Sucken togs af strandens fläkt i famn,
Sänktes sakta på en bubbla ned,
Och med bubblan flöt den bort sin kos;
Och Nadeschda bröt en ros igen,
Leende, förklarad, glad som nyss.

Så omsider kom hon till en bukt,
Där från yra lekar hvilande
I en bädd af blommor böljan låg;
I dess spegel, blank och silfverklar,
Ville nu slafvinnan se sin bild.

När hon, öfver bäckens hylla då
Stilla lutande sitt hufvud ned,
Såg sitt milda anlets unga vår,
Steg en tår i hennes öga opp,
Väcktes sorg på nytt i hennes barm:
"O Nadeschda-blomma", sade hon,
"Arma flicka, hvarför pryda dig,
Äfven utan prydnad osällt skön!
Ej för egen sällhet fostras du,
För ditt eget hjärtas glada val,
För en yngling, som din kärlek är;
För en herres nyck du växer opp,
Till hans druckna blickars mål kanske,
För att tjusa, mätta och försmås."

Så hon sade, och från hufvudet
Tog hon kransen, tog ifrån sin barm
Rosenstjälken, tog sin gördel sist,
Kastade dem vidt i bäcken ut,
Talande i stilla klagan så:
"Tag, o bäck, Nadeschdas smycken du,
Låt dem följa till Moskva din våg;
Med Moskva de skynda till Oka,
Och Oka dem för i Volgas famn;
När med Volga sen de hafvet nå,
Finna de min drömda ynglings bild:
Gränslös, blodlös, famnlös är ock han,
O, i drömmar blott omfamnelig."

Knappt den sköna flickan talat så,
När Miljutin, hennes fosterfar,
Silfverhårig, lutad mot sin staf,
Flämtande af trötthet stället hann.
Glad sin dotter fann den gamle nu,
Hof sin röst och talte snabba ord:
"O Nadeschda, hvarför irrar du,
Lik en vild kanin, kring nejderna,
Söker lunders gröna gömslen, dväljs
Tyst bland väpplingen vid bäckars strand?
Se, från gård till gård i byn jag gått,
Gått från höjd till höjd, från däld till däld,
Fåfängt letande ditt lätta spår;
Nu i solens hetta är jag här."

Så han sade. Till den gamle då
Blygsamt steg den sköna flickan fram,
Förde ödmjukt böjd hans grofva hand
Till sin rosenläpp och frågade:
"O Miljutin, gode fosterfar,
Hvarför sökte du Nadeschdas spår?"

Talte då den åldrige till svar:
"Dotter, i den stora byn är fröjd,
Full af jubel hvarje hydda är,
Gälla sånger, balalajkors klang
Ljuda gladt och fylla rymderna.
Gamla, unga, rika, fattiga,
Alla bära högtidsdräkter ren,
Gossar växla sina hattars band,
Flickor kransa svarta lockars natt.
Därför sökte jag Nadeschdas steg,
Att i blomsterhöljda tärnors ring
Ej Miljutins glädje saknas får."

"O min dyre fosterfader, säg,
Hvarför smyckar folket sig i byn?`
"Därför smyckar folket sig i byn,
Att på slottets vida gård i dag
Bygdens skaror skola samla sig,
Fäder, mödrar, flickor, ynglingar."

"O Miljutin, dyre fosterfar,
Tomt är slottet sedan många år,
Ändar blott bebo dess öde rum,
På dess stängda gårdar gräset gror.
Hvem skall öppna slottets portar nu,
Hvem har bjudit folket samlas där?"

Och den gamle gaf ett öppet svar:
"Flicka, du din fosterfaders hopp,
Vet, att tvenne falkar fostrats opp
I vår furstes slott vid Volgas flod,
Tvenne furstesöners ädla par.
Till sin dödsbädd deras fader nyss
Båda kallat, talt i frid och sagt:
'Mulne Dmitri, du min yngre son,
Du skall lefva med din moder här
I mitt glada slott vid Volgas flod;
Glade Voldmar, stolte yngling, du
Skall bebo vårt stamgods, sprida ljus
I mitt mulna slott invid Moskva.
Så han talat, arfvet skiftadt är.—
Därför jublar fröjden nu i byn,
Att den glade fursten blifvit vår,
Därför festligt smyckar folket sig,
Att den ädle kommer hit i dag,
Därför samlas vi på slottets gård,
Att vår unge fader så befallt.
Upp, Nadeschda, kom då, följ mig åt!
Under vägen bryter rosor du
För din lock, din barm, ditt smärta lif.
Smycka skall min dotter sig i dag,
Hon, den skönsta utan prydnad, skall
Nu till prydnad skönast bli också,
Att, då furstefalkens öga sen
Våra tärnor spanar ungdomsgladt,
Det må dröja vid Nadeschda snart
Med en blick, som blir vår hyddas ljus,
Blir ett solsken för vår framtids dar."