Samlade arbeten II

by Johan Ludvig Runeberg

Jag nämnde, att människans fortgång till frihet eller, om ni så vill, till sitt högre lif sker i likhet med växtligheten långsamt och utan språng. Här möter oss den bild, min aflidne vän begagnade för att läka sin sjuka dotter, jag menar bilden af liljan, som han lösryckte från jordens stoft och blottade för solen för att låta den på en gång tillägna sig alla dess strålar, och som vissnade i stället för att fullkomnas. Af edra åsikter följer, och ni torde äfven tillåta mig säga, att ni påstår, det ett sådant blott steg för steg skeende fortskridande till det högsta och till målet är af alldeles intet värde. Ja, de mest beslutsamma bland dem, som dela edra åsikter, kalla det blott synd och skam. Låt oss då närmare betrakta denna sak. Frågan kan i biblisk anda framställas så: Hvad är en sann omvändelse?

Att omvändelsen är den fallna människans återgång till Gud, därom kunna vi icke vara oense. Men nu blir det att betänka, huru denna återgång är för människan verkställbar och huru den visar sig. Er tanke är den, att omvändelsen är half eller snarare ingen, om icke människan på en gång flyr till Gud och når honom; min tanke åter är, att den är half och ingen, om icke människan flyr till Gud. Skillnaden är häri orden ringa, men i tillämpningen stor och viktig. Föreställ er, att ni aflägsnat er från ert hem och gått vilse, men kommer ändteligen på en höjd, ser ert misstag, ser ert mål och vänder tillbaka med längtan att uppnå det åter. Är då er omvändelse half, därföre att ni ej ögonblickligt kan vara där ni önskar, och äro de steg, ni tager för att hinna fram, utan värde och förlorade? Ingalunda! Vägen är lång, den måste med tålamod tillryggaläggas. Människans väg till Gud är evigt längre; hon kan ej öfverspringa den i en blink, hon måste vandra framåt med ögat på sitt mål, hopp och saktmod i sitt hjärta och med glädje öfver hvarje steg, hon gör, om hon icke skall störta med brustna krafter, innan hon hunnit hälften af sin bana. I det hem, från hvilket ni gått vilse, sitter en vän, som ser er återvända. Var säker, att han icke försmår de steg ni gör, utan tvärtom räknar dem alla och gläds öfver hvart och ett, såsom om han redan hade er i sina armar. Så ligger visst i hvarje steg, som människan gör på lifvets väg, en hel omvändelse, och hennes varma sträfvande till Gud är af honom, icke förkastadt, utan upptecknadt, henne till salighet.

Jag återkommer till mitt samtal med den gamle tjänaren, från hvilken jag nu nog länge varit borta. Den häftighet, den sinnesrörelse, hvarmed min aflidne vän emottog upptäckten af sin dotters själstillstånd, förekom mig främmande för hans karaktär. Jag frågade i anledning däraf, om hans förhållande mot den goda flickan icke någon gång varit mindre mildt, än det bort vara.

"Han var människa", svarades mig, "och då han såg sitt enda barn och sin ålderdoms glädje förstöras, kan ingen undra, att hans sinne upprördes. Han hade, så plägade han ofta säga, skickat sin blomma bort för att uppammas i ljus, och man hade planterat henne i eld, han ville se sin dotter ledas till Gud, och man kastade henne handlöst fram utan att betänka, att hon måste krossas. Jag säger eder, herre, att då detta folk ser en människa, som lefver som andra, är det dem, som om de skulle se henne gå på kammen af ett kyrkotak. De frukta hvar stund, att hon skall falla och ohjälpeligen fördärfvas; men de råka så utom sig själfva af fruktan, att de ropa till henne icke: kom ned, utan: hoppa!"

Ehuru jag önskat, att den gamle brukat mera blidhet i uttryck, kunde jag dock icke neka, att hans liknelse inträffade med verkliga förhållandet. Det är också afgjordt, om man en gång antar, att ett återgående stegvis från den vådliga ställning, i hvilken människan genom sitt naturliga affall befinner sig, icke är annat än synd och skam, att man tillika måste uppmana henne att göra ett språng till den rätta punkten, äfven då hon därigenom måste helt och hållet krossas. Och med en sådan förstöring menar jag det tillstånd, i hvilket människan råkar, om allt, som omger henne i världen, blir för henne likgiltigt, vetande, krafter, sträfvanden och förhållanden förlora sin betydelse och för henne liksom falla bort och försvinna, och om hon sålunda antingen i sin inbillning sofver en ljuf sömn i Gud eller, sviktande mellan fruktan och hopp, arbetar ensamt med sig själf, af längtan att en gång i honom få sofva. Just i anledning af denna sista tanke frågade jag den gamle mannen, hvad han mente om den oro för sig själf, hvaraf den goda Rosa tycktes plågas, och den ängsliga omtanke, hvarmed hon nästan uteslutande sysselsatte sig, jag menar omtanken om huru hennes räkning inför den evige domaren en gång skulle komma att utfalla, till hennes väl eller till hennes fördärf.

"Hon var", svarade mig den gamle, "ett godt barn, och frid vare med henne. Hon var vår glädje, likasom hon hade sin glädje af att tänka på oss och för oss lefva och verka. Ty jag kan säga, att också jag var för henne kär. Sedan blef det annorlunda; hon hann då endast tänka på sig själf. Det var icke hennes fel, det var deras, som skrämde hennes oerfarna sinne och genom fruktan lärde henne att bli lika egennyttig som de själfva. Men", tillade han med en nästan triumferande förtrytelse, "jag hoppas, att det skall gå dem så, som jag hört att det gått med en annan af deras trosbröder."

Denna sista vändning i hans lynne och tal väckte min nyfikenhet, och jag frågade, hvad som då händt denne. "Det var", svarade han halft leende, "en krigare, som drog ut i fält. När striden börjades, öfverkom honom en oro, ingalunda af fruktan för farligheterna, som han borde gå till mötes, utan fastmer af bekymmer om huru han vid stridens slut skulle kunna inför fältherren redogöra för sitt förhållande under den. Han begynte att ängslas, skilde sig från de andra, satte sig ned, betraktade med ömkan sina kamraters käcka framtågande och talte: 'O, trummans och gevärets barn, huru litet besinnen I, att ett ansvar kommer efter striden och att man måste vara betänkt på att då kunna hafva bestånd! Räkenskapsstunden nalkas; väl den, som sett sig före så, att han då icke förkastas.' I sådana tankar glömde han, af ångest för sig själf, att verka och handla efter fältherrens vilja, och det säges, att prygel blef den arma mannens lön för hans bekymmer om räkenskapsstunden."

Detta utfall af den gamle var både i ton och ord en uppenbar bitterhet, och jag hade önskat, att den verkliga sanning, han uttalade i sin saga, hade tillåtit mig att skarpare beifra det sårande i hans uttryck. Nu måste jag inskränka mig till att blott bedja honom med större skonsamhet betrakta människor, som, om de än fara vilse, likväl alltid måste värderas för den värma för lifvets dyrbaraste intressen, hvaraf de drifvas och ledas. Den gamle ville icke låta förmå sig att antaga en blidare stämning, och jag kunde icke annat än ursäkta denna hans oförsonlighet, då jag betänkte de smärtande förluster, som stört hans ålderdoms lugn och dem han nödvändigt måste tillskrifva de personer, mot hvilka han nu var uppbragt. Emellertid ledde mig vårt samtal om försonlighet och mildhet i bedömande af andra till tanken på ett viktigt moment i er bekännelse. Jag gjorde mina slutsatser på följande sätt. Om man antar, att hvarje steg, som människan gör mot ett högre ljus utan att genast fullkomligt nå och omfatta det, är såsom om det icke vore gjordt, utan värde och alldeles icke bidragande till hennes frälsning, så måste man också uttala fördömelse öfver hvar och en, som under sin vandring här icke uppnått detta ljus.

Den gamle mannen, för hvilken jag framställde detta resultat, tog med ifver ordet: "Säg icke", började han, "om man antar; man må hafva antagit eller icke, så finnas sådane, som tro sig med all visshet kunna fördöma er och mig och hvar och en, som med oss framhärdar i samma tankar. Jag har hört folk säga, att hedendomen, som funnits förr, än uppenbarelsens ljus kom öfver människosläktet, icke varit annat än en styggelse för Gud, att"——dock jag vill skona er från att höra flere af dessa skärande föreställningar. Jag vill hellre söka utreda den frågan: Huru får människan döma sin like? Det är afgjordt att, då hon äger förmåga att urskilja rätt och orätt, hon äfven bör och måste kunna bedöma en annans handling eller tanke, huruvida den är öfverensstämmande med det rätta eller icke. Men då denna tanke, denna handling icke utgör den tänkande eller handlande personens hela väsentlighet, utan blott en yttring af densamma, så är klart, att den dom, som öfvergår yttringen, icke kan uppsvälja hela väsendet. Och då detta väsende evigt är ett fält för människan att uppdaga, så kan hon väl icke tillvälla sig rättighet att döma öfver annat än det, som hon i detsamma upptäckt, det vill säga: hon kan döma öfver personens handlingar m.m., men domen öfver personen själf måste hon öfverlämna åt Gud. Huru förfärlig är icke därföre föreställningen, att en människa skulle våga säga åt sin like: Du är nu, i detta nu, förtappad! Vi kunna glömma oförrätter, vi kunna älska dem, som gjort oss skada, som felat; huru påminner icke detta oss om att den felande icke är detsamma som felet, att vi i honom se en like och sammansmälta i ett djup, som felet icke mäter. Själfva språket varnar oss för att fälla en dom, som ett människohjärta aldrig bör fatta, en människotunga aldrig uttala. Det tillåter oss säga: "Denna människa är syndig", men nekar oss att säga: "Denna människa är synd". Och hafva vi vågat bruka ett sådant uttryck, så hafva vi tillika uttalat den fasaväckande lögn, att Gud gifvit väsende åt en synd.

Så tillfredsställande det vore för mig att än längre få fortsätta mitt bref, måste jag dock, af billig fruktan att trötta ert tålamod, tänka på att förkorta mina andraganden och vill därföre förbigå det samtal, som än vidare och långt in på natten ägde rum mellan mig och den gamle tjänaren. Jag finner också, att de tre viktigaste satser, i hvilka er åsikt af lifvet blottar en svaghet, redan äro af mig berörda; jag menar den skarpa söndringen, som bortskär skapelsen från skaparen, det själfviska bekymret, som afser blott en egen individuell salighet, och den stolta ofördragsamheten, som uttalar förtappelsens dom öfver varelser i Guds värld. Dessa tre förvillelser höra nära tillsamman och framspringa den ena ur den andra. Tillåt mig att ytterligare nämna blott några ord om hvar och en af dem. Ni bestämmer med så trånga gränser salighetens område, att ni, om jag får bruka en bild, liksom säger till bloden i edra ådror: "Håll dig i hjärtat allenast; hjärtat är lifvets källa, och du är på en afgrundsväg, om du befinner dig utom detta." O, min herre, låt ni bloden strömma fritt i sina ådror: den skall vända om till hjärtat för att hämta lif, men också gå utom det för att lefva och lifva. Säg icke, att människan i den mänskliga handlingen, i konsten, vetenskapen är stadd på förtappelsens väg; äfven dessa äro ådror, utgående i grenar ur samma hjärta, religionen, och hon måste lefva äfven i dem och genom dem sprida lif i en kropp, som icke består af hjärta ensamt. Vidare ville jag varna hvar och en för den själfviskhet att göra sin egen begränsade personlighet till ett föremål för all sin omtanke, äfven om denna omtanke afser blott höga intressen. En kristen lefver sitt sanna lif i sin tro, sin kärlek, i sina tankar och handlingar. Att tro med ljus, att älska med rikedom, att tänka sant och handla rätt, detta är den eviga salighet, den kristna bör eftersträfva, och i den lefvande tjusningen öfver sin tankes, sin handlings öfverensstämmelse med det rätta glömmer han lätt och ljuft, att det är han, som tänker och gör. Och denna glömska af vårt eget själf är det milda offer, vår lära bjuder oss nedlägga på den Högstes altare.—Sist några rader i afseende å er stränghet att döma andra. Det förtäljes i en skön legend, att en yngling begaf sig från sitt hem för att tjäna den mäktigaste herre på jorden. Han kom till en konung, denne älskade hans frimodiga väsende, hans friska kraft, och tog honom i sin tjänst. Under kvällen nämndes satans namn, och konungen korsade sig därvid. Ynglingen märkte däraf, att det fanns en mäktigare herre, än den han nu hyllade, och gick ut att uppsöka honom. Men äfven denne såg han undvika ett kors vid vägen, och då han frågade, hvarför sådant skedde, fick han till svar, att afgrundsfursten fruktade det träd, på hvilket hans eviga fiende lidit. Då ville den unge kämpen söka Kristus och tjäna honom. Han kom till en eremit i skogen och frågade, hvar han kunde finna försonaren för att ägna honom sina krafter. Den fromme mannen bad honom söka Herren i hans ord och i bönen. Snart märkte dock ynglingen, att han icke var skapad med förmåga att på denna väg finna den han sökte, och han bad eremiten visa honom ett arbete, som han finge påtaga sig för Kristi skull. Den gamle förde honom till stranden af en flod och ålade honom att där bära öfver den farliga böljan fromma pilgrimer. Legenden säger, att Kristus under natten kom till stranden och begärde hans hjälp, och att densamme, som icke kunde läsa eller be, dock befanns värdig att bära världens försonare.