Så han sade. Stum en vingad stund
Stod hans dotter, mot den gamle spotskt
Hennes bruna ögas vrede flög.
Snart dock, mildrad af hans milda lugn,
Kysste hon hans pannas silfverlock
Och till honom talte dessa ord:
"Gå, Miljutin, gode fosterfar,
Gå förut i sakta vandring hem!
Bada måste jag i bäcken här,
Om kanske ett dammkorn eller två
Under värmen fäst sig på min hy,
På min röda kind, min hvita hals;
Sen för fursten vill jag pryda mig,
Träda smyckad fram på slottets gård."
Sakta vandrade den gamle hän,
Långsamt stapplande på stigen fram;
I hans inre lekte tankar dock
Med en anad framtids gyllne dar.
Så den dunkla lunden nådde han.
När Nadeschda honom vandra såg,
Följde hennes blick hans tysta färd,
Tills emellan gröna björkars löf
Sista skymten af hans dräkt försvann.
När i lunden han försvunnen var,
Följde hon med örat än hans gång,
Tills i sommardagens vida frid
Stegens sista, lätta ljud dog bort.
När hon ingen såg och hörde mer,
Gick hon än en gång till bäckens rand,
Böjde lätt sitt hufvud öfver den
Och i vattnets spegel såg sin bild.
Men i sorg hon talte milda ord:
"Sörj, Nadeschdas vän, du ljufva bäck,
Att din klara våg ej skölja kan
Dessa rosenlemmars fägring bort.
Skall jag bada i din lugna famn,
Skall jag, arma, blomstersmycka mig?
Då jag ville två i dig min kind,
Om dess rodnad kunde tvättas af,
Då jag ville två min barm i dig,
Om dess mjälla hvithet flöt sin kos,
Då jag ville blomstersmycka mig,
Om med blomstren jag fick vissna själv!"
Sagdt; och af sin egen fägring kvald
Sänkte hon sin hand i bäckens djup,
Grumlande i hast dess spegelvåg.
Rubbad var den sköna bilden nu,
Störd, förvirrad, mulen, dyster, vild;
Men den ädla flickans öga log:
"Sådan, unge furste", sade hon,
"Skall slafvinnan på sin faders bud,
Om han vill det, träda för din syn,
Ej en låga väcka i ditt bröst,
Men en flyktig fasas kyla blott."
Och hon gick från bäckens blomsterstrand,
Följde tyst en stig mot slottet hän,
Under vägen ordnande sin dräkt.
Ej af blommor, men af starrgräs knöt
För sitt hufvud hon en sorglig krans,
Bröt en tistelkrona, fäste den
Till ett smycke på sin höjda barm
Och af halm en gördel sammanvred,
Yppigt fjättrande sitt smärta lif.
Så till furstesonens höga slott
Styrde nu slafvinnan tyst sin färd.
ANDRA SÅNGEN.
Och strax han kallar sin käcke slaf:
"Fort, hämta min hingst, Ivan!
Gör falken färdig, min hvita falk
Skall blänka i skyn i dag!"
Moskva, du gula, du lugna flod,
Hvad dån vid din blomsterstrand!
Ett dammoln rullar i hvirflar fram
Och brusar förbi din våg.—
Är det af hjordar en mättad här,
Som stormar till stallen hem?
Är det orkanen, som hvälfver vild
Den glödande vägens sand?
Hur lämna hjordarna lundars skjul,
Då solen är högt ännu?
Hur dånar stormen bland asp och lind
Och stör ej en gren, ett löf?
Det moln, som följde din strand, Moskva,
Nu störtar det ned till dig,
Nu når det bryggan, som speglad hvälfs
Högt öfver din böljas djup.
Hvad sken! Ur dunklet en guldsmidd vagn
Framljungar i ljus på bron,
Som viggar blixtra jockejer fram
Och eldiga hingstars glans.
En furstlig skara den skimrar nu.
I landtliga bygders lugn;
Det är furst Voldmar, den glade, själf,
Med honom hans mulne bror.