmel kan befrias. Kristendomen erkänner icke en sådan andens träldom, ty den vill hafva vunnit seger öfver fängelsets tvång och gjort det till en glädjeboning. Ett exempel: ni har i ert fädernesland arbetat för hvad ni ansett rätt och godt, ni har där fullbordat ert verk och vill nu komma till en aflägsen del af jorden för att äfven där uträtta det goda. Då äro de länder, som ligga mellan er och det ställe, dit ni syftar, de haf, som skilja er därifrån, onda tvingande makter, som hämma er frihet, om icke er ande har medel att öfvervinna deras tvång. Akta er då att bäfva tillbaka! Denna bäfvan föder af sig den grymma önskan att en gång se alla dessa länder, alla dessa haf, som ligga i vägen för er goda sak, borta och alldeles upphäfna ur skapelsen, och den punkt, till hvilken ni ville vara förflyttad, sammanfallen med den, på hvilken ni befinner er. Hvart skulle det väl leda, om uppfyllandet af en sådan önskan vore tänkbart, hvart, om icke till att upphäfva allt?—Nej, låt er ande fatta sig själf i mod och förtröstan, och den skall äga krafter att kufva det fientliga i afståndet och dock låta den rika härligheten, som bildar detta afstånd, vara kvar till er hugnad och glädje. Vill ni nu, om ock endast såsom i en spegel eller ett mörkt tal, se, huru försoningen segrar öfver världen utan att tillintetgöra den, ja, utan att göra den till annat än skönare och mera himmelsk, så betrakta de medel, människoanden i lugn och långsam, men evigt säker fortgång funnit och finner att besegra afstånden och dock hafva till sin fröjd i behåll den jord, som bildar dem. Märk, huru en rymd, som fordom antingen helt och hållet gäckade eller med långa tiders tvång belade den mänskliga viljan, nu likasom böjd och kufvad åtnöjer sig med offret af några dagars ansträngningar och försakelser, om man ens får bruka så allvarsamma benämningar och icke snarare bör säga några dagars segrar. Och sålunda, när skall väl mänskligheten upphöra att i stigande klarhet realisera den lära, att människoanden måste vara jordens herre och icke jordens slaf, taga af den sin glädje och icke sina bojor?