Den tropp, som hann som en stormvind bron,
Har stannat på motsatt strand.
Furst Voldmar korsar sin pannas hvalf,
Han korsar sitt unga bröst:
"Hell", så han talar, "du vackra jord,
Du leende himmel, hell!
Och hell dig, broder, välkommen var,
Här ser du mitt sköna arf!"
Då höjer Dmitri sitt öga mörk,
På nejderna blickar han;
En stund han tiger och skådar blott,
Omsider han talar så:
"Ett fält oss möter af skördar tyngdt,
Ett annat af blommor höljs,
Vid randen vinkar en ändlös skog,
För jägarens fröjd ett hem,
Och fjärran tindrar i solens färg
Ett torn af ditt ärfda slott;
Skall jag det noga betrakta allt,
Att finna, hur säll du är?"
"Min broder", svarar furst Voldmar mildt,
"Hvad kyler ditt hjärtas vår?
Ej för att väga min lott mot din
Jag viste mitt glada land;
Välkommen, ville jag säga blott,
Din broder är nu din värd,
Kom, dela vänligt hans salt och bröd,
Snart delar han vänligt ditt!"
Så sagdt, han räcker sin hand till frid,
Furst Dmitri den fattat har:
"Här bränner solen oss", säger han,
"Af damm vi förkväfvas här.
En gångstig ser jag vid flodens strand,
Den tyckes ju nå ditt slott;
Jag väljer stigen, ur kvalmet snart
Min fåle mig bära skall."
Och strax han kallar sin käcke slaf:
"Fort, hämta min hingst, Ivan!
Gör falken färdig, min hvita falk
Skall blänka i skyn i dag!"
Furst Voldmar springer ur vagnen lätt,
Sin skara befaller han:
"Till slottet skynda på förhand, folk,
Förkunna min ankomst där!
Min bror vill jaga, min ädle gäst
Vill pröfva min park en stund,
Må folket samlas, vi komma snart,
Nu följer oss ingen här!"
Så sagdt, på frustande gångarns rygg
Han kastar sig vindsnabb opp.
Furst Dmitri tyglar sin stolta hingst
Med fradgiga betsel ren,
Sin falk han bär på sin höjda hand,
Hans broder emottar sin,
Och vagnen rullar i damm sin kos,
Och skarorna fly med den.
* * * * *
Öfver jorden blånar himlen,
Under himlen grönskar jorden,
Leende mot jord och himmel
Strålar mellan båda dagen.