SJUNDE SÅNGEN.
Och tystnad rådde länge mellan båda,
På ottomanen satte sig Potemkin
Och lät sitt hufvud sjunka i sin hand;
Den unge fursten väntade och teg.
"Genralmajor Kutusoff, då han kommer,
Förs in till mig, hit in i kabinettet,
De öfrige, Markoff, kosacken Platoff,
Furst Voldmar Paulovitsch och andra vänta."
Så talte, vårdslöst kastande sig ned
På ottomanens purpurbädd, Potemkin,
Och adjutanten mottog med en bugning
Den stolte Krimbetvingarns vink och gick.
På furstens panna sågs en skugga hvila,
Och oro, ledsnad, trötthet talte ögat;
Blott stundom till ett nyss serveradt glas
Med roslikör sin vackra hand han sträckte
Och förde mot sin läpp dess dofter blott.
Så flöto långsamt några få minuter,
Och dörren uppläts åter, och Kutusoff
Steg in.—Sin ställning bytte fursten ej,
Blott förde handen öfver ögat, såg
En stund med skärpta blickar mot den komne
Och med en knappt förnimbar nick begynte:
"Jag låtit kalla er, min general,
Hvarför, det vet ni själf. Med synbar ledsnad
Betraktade vår höga kejsarinna
Paraden nyss; en brist på hållning, takt,
Långt lättare att märka än förklara,
En håglöshet, en—med ett ord—ett själfsvåld
Förstörde ordningen i våra leder;
Hvad skall jag tänka om er disciplin?"
Han teg, den unge generalen teg,
Men i hans kinder steg den blod, hvars färg
Ren purprat Largas, Kaguls, Sabors stränder,
Och fursten såg det och tog vid på nytt:
"Ni tycks ej gilla detta milda klander,
Ej själf ens funnit några fel kanhända?
Välan! Hvad tecken gaf en grenadier
På eder flygel sin kamrat i ledet?
Säg, gjordes svängningarna utan rämnor,
Befälets blickar, lågo de på chefen,
Hur slöts karrén, hvem såg sig om, och hvems
Var benet, som det sjunde regementet
Drog efter sig ännu, sen det gjort halt?
Otaligt kunde nämnas utom detta.
Nu svara, säg mig, general Kutusoff,
Hvad tror ni vålla detta oskick?"—
Stolt
Såg fursten opp, den unge krigarn böjde
Sitt hufvud vördnadsfullt och gaf sitt svar:
"Ers durchlaucht", så han sade, "största delen
Af dessa troppar lämnat nyss Turkiet,
Rekryter äro andra, tagna in
I deras ställe, som af kriget skördats.
De yngre äga än blott ringa vana,
De äldre glömt bland strider, mödor, marscher
Den stränga exercisens takt kanske."
Han talat, men den ädle fursten stod
Med ifver opp: "Nämn mig ej dessa skäl,
Ivan Ilarianovitsch, ej dessa!
Nej, djupare är grunden gömd; en anda
Af egenmyndighet vill gripa folket;
Hvar den är hemfödd, vet man ganska väl.
Fantastiskt vilda läror från Geneve
Förtrollat ren Europas andra länder,
Och äfven hit de spridt sitt gift. Alltmer
Förljummas känslan för en högre ordning,
Den ringes lust att smälta i det stora.
Man lär sig tala om ett mänskovärde,
Som är ett annat än en mänsklig lydnad
För maktens bud.—
Enhvar vill se sig som en medelpunkt,
Kring hvilken nejders, staters välfärd hvälfves.
Bekänn det, ni är ung och general"—
Här flög kring furstens läpp ett mildradt löje—
"Bekänn det, äfven ni har tyckt nån gång
Er stor, odödligt stor, har drömt kanske
Om intet mindre än att se en dag
På edra skuldror Rysslands öde hvila.
Hvad kan det ringa, en parad som nu,
Ett stycke lumpen exercis betyda
För den, som drömmer så om stora segrar!"
Han slöt. Den unge hjälten, sårad djupt,
Ej höll sin harm tillbaka mer, men talte:
"Min furste, mer än storheten jag skattat
Den lott att för ett fosterland få strida;
Den blifvit min, jag ingen bättre sökt.
Bland mina drömmar—jag har drömt också—
Var skönast den att få åt Ryssland offra
Hvad det mig skänkt, mitt trogna hjärta"—